Här blir det (igen) en icke-recension och mer omläsningsreflektioner. Jag var faktiskt inte superpepp på att läsa om Chamber of Secrets, eftersom den i mitt minne är den absolut sämsta boken i hela Harry Potter-serien. Det visade sig dock typ... omedelbart att mitt minne inte var helt ackurat. Alltså visst - det är nog fortfarande den jag gillar minst - men hallå! HUR SPÄNNANDE?

Gick tillbaka till att läsa det jag skrev om Sorcerer's Stone nu, och halvvägs igenom även Prisoner of Azkaban måste jag säga att det känns som att Rowling börjar avveckla det direkta tilltalet i CoS, och har droppat det helt i PoA - vilket jag tycker är ganska intressant. Det tar ju en del udden av själva "sagoberättandet". Handlar det om att det passar en elvaåring bättre än en trettonåring, eller var det bara en berättarstil Rowling tröttnade på/utvecklades bort från? Är det ett medvetet val?

Hade också glömt hur jäkla vidrig Gilderoy Lockhart är. Jag skrev ju när jag skrev om SS att jag tar fasta och fokuserar på olika saker i olika omläsningsperioder. När det gäller den här tror jag aldrig att jag lagt så mycket fokus på Lockhart tidigare. Nu kunde jag knappt ens ta mig igenom styckena där han var med utan att hoppa över hans repliker alternativt kräkas inombords. Spännande.

Dessutom bjuder ju den här boken på det helt fantastiska citatet "When in doubt, go to the library" som jag mycket hellre hade haft på min underarm än det citat jag har.