Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads