För ungefär två och ett halvt år sedan gick jag sista året i gymnasiet. Jag hade ungefär konstant ångest, var nästan aldrig i skolan och det enda jag kunde tänka på var att hålla huvudet ovanför vattenytan fram till studenten. När jag insåg att jag skulle behöva hålla ett tal inför min klass, som en del i nationella proven, bröt jag ihop. Jag bröt ihop, läste en bok och tog mig samman.
Det kom jag att tänka på när jag läste Kulturkollos veckoutmaning, som handlar om kultur som tröst. Det där talet jag höll. Som jag insåg att jag faktiskt aldrig postat här, fastän det är högst relevant för bloggen. Så här är det. Jag har petat i lite grammatiska fel, samt ändrat på en felaktig grej angående Boktjuven, men annars är det hela som det såg ut. Bitar känner ni kanske igen, jag har återanvänt vissa formuleringar och stycken i blogginlägg efter det.
En gång när jag var tio år gammal ville min pappa ha ett Allvarligt samtal med mig. Han och mamma hade precis städat ur min väska, och det var det som det här allvarliga samtalet gick ut på – vad de hittade i min väska. Min pappa förklarade klart och tydligt för mig att om man ständigt går runt med 12 böcker av modell tegelsten i väskan kommer man helt säkert få ryggproblem. Om inte förr så i alla fall senare.
Jag har alltid varit en läsare. Jag läser för att resa. Jag läser för att lära känna nya människor. Men framför allt så läser jag för att överleva.
I boken Boktjuven av Markus Zusak stjäl huvudpersonen Liesel alla böcker hon kan komma åt. Hon läser också för att överleva. Nu har jag inte läst hela boken, men jag skulle kunna gissa varför Liesel läser ändå. Hon lever under andra världskriget. Världen runt henne är kaos, och eskapismen gör hennes liv meningsfullt. Jag kan gissa, eftersom jag själv varit där. Inte mitt i ett rådande krig. Men jag har behövt fly från verkligheten.
Om man behöver fly från verkligheten kan en bok vara en bra tillflyktsort. Till skillnad från till exempel att ta droger så utvecklas man faktiskt under tiden man flyr. En bekant till mig skrev en krönika för LitteraturMagazinet.* Den handlar om att när man läser en bok är man aldrig ensam. Hon skriver ”Jag sitter alltså själv och intar min lunch, men genom att ta upp min bok får jag massor av sällskap och mycket häftigare händelser än vad som kan utspela sig i en gymnasiematsal. Koncentrerar jag mig kan jag hamna mitt i händelsernas centrum.”
När jag läser upptäcker jag nya platser som kanske inte ens finns i verkligheten. Jag lär känna personer som jag aldrig skulle ha mött annars. Och alla dessa platser och personer tillför någonting. Ibland när jag läst klart en bok kanske verkligheten blir lite enklare att möta. Jag har lärt mig något eller träffat en person som gör det lite lättare att ta itu med det verkliga livet.
Jag kan inte påverka handlingen i en bok. Däremot kan jag påverka handlingen i mitt eget liv. Böcker får mig att inse att jag borde göra det, eftersom böcker får mig att tänka, känna och reflektera. Därför är inte böcker endast ett roligt tidsfördriv. På andra sidan 239 sidor är jag inte bara en berättelse rikare, utan även en erfarenhet.
Liksom Liesel behöver jag ibland fly verkligheten för att överleva. Men när jag gör det får jag också ett verktyg att använda i det verkliga livet.
JK Rowling sa ”The stories we love best do live in us forever”. Och det gör dem. Böcker som inte är sådär riktigt superbra stannar också. Ibland längre tid, ibland kortare. Idag kommer jag inte ihåg en enda av de där 12 tegelstenarna i min ryggsäck. Däremot är jag alldeles säker på att den där lasten jag bar på ryggen fick mig att sträcka på mig och ta minst tolv steg framåt.* Krönikan jag nämner är förstås denna: "Med en bok är du aldrig ensam" av Sofie.
__________________________________________________________________________________
