Kim och Simon skojade bort sista året på gymnasiet, vilket betyder att det nu surt får sitta där på komvux för att få fullständiga gymnasiebetyg. Och det är ju inte så himla ballt. Uppvuxen i Sölvesborg är Kim rätt trött på tillvaron. Han drömmer om att bli journalist, men sitter fast i ett kompisgäng där allt är samma sak. Samma gamla korvätartävlingar, fotboll och pizzasöndagar.

Så börjar han hänga med en gammal barndomsvän som har kompisar i Malmö. En helt ny värld öppnar sig för Kim - där folk är veganer, PK och ska diskutera svåra saker. Men också där folk ser ner på sådana som han - oupplysta lantisar.

När jag började läsa den här boken tänkte jag: "vad sjutton är det här för skit?!", för det är så otroligt otroligt grabbig och bara... uh. Jag orkar inte riktigt med sånt, tycker det blir otroligt tröttsamt. Men eftersom jag vet att Lundberg är en bra och PK snubbe tänkte jag att det förmodligen kommer finnas en poäng med det här senare (vilket det SÅ KLART gör). Därför fortsatte jag läsa. Plus att jag liksom mellan all grabbighet ändå tyckte att det var lite kul. Efter att ha tagit mig över den första tröskeln - när hela grejen liksom blivit normaliserad - insåg jag fyndigheten. Om det är något Patrik Lundberg kan är det att skriva fyndigt. Jag har tänkt på det i hans krönikor också, att hans språk är sjukt effektivt och lätt att ta till sig.

Ju längre in jag kom i boken, desto mer gillade jag den. Alltså jag tyckte att Gul utanpå var riktigt bra, även om jag som vit person i ett vitt land aldrig blivit ifrågasatt och därför inte kunde identifiera mig med berättelsen. För mig är identifiering en otroligt stor del av berättelsen, vilket ju egentligen är jättetråkigt eftersom jag då aldrig kan gilla något lika mycket om jag inte redan har upplevt det själv. Nu är ju jag inte uppvuxen i en småstad egentligen, men min bakgrund är inte direkt densamma som folk på universitetet för det mesta har - vilket har fått mig att känna mig rätt osäker och många gånger tvivlat på mig själv.

Tidigare i år skrev jag att det inte finns någon bok som förändrat mitt liv - och det kan jag väl inte påstå att den här har heller. Men det som Sandra säger till Kim på slutet gick rätt in i mitt hjärta och gjorde mig lite, lite starkare.

Den här boken är en perfekt mix av underhållning, djupare insikter och samhällskritik. Om jag tidigare någonsin tvivlat på vilken skicklig skribent Lundberg är gör jag det definitivt inte nu. Jag sträckläste den här på en enda kväll, och var bara så genomglad när jag hade läst klart den.

För övrigt: Missa inte att det finns en spellista till den här boken! Förutom ett fantastiskt skrivsätt besitter Patrik Lundberg även en fantastisk musiksmak (inte varje dag jag även recenserar författares musiksmak, men om jag gör det ska det väl vara någon som har bra musiksmak!), så jag tycker ni ska kolla in spellistan här.