Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Här kommer ett inlägg jag tänkt skriva hur länge som helst (typ sen i september när jag läste klart Momo och kampen om tiden av Michael Ende och Ondvinter av Anders Björkelid. Det är också en liten uppföljning på ett inlägg jag skrev föra 1,5 år sedan som heter Om fantasy och politik. I det förklarar jag varför fantasy alltid måste ses som politiskt, och även om jag fick en del mothugg står jag fortfarande fast vid den åsikten (om en ska hårddra det måste ju i och för sig allt vi någonsin gör och skapar ses som politiskt). Här kommer dock ett litet inlägg om några fantasyböcker som är uppenbart samhällskritiska.

Under september läste jag alltså två böcker som på ett plan visade sig vara väldigt lika. De förespråkade ett enormt lika människoideal: Nämligen att inte frysa ihop inombords och inte sluta bry sig om andra människor.

I Momo handlar de om de små grå herrarna som förespråkar tidssparande. Resultatet av att alla vuxna börjar spara tid är att barnen glöms bort. De vuxna glömmer också i all stress och tidssparande bort sig själva. Allt som det finns utrymme för i deras stressade hjärnor är att spara mer tid. I Ondvinter är det en kyla som tränger sig på istället. En kyla som gör att en tappar livsgnistan. Tappar uppskattningen för allt som är fint i livet.

Något annat som slog mig när jag läste Ondvinter (som alltså var den andra boken jag läste, ganska snart efter att jag avslutat Momo) är det här hur det hela smyger sig på. Inte i någon av böckerna vet eller förstår den "drabbade" att den är just drabbad. Jag tänker på det här då och då när jag läser fantasy, när det dyker upp sådana här grejer. Om en är olycklig utan att veta om det – hur kan en då veta att en är olycklig? Eller hänger ni med på vad jag menar? Jag tänkte på det till exempel när jag läste The Magician's Nephew och de hamnar i någon utav de andra världarna eller i mellanvärlden med dammarna eller vad det är. De måste kämpa för att inte glömma tiden, och för att inte glömma att det inte är var de hör hemma. Jag tänker att det är samma sak här – att det finns någon typ av värde i att vara den en är. Det finns ett värde i att kämpa för att komma ihåg att inte stressa, eller komma ihåg att uppskatta livet.

Sen finns det ju självklart en värdering i hur samhället bör se ut också. Momo – som ju riktar sig till en lägre åldersgrupp än Ondvinter – är ju ganska uppenbart didaktisk. Det finns ett syfte att träna barn in i ett samhällsklimat där folk är viktigare än att spara tid. Framför allt måste det väl ses djupt samhällskritiskt ställt mot en modern kontext – just det här tänker jag är ett stort samhällsproblem. Att tid är pengar och att pengar värderas högre än människor. Det syns väl inte minst med till exempel New Public Management där att bota sjuka människor definitivt inte ses som första prio.

Har du läst någon av böckerna? Vad tänkte du?

Ninja Timmy och de stulna skratten - Henrik Tamm

Min brorsa heter Noa - Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren

Dit ljuset inte når - Annika Thor

Okej, förra måndagen var jag på bloggträff på Bonnier Carlsen och de anordnar någon sorts bloggstaffet. Så jag är på och gör därför någon sorts dubbelrecension av böckerna som träffen handlade om!

Så, vi börjar med Huset mittemot! Det handlar om Joel, som inte riktigt är cool, utan snarare den som mest hakar på det alla andra gör men egentligen är rätt smart. Han bor mittemot ett hus som har stått öde i flera år, och berättelsen som cirkulerar i skolan är att en trettonårig kille ska ha hängt sig där. Joel blir besatt av att ta reda på vad som verkligen hände med den här killen. Vem var han? Varför tog han livet av sig? Och vem är det som efter att huset stått tomt i många år faktiskt är där?

Okej, jag tänker inleda med att säga att det här inte är en recension. Betrakta det snarare som ett hyllande inlägg eller ett boktips. Det finns flera anledningar. Några av dem:

• Jag är fortfarande värdelös på att recensera den här typen av serier.
• Jag känner Elin Lucassi privat och hon är en så himla fin och bra person. Jag är så sjukt glad för hennes skull att jag omöjligt kan se något dåligt med det här albumet.
• HUR ska jag kunna göra en objektiv bedömning när hon signerade boken med ett porträtt av mig? (se bild! Ni ser väl sidecut:en?)

Jiro Ono driver en sushibar i Tokyo. Trots att verksamheten är rätt liten - endast plats för tio sittplatser, extremt lång väntetid och ingen serveringspersonal - har stället fått tre stjärnor i Michelinguiden. Hemligheten är att Jiro Ono helt enkelt valt att fokusera på kvalitet istället för kvantitet.

I Jiroekonomi utreder Åkestam vad som egentligen skulle hända med samhället och människorna om vi lärde oss lite mer av Jiro Ono. Om vi fokuserade lite mer på kvalitet än på kvantitet. Om vi snöade in på saker och fick ordentligt med tid för det vi gjorde istället för att göra 30 grejer samtidigt.

Det här är en av det Novellix kallar för facknoveller - ett nytt koncept som de lanserade nu i början av september. Ärligt talat förstår jag inte riktigt skillnad mellan vad en "facknovell" och en styckutgiven artikel skulle vara. Men jag antar att det handlar om själva styckutgivningen och att ordet "novell" ger en mysigare och mindre vetenskaplig klang än ordet "artikel".

Själva innehållet är det definitivt inget fel på i varje fall. Det Åkestam föreslår som en lösning på problemet med ekonomisk tillväxt är intressant och tankeväckande. Hon pekar i novellen (gud, här vill jag hemskt gärna skriven ARTIKELN pga tycker verkligen inte att det är en novell. Nåja, använder väl samma begrepp som Novellix även om jag tycker det är missvisande) på hur vi skulle kunna få ett bättre och mer hållbart samhälle om vi lärde oss lite mer av Jiro Onos sätt att driva sin verksamhet på.

Delvis så blir det en reflektion över hur vi måste revolutionera hela vårt samhällstänk. Vi måste bygga nytt från grunden. Samtidigt exemplifierar Åkestam det hon skriver på ett sätt som känns nära mig - som gör att jag kan relatera och förstå sammanhanget. Med andra ord blir det tillräckligt lättförståeligt för mig som inte kan något om det här ämnet annars. Eftersom jag inte är insatt i ämnet kan jag dock inte uttala mig om rimligheten i hennes påståenden. Men jag tycker helt klart att det är tankeväckande både på ett personligt och samhälleligt plan. Novellen får mig både att fundera på hur jag kan optimera mitt eget liv, samtidigt som jag funderar på hur vi ska lösa världsproblemen.

Om Novellix andra facknoveller också är lika lätta att ta till sig som Jiroekonomi är jag definitivt positivt inställd till konceptet. Jag tycker att det är intressant att jag kan skaffa mig punktkunskaper - att jag kan välja att fördjupa mig (eh, fast på ett ytligt plan förstås) i det här lilla ämnet utan att först behöva läsa en kandidat i företagsekonomi. Som ni kanske vet är jag något av en kunskapsnörd - jag älskar att lära mig saker och vill helst kunna ALLT. Själva lärandet är målet liksom. Att tillgodogöra sig kunskap. För det tror jag att dessa små facknoveller kommer vara perfekta. Plus att det tar ju inte så lång tid att läsa en sån här liten bok.