Direkt när jag hade läst ut Vattnet drar var jag inte helt såld på den, men under månaderna som gick mellan den och att den här släpptes ökade tydligen peppen en del. Trots lite ljumna recensioner av kollegor ville jag faktiskt veta hur sjutton det skulle gå med den här berättelsen. (och, hehe, det är ju alltid a delight att läsa såhär snygga böcker)

I den här boken trappas spänningen naturligtvis upp en del. I slutet av första boken tror Gunhild att de lyckats binda det som vaknat i skogen. Tyvärr visar det sig att det inte alls fungerat. Beata tar sig hem till Celia – som hon tror är borta för alltid – och finner hennes lägenhet övertagen av... någonting levande. Oklart vad. Men det blöder. Och det försöker hålla kvar henne i lägenheten. Tillsammans med Gunhild och Krister måste Beata återigen försöker binda de urgamla krafterna.

En grej som jag verkligen tycker är till den här bokens nackdel är att den är så jäkla abstrakt. I och för sig speglar väl det vissa av karaktärernas kunskaper, men det är himla frustrerande. Ändå djupnar ens kunskaper tillräckligt mycket i den här boken för att det ska bli intressant. Ärligt talat läste jag ut den här ganska fort, eftersom jag hade problem med att sluta läsa.

Ett annat problem är fortfarande det här att karaktärerna är så. Trista. De har varken djup eller personlighet. Jag kan inte förutse en karaktärs reaktioner och handlingar – och det är inte för att de är oförutsägbara för att de är irrationella, utan snarare för att jag inte har tillräckligt mycket av dem att basera mina gissningar på. Vilket är ett dåligt sätt att skapa oförutsägbarhet på.

Nu har jag ju mest nämnt negativa saker, men som sagt. Egentligen gillar jag berättelsen. Jag har bara lite problem med vissa berättartekniska aspekter. Något som jag GILLADE är att Bäck inte drar sig för att döda centrala karaktärer. Det är positivt även i bemärkelsen att det frambringar reaktioner hos de andra karaktärerna och ger dem... karaktär. Hehe. Vilket ju då är en bristvara i övrigt i boken.

Och återkoppling till det jag skrev om Vattnet drar: Jag kommenterade bland annat att jag ville ha tydligare nivåer och att jag hade svårt att hålla uppe intresset under hela boken. Jag tycker att Bäck har förbättrat sig på båda punkter! Det märks verkligen hur hon har utvecklats som författare tycker jag. Även om jag fortfarande önskar lite mer.

Så, sammanfattning: Lite platta karaktärer, väldigt abstrakt, men rätt så spännande!

     Jorden vaknar
     Madeleine Bäck
     359 s.
     Natur och Kultur
     2017
     Goodreads

 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

När jag såg The Bear and the Nightingale i bokhandeln för första gången var det instant love. Färgerna, illustrationerna, texten. Allt med det här omslaget är per-fek-tion. Förblindad av dess skönhet köpte jag den, som en slav... okej förlåt, I'm gonna cut the crap. Men den är nedrigt snygg.

Att det var något ryskt fattade jag ju, men det var egentligen inte förrän efteråt jag läste baksidan. Tyckte den lät spännande, men baksidan missar en hel del. Baksidestexten får liksom det här att verka som en ganska normal actionspäckad ungdomsbok, vilket det inte riktigt är.

Vår hjältinna heter i alla fall Vasya. Hennes mamma dör i barnsäng, men Vasya är utvald. Hon ska bli som sin mormor, hon ska kunna magi, kunna se saker som andra inte kan. Och det kan Vasya. Hon pratar med domovoien och alla andra knytt som hjälper till med hushållssysslorna, tar hand om hästarna och gården. Och det är bara Vasya som kan se dem. När en ny präst kommer till byn skrämmer han invånarna med att de kommer komma till helvetet om de fortsätter ge knytten mat. Han kallar dem för demoner. Människorna glömmer bort dem – alla förutom Vasya som febrilt försöker ta hand om alla. Men vintrarna är kalla och svåra, och skörden slår fel. Vasya kan inte mata alla. Och utan deras skydd vaknar något annat i skogen. Björnen vaknar. Och den är inte glad.

Sanningen är att det här är mer en beskrivning av en rysk by under medeltiden. Där gammal tro krockar mot kristendomen – en krock som får förödande konsekvenser. Jag tycker att det är väldigt intressant, men det gör också att det blir ganska långsamt. En stor del av boken går åt till att liksom etablera själva settingen – vilket ju är bra för en som liksom undertecknad verkligen har noll koll på medeltida Ryssland liksom. Kan dock ändå känna att en mindre tålmodig läsare trillar bort ganska tidigt, trots att det på slutet blir riktigt riktigt spännande.

I och för sig så är den ju värd att läsa bara för det enormt fina språket. Älskar framför allt hur Arden personifierar väder, årstider och naturen – vilket väl också är starkt kopplat till den ryska folktron. Vasya är också en intressant karaktär tycker jag. Visserligen finns den starka kopplingen till naturen och känslan (inom litteraturhistoria pratas det mycket om kvinnan som natur, mannen som kultur – kvinnan primitiv och ointellektuell, mannen förfinad och upplyst. Om en tittar på våldtäktsstatistik är det ju skrattretande att män tror så högt om sig själva), men i övrigt en väldigt ostereotyp kvinnlig karaktär.

Alltså, jag gillar så himla mycket med den här ändå. Atmosfären, den långsamma utveckligen, Vasyas utveckling, karaktärerna, hur Arden verkligen gör det från en riktig saga från början till slut. Om en är riktigt otålig tror jag tyvärr inte att det här är rätt bok, men jag hoppas verkligen innerligt att den hittar många läsare som har rätt temperament för den!

Läs för övrigt också den här lilla intervjun om hur de tänkt med omslaget! Intressant tycker jag!

The Bear and the Nightingale
Katherine Arden
336 s.
Del Rey
2017
Goodreads
SparaSparaSparaSpara

Alba är uppvuxen i en värmländsk bruksort, i en familj med ordbrodöser. Förmågan ärvs från mor till dotter och ger en kraften att styra andras tankar och handlingar genom ord. Alla andra kvinnor i hennes familj har fått kraften på sin 18-årsdag, men när Alba sitter där med provet i hand händer... ingenting. Hon skickas iväg till en avlägsen släkting som också är utan kraft – tror släkten. Plötsligt vävs en helt annan bild av Albas släktingar upp, en mörk och minst sagt ofördelaktig.

Den här boken var väldigt lite av vad jag egentligen väntade mig. Jag tycker nog ärligt talat inte att baksidestexten är så väldigt lockande, men tycker i efterhand att den var extremt missvisande (i kombination med ett... inte så lyckat omslag). Ni som är rädda att den här boken ska vara 1. tråkig. 2. långsam. 3. alldeles för fokuserad på Albas ångest efter att ha misslyckats med provet bör 1. lägga bort alla dessa fördomar. 2. läsa den här boken ändå. För den är faktiskt inget av det där.

För faktiskt: Den här boken är rätt så actionspäckad. Tro det eller ej. När Alba får reda på allt det här ofördelaktiga om hennes familj måste hon genast ge sig av för att rädda livet på en person. Problemet är att hon bara har väldigt få ledtrådar att gå på för att lista ut VEM den här personen är. Och emot sig har hon liksom ett gäng ordbrodöser som kan styra folk. Det gör det hela kanske mer till en thriller med lite övernaturliga inslag än en direkt fantasybok, och jag tycker att det fungerar riktigt bra!

Något som jag verkligen gillade med den här boken var det där som är så himla svårt att sätta fingret på och beskriva – stämningen. Jag tänker på bland annat Silverhäxan av Ewa Christina Johansson och Blodssystrar av Celia Rees (som för övrigt var en av mina favoritförfattare när jag var yngre). Tonen i språket är ganska något lägre än vad den säljs som (jag hade hellre satt 13-15 på den här, trots att huvudpersonen är 18). Arvidsson har dessutom lyckats producera spännande miljöer och intressanta karaktärer.

Så nääästan 100% rätt här. Jag har ett par problem bara: Jag blir inte riktigt hookad på Alba som karaktär, och jag vet inte riktigt varför. Plus att jag tycker att kärlekshistorian är väldigt krystad. Alla författare får dock plus för att lite casual slänga in HBTQI-karaktärer.

Slutsats: Läs!

Ordbrodösen
Anna Arvidsson
328 s.
Rabén & Sjögren
2017
Goodreads

Alltså jag var sjukt skeptiskt till den här boken innan jag började läsa, och det var ärligt talat tack vare att det är så otroligt perfekt snyggt på något vis. Att den har snitt färgade i samma färg som boken ger intrycket av att den liksom är en liten låda. Den är helt enkelt bara perfektion på alla vis, och ger mig en alldeles varm känsla i magen. Ja, jag går igång på snyggt formgivna böcker. Ok.

Ok, men insidan dårå. Den är inte pjåkig den heller. Något vaknar i de gästrikländska skogarna. Oklart vad, men jag antar att vi får reda på mer i kommande böcker. I boken följer vi ett gång olika personer:
Viktor, småkriminell snubbe i 20-årsåldern som snor en sten ur en kyrka och får magiska krafter.
Beata, ganska vanlig tjej som ser sin bästa kompis bli slukad av jorden.
Krister, som har övernaturligt god hand med djur.
Mattias, Arbetarbladet-journalist som vill gå till botten med ett mord.
Bland andra.

Till att börja med tycker jag tyvärr att karaktärerna är ganska trista allihop. Visst är det nice att Bäck inte drar sig för att ha en ganska osympatisk karaktär som en av fokalisatorerna, men det gör ju också att jag pretty much skiter i hur det går för honom... De andra karaktärerna är mest... tråkiga. Med såhär många karaktärer att följa finns det inte direkt utrymme och att utveckla porträtten att ge dem djup, vilket gör att karaktärerna blir ganska ensidiga.

Jag tycker också att boken håller lite för lågt tempo och ger lite för lite information för att jag riktigt ska hålla intresset uppe hela tiden. Det är en så fin gräns att balansera på mellan att ge precis så mycket information att läsaren drivs att läsa mer och att ge för lite information så att läsaren tappar tålamodet. Jag läste den här parallellt med några andra böcker, och jag tror att det var bra. Jag hade nog inte orkat hålla intresset uppe genom hela om jag hade läst den i ett svep.

Nivåerna i berättelsen är inte heller speciellt tydliga. Jag minns att när jag började närma mig slutet tänkte jag att "jaha, ska det här likna någon sorts klimax?". Jag vet att det bara är första boken av tre, men jag hade nog velat se en lite större upptrappning. Hoppas innerligt på detta till resterande böcker – som jag ändå vill läsa, för jag inser helt klart att den här serien har potential att bli himla bra.

I början gillade jag ändå boken jättemycket. Den startar mitt i action, och sätter stämningen på en gång. De första 200 sidorna ungefär läste jag på mindre än två dagar, och det måste ju ändå ses som ett bra betyg. Bäck väjer inte för äckel, oavsett om det handlar om sex eller blod, vilket ju ändå är ganska ovanligt i en ungdomsbok. I scenen när alla har sex i Hofors tänkte jag jättemycket på den första novellen i Anders Fagers Samlade svenska kulter, och jag var ju inte direkt förvånad över att Fager också nämndes i tacket i slutet av boken.

Och alltså, det är ju inte som att jag tyckte att boken var helt ovärd. Men jag tycker att den
1. Borde ha givit snäppet mer information och vad sjutton som händer.
2. Haft lite tydligare nivåer.
3. Inte varit riktigt så lång som den är. För det tror jag skulle ha gjort att jag orkat hålla intresset uppe hela vägen till slut.

     Vattnet drar
     Madeleine Bäck
     421 s.
     Natur och Kultur
     2016
     Goodreads

Okej, nu börjar det bli alldeles för lång tid sen jag läste den här, så det är väl bäst att jag tar och skriver om den. Det är alltså del två i Grishatrilogin vi snackar om. Alina återvänder till Ravka och får ta över Grishaskolan. Men frågan är om inte makten stiger henne lite åt huvudet - blir det inte lite väl svårt att hålla sig ifrån den? Givetvis har vi en ny kärlekstriangel också. En prins kommer in och vill ha ett businessäktenskap med Alina, vilket Mal inte gillar. Och uppepå allt det andra har Skuggmästaren tagit sig levande ur skuggsänkan med ännu större krafter än tidigare och jagar dem.

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

Här blir det (igen) en icke-recension och mer omläsningsreflektioner. Jag var faktiskt inte superpepp på att läsa om Chamber of Secrets, eftersom den i mitt minne är den absolut sämsta boken i hela Harry Potter-serien. Det visade sig dock typ... omedelbart att mitt minne inte var helt ackurat. Alltså visst - det är nog fortfarande den jag gillar minst - men hallå! HUR SPÄNNANDE?

Gick tillbaka till att läsa det jag skrev om Sorcerer's Stone nu, och halvvägs igenom även Prisoner of Azkaban måste jag säga att det känns som att Rowling börjar avveckla det direkta tilltalet i CoS, och har droppat det helt i PoA - vilket jag tycker är ganska intressant. Det tar ju en del udden av själva "sagoberättandet". Handlar det om att det passar en elvaåring bättre än en trettonåring, eller var det bara en berättarstil Rowling tröttnade på/utvecklades bort från? Är det ett medvetet val?

Hade också glömt hur jäkla vidrig Gilderoy Lockhart är. Jag skrev ju när jag skrev om SS att jag tar fasta och fokuserar på olika saker i olika omläsningsperioder. När det gäller den här tror jag aldrig att jag lagt så mycket fokus på Lockhart tidigare. Nu kunde jag knappt ens ta mig igenom styckena där han var med utan att hoppa över hans repliker alternativt kräkas inombords. Spännande.

Dessutom bjuder ju den här boken på det helt fantastiska citatet "When in doubt, go to the library" som jag mycket hellre hade haft på min underarm än det citat jag har.

Nu blir en till sån här... icke-recension som ändå är taggad recension. Och som nästan ser ut som en recension. Men inte är det.

För ett och ett halvt år sedan fick jag en Harry Potter-box i julklapp av min fantastiskt fina sambo. Den har stått orörd sen dess. Fram tills nu. Och första meningen i boken gav mig gåshud, för det är så otroligt himla välbekant och fint att få läsa om första Harry Potter-boken. Jag räknade på det, och jag tror att jag kom upp i ungefär 14 gånger? Tror det är så många gånger jag läst om den.

Men när jag valde box tog jag bara den som var finast, utan att bry mig om ifall det stod Scholastic eller Bloomsbury på den. Jag blev lite besviken när jag kom det, men alltså vet ni. Det här är ju som att svära i kyrkan eller värre - men nu har jag läst hela Harry Potter and the SORCERER's stone och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om att ett litet "shan't" blivit ett "won't" eller att "trolley" blivit "cart". Faktiskt. Det handlar om 222 ord som blivit utbytta, så det är knappast så att den brittiska känslan blir förstörd, eller att all ordlek bli upp-fuckad. Helheten är ändå densamma. (För övrigt hittade jag en väldigt intressant sida för det här där alla ord som är utbytta finns listade. Dessutom finns en massa ändringar som gjorts i de olika tryckningarna av böckerna! Sjukt intressant. Tycker jag. Eftersom jag är tönt. Hitta här!)

Det som slog mig mest i denna omläsning (jag brukar ta fasta på lite olika saker i olika omläsningsperioder) var det så extremt Roald Dahlska som jag liksom aldrig reflekterat över. Otroligt karnevaliskt (de som står lägst i rang övertrumfar de som står högst och därmed vänder på skalan. Ofc återgår allt till normal ordning på slutet, men en stund i mitten får de som i vanliga fall håller lägre till vara de som är på topp!) över huvud taget. Och alltså är det bara jag - eller är tilltalet personligare på engelska? Det känns som att berättaren är mer närvarande och tilltalar läsaren på ett annat sätt än på svenska... Nu var det ju länge sedan jag läste på svenska (alla mina senaste omläsningar har varit på engelska), men jag tycker det är intressant.

Dessutom vågade jag mig faktiskt på att plocka fram en penna och hundöra några sidor. Det är ju faktiskt roligare om en kan gå tillbaka till citat som ger en lite extra rysningar liksom, och jag börjar komma över stigmat att göra det. Så här är två av mina favoriter som inte blivit delade all over hela tumblr förut:

Okej, Jag var inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Vild, jag är inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Den förbjudna skogen. Alltså, jag tycker att Fablehaven, Fablehaven, Fablehaven är något som pratar sjukt mycket om när det gäller mellanåldersfantasy, och har fattat att många älskar den typ lika mycket som Percy Jackson?! Obegripligt.

Seth är en jävligt jobbig lillebrorsa och Kendra är en jävligt strikt storesyrra (ingen klyscha va?), och de ska spendera några veckor under sommaren hos sin högst motvilliga farfar på dennes gård. Det visar sig att till den här gården hör det också en skog, som Seth och Kendra är strängt förbjudna att besöka. Efter lite luskande och brytande mot regler visar sig nämligen detta: det här är ingen vanlig gård/skog. Det är nämligen ett reservat för magiska varelser. Låter rätt så fantastiskt, right? Problemet är bara att dessa varelser inte har någon inre moralkompass som människor har, vilket blir problematiskt när de liksom behöver... interagera med människor. Vilket ställer till en himla massa problem för Seth och Kendra.

Alltså, problemet med den här boken är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Det kan vara synen på djur som stör mig (och det här vill jag utveckla i ett eget inlägg, så det tänker jag göra!). Det kan också vara att allt känns så förutsägbart och klyschigt (mina tankar går till exempel till Spiderwick (OBS att jag bara sett filmen)). Även om syster-bror relationen är otroligt slående och förmodligen alla som är syskon känner igen sig, så blir den så överdriven och klyschig. Det är storasyster som är rädd för att göra fel och bryta mot regler, som är driven av att alltid göra allting rätt. Medan lillebrorsan skiter i konsekvenserna och har "men jag skulle ba kolla lite"-attityden. Det hade ju blivit betydligt mer spännande om vi liksom bara hade... bytt kön på syskonen. Tänk en ettrig lillasyster som ställer till det för sig hela tiden, och en storebrorsa som alltid vill göra rätt och som får städa upp efter lillasysterns påhitt. Hade inte det varit ca en miljard gånger roligare?

Men ja, jag vet inte riktigt. Visst är det lite småspännande, men precis som Vild är det så otroligt förutsägbart hela tiden. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket av Brandon Mull, men jag kommer nog inte bry mig speciellt mycket om den här författaren i framtiden. Intrycket är ju ändå baserat på två böcker ur olika serier, och båda var otroligt förutsägbara och klyschiga med stereotypa personporträtt. Och jag vet inte, det blir bara så jäkla ointressant.

I seriens fjärde bok är det olika saker som försvinner från Mariefred. Eftersom Viggo och Alrik oförtjänt blivit stans strulpellar beskylls de såklart för att ha stulit alla grejer som är borta. Givetvis är de inte skyldiga, men det vet ju inte alla andra! Istället är det alltså någon som skapat en bjära, också det - liksom tidigare i serien - ett mytologiskt väsen.

Okej, efter tredje boken var jag rätt körd på den här serien. När jag väl läste dem lånade jag från praktiken, men alltså - det här är definitivt böcker jag vill ha stående i min bokhylla. Definitivt. Inte bara på grund av att de är bland det snyggaste som kommit ut i för den här åldern på jättelänge (för böckerna är löjligt snygga när de står bredvid varandra i bokhyllan). Bjäran är varken lika spännande eller läskig som Mylingen, men det gör inte mig så mycket. Nu är jag ju liksom redan hooked och kan hämta känslorna från förra boken och applicera på den här. Okej, det här kanske blev flummigt men det är ju liksom fortfarande spännande och stämningen är densamma. Det är fortfarande driv i berättelsen och resten kan jag lägga till själv.

Något som jag gillade hemskt mycket med den här boken är Viggos samvetskval. I tidigare böcker har han ju blivit känd som en tvångsmässig kleptoman. Det är inte riktigt meningen att han ska ta saker, men han gör det ändå. Bara chopchop så ligger den där prylen i hans ficka. Det är något som händer även i den här boken och får en extra dimension när det faktiskt är någon(/t) annan(/t) som också tar saker. Det är snyggt hur Larsson och Korsell inte bara gör själva stjälandet till problemet i boken, utan låter det bli ett helt tema - som upplagt för diskussion. Om en bara lånar lite fastän en vet att en inte får, men hela tiden har för avsikt att lämna tillbaka - är det verkligen att stjäla då?

Det är också snyggt hur de låter bröderna komma fram lite olika mycket i olika böcker, beroende på vad den övergripande storyn är. Jag upplever i alla fall i efterhand att det är mer fokus på Alrik i till exempel Grimmen, och hans känslor för hunden - medan det i Bjäran fokuseras mer på Viggos samvetskval. Tema och personlighetsbeskrivningar följs åt så himla väl.

Jag vet att jag var lite tveksam i början, men nu är jag nästan pinsamt såld på den här serien. Önskar innerligt att resterande kom ut på en gång så att jag kunde sträckläsa alla. Skulle låsa in mig hemma med matlådor och ingen fick störa förrän hela serien var slutläst. Blev löjligt glad när jag fick två imp-tatueringar av Alex. Mvh Anna 11 år.

Okej, NOW WE'RE TALKING! Efter första boken önskade jag mig liiiiite mer av den här berättelsen. Lite mer fick jag ju i bok nummer två, men kände att det inte var riktigt hemma än. Nu är jag ordentligt hooked (här gör jag en paus för att tänka på hur förutsägbar jag är, då detta även råkar vara den hittills läskigaste boken i serien. Anna + skräck = sant).

I den här boken hemsöks två barn på Viggo och Alriks skola av en myling - det vill säga ett barn som blivit mördat och kommer tillbaka för att hämnas. Mysigt värre, med andra ord! Som vanligt läser de på i biblioteket och ger sig sedan ut för att bekämpa mylingen. Inget revolutionerande nytt på uppbyggnadsfronten alltså.

Det som skiljer den här boken från tidigare böcker är att 1. Det dyker upp en tjej (ooooooh!). 2. Den är rejält mycket läskigare. Alltså JAG tyckte det var obehagligt, helt klart bland det bättre jag läst i skräckväg (och tänk då att det här är en MELLANÅLDERSBOK. Vuxenskräck kan slänga sig i väggen). Och själva bakgrundsberättelsen är ju så makaber att det är helt fantastiskt (mvh tönt). Jag gillar också det här konceptet att en får lära sig om dessa mytologiska väsen samtidigt som det liksom är spännande.

I övrigt lämnar berättelsen inte jättemycket att önska. Lite mer tjejer - men det verkar det ju finnas en plan för (se bland annat omslaget för femte boken! Jag som för övrigt har jättesvårt för alternativa tjejer i litteratur för att de alldeles för ofta känns så poser-aktiga och tillgjorda är totalt kär i Iris. De har verkligen lyckats skapa en alternativ tjej som inte är jättetrist). Jag skulle nog gärna se liiiite variation i uppbyggnad av berättelsen - det är ju rätt mycket same same ändå. Och kanske ett visst mått mer socialrealism, med tanke på killarnas bakgrund. Vore kul att få se den komma fram mer! Förutom det säger jag bara: Det får hemskt gärna fortsätta på exakt det här spåret, pretty please.