Liksom i princip alla andra bokbloggare älskar jag listor (seriöst, vad ÄR grejen med bokbloggare+listor=sant?). The Broke and the Bookish har jag följt ett tag, men aldrig kommit mig för att hänga på Top Ten Tuesday själv. Eftersom veckans tema verkade spännande bestämde jag mig för att också göra en lista!

Temat är alltså böcker man gillade mer eller mindre än vad man trodde att man skulle göra.

Books I thought I would like more than I did:

 

Världskrig Z by Max Brooks

Jag trodde verkligen att jag skulle gilla den här boken. Det faktum att den första kvinnan inte dyker upp förrän extremt sent i boken gör dock att jag inte kan uppskatta den speciellt mycket alls. Har dock inte givit upp Brooks.

Norwegian Wood by Haruki Murakami

Kafka på stranden är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Norwegian Wood? Not so much. Älskar dock Efter mörkrets inbrott.

Amerikanska gudar by Neil Gaiman

Även jag måste säger Amerikanska gudar. Jag älskar Coraline, plus att alla har hypat Amerikanska gudar så himla mycket. Jag vet inte, jag förväntade mig nog helt enkelt alldeles för mycket.Ärligt talat läste jag aldrig ens klart boken.

Vi måste börja med orden by Kristian Johannesson

Som jag nämnde i förra veckans jerka trodde jag att den här boken skulle vara rolig och fyndig. Jag förväntade mig en hel del ordlek. Men tyckte mest den var tråkig och föll rätt platt.

Baby Jane by Sofi Oksanen

Mitt första möte med Oksanen - Stalins kossor - var succé. Baby Jane tog mig inte alls med samma storm som Stalins kossor gjorde. Vet inte varför.

Books I liked more than I thought I would

 

Resten får du ta reda på själv by Lauren Oliver

När jag började läsa den här förväntade jag mig egentligen inte speciellt mycket. Visst lät den spännande, men inte så mycket mer än så. Resten får du ta reda på själv är dock startskottet på en typ årslång romans. Nu tycker jag att Lauren Oliver lätt platsar bland mina favoritförfattare!

Den mörka materian by Philip Pullman

Första gången jag läste Guldkompassen gillade jag den, men tyckte att resterande böcker var så tjocka. Efter att bland andra Mats Strandberg tjatat om serien på twitter, instagram och typ överallt så var jag ju tvungen att läsa om den - och älskade. Sträckläste alla tre böckerna.

Under kupolen by Stephen King

Okej, ärligt talat. Jag har något emot tjocka böcker. Om de dessutom är tjockare än alla böcker jag någonsin läst... Tja, låt oss bara säga att jag inte förväntade mig att jag skulle läsa ut den här boken. Men det gjorde jag. Och gillade, dessutom. Väldigt mycket.

Var är Alaska? by John Green

Köpte för 9 spänn på bokrean. Förväntade mig en rätt vanlig ungdomsbok. Fick istället en extra fantastisk bok. Så himla bra!

Flugornas herre by William Golding

Det här är ju klassikerna som typ alla får läsa i skolan, och alla hatar. Jag valde att läsa den (vi fick välja mellan den, Djurens gård och To Kill a Mockingbird) och gillade den faktiskt. Jag kanske är knäpp.

Jag är typ alltid sist med att se trailers, så ni lär ju redan ha sett den här. Men om ni inte har gjort det så är trailern till Catching Fire här!

Jag måste erkänna att jag blev helt förvirrad första gången de sa Katniss namn i trailern. Eftersom min katt heter Katniss säger jag det varje dag. Det verkar som att jag verkar glömma bort varför jag egentligen döpte henne till Katniss.

Längtar ni lika mycket som jag?

Under veckan har innehållet i min bokhylla utökats lite (precis som typ varje vecka). Dessa böcker har flyttat hem till mig!

Frukost på Tiffany's och Bonjour Tristesse har äntligen kommit! De är så himla, himla fina. Tror jag ska skaffa mig en sån där tavellist som jag sen ska ställa fina böcker på. Så kan jag byta lite när jag känner för det. Måste fixas! De här skulle få stå där länge!

När jag fick hem Slottet av is häromdagen blev jag faktiskt lite överraskad. Till att börja med hade jag helt glömt att jag beställt ett recex på den här (jag vet att jag har funderat på, men kan inte komma ihåg att jag gjort det. Antingen läser BonnierCarlsen mina tankar, eller så börjar jag bli dement). Sen så är den dessutom så himla fin, vilket inte alls går att se på bild.

Anne Cassidy har jag inte bekantat mig med tidigare, och deckare är ju egentligen inte min genre. Men ungdomsdeckare då? Uppenbarligen fungerar det för mig, för jag läste ut Tid att dö idag och tyckte den var jättebra. Är riktigt sugen på att hugga in på Vid din sida, som släpps i juni.

Veckans från hos Annika följer:

Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

Jag tycker att titeln är väldigt viktig, men inte riktigt lika viktig som omslaget. Om omslaget är det första man ser, så är titeln det andra. Jag kan välja att läsa böcker som inte verkar superbra endast för att de har titlar som låter spännande. Jag tänker att titel-leken på något sätt måste spegla innehållet - även om jag vet att det inte alltid (oftaste inte, kanske till och med?) är författaren som bestämmer titeln. Jag vill tro att finurliga titlar innehåller finurligt språk. Ett exempel är väl Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Jag vet inte om jag alls hade hängt upp på mig att jag måste läsa boken om den inte hade haft en så rolig titel.

Men jag tycker att titlar även kan stjälpa. Tänker ta ett till exempel (från samma förlag, hah)! Jag biter i apelsiner trodde jag inte alls var en bok för mig. Jag tyckte titeln lät lite... kanske pretentiös.

Blue är inget medium. Däremot är hennes mamma det - och mammans vänner - och Blue måste vara med på alla seanser för att hon leder energin. Hon gör liksom att det blir lättare för de andra att få kontakt med andarna, men själv kan hon inte få någon kontakt. Därför blir hon förvånad när hon ser sin första ande.

"'Det finns bara två anledningar till att någon som inte är synsk ser en ande på sankt Markus afton, Blue. Antingen är du hans sanna kärlek', sa Neeve, 'eller så dödade du honom.'"

Samtidigt håller fyra internatskolepojkar på att leta efter en grav innehållande en walesisk kung. En kung som sägs ge en önskning om man väcker honom.

Trots att den här boken har blivit sjukt hypad blev jag faktiskt positivt överraskad när jag började läsa den. Jag vet inte varför, men jag hade inte speciellt höga förväntningar på den - kanske för att jag av okänd anledning aldrig varit speciellt intresserad av Magge Stiefvaters tidigare böcker.

Den var kanske något svårt att komma in i i början; Alla internatskolepojkarna flöt ihop (förutom Gansey, jag tänkte hela tiden på dem som Gansey och de tre vännerna. Typ) och det här med leylinjer verkade helt obegripligt. Dock tyckte jag att det klarnade rätt fort, och på slutet hade jag inget som helst problem med att skilja de åt. Allting får ju sin förklaring efter ett tag. Så jag tyckte inte att det var något större problem. Jag vet att min egen otålighet kan få mig att vilja ha allting serverat på en gång. Jag tyckte det var irriterande i början av Jellicoe Road också. Så det är en sån där grej som jag verkligen behöver lära mig - att vara tålmodig och låta allting presenteras och förklaras i sin takt.

När jag väl förstår allt så är den ju så himla bra. Jag gillar att det liksom händer saker hela tiden. Framför allt gillar jag karaktärerna. Alla känns liksom egna, och det finns något som jag gillar hos alla. Förutom Ronan, jag vet inte varför, men jag gillar inte Ronan. Kanske egentligen för att det är den huvudkaraktär vi får veta minst om. Jag uppskattar att killarna faktiskt är väldigt olika, och inte bara ihopklumpade. Min favorit i hela boken är nog Gansey. Varför vet jag inte riktigt. Fast jag gillar Noah också. Och Blue.

Till nästa bok hoppas jag på att Ronan får lite mer plats. Just nu tänker jag på honom som Ida i Engelsfors-trilogin. Hon var inte med speciellt mycket i den första boken, och när vi fick veta mer om henne i den andra boken så fick i alla fall jag mer förståelse för hennes personlighet. Jag hoppas att det blir så med Ronan också. En del får man ju veta om honom, men det hade varit roligt att få gå in lite mer på djupet och få en bättre förklaring till varför han är så himla aggressiv hela tiden.

Jag har precis hunnit posta paketet från den förra tävlingen, så är det dags för en ny! Jag sa ju att ni som inte vann inte skulle vara ledsna. I den här tävlingen finns det dessutom chans för hela FEM stycken att vinna! Tjoho!

Alltså, fem stycken vinner ett ex av Berättelser från Engelsfors (min recension!), en tshirt + stickers!

Reglerna ser ut såhär: 
1. Kommentera detta inlägg och svara på frågan: Elias, Linnéa, Ida, Vanessa, Minoo och Anna-Karin är sex av de utvalda. Vad heter den sjunde?
2. Glöm inte att se till så att antingen blogg- eller mejladress kommer med när du kommenterar så att jag kan få tag på dig om du vinner! Alla som inte har kontaktuppgifter blir diskvalificerade.
3. Svaret vill jag har senast den 25:e april klockan 23:59. Kommentarerna kommer publiceras efter att tävlingen är avslutad.

Inga extra-lotter den här gången, men ni får gärna sprida i era kanaler ändå!

Lycka till!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Som jag har väntat på den här boken! Rädda mig inte är fortsättningen på Rör mig inte, som jag läste i våras och verkligen älskade. Den var till och med mitt sträckläsningstips i senaste jerkan! Då skrev jag att jag inte alls gillade Rädda mig inte lika mycket som jag gillade Rör mig inte. Jag måste nog faktiskt säga att den tog sig rätt mycket, men att den gjorde det väldigt sent.

Som vanligt vill jag varna för eventuella SPOILERS om du inte läst klart första boken.

Tillsammans med flera andra som är precis som Juliette - som också har olika övernaturliga krafter - slåss Juliette mot Återetablissemanget. Till början har hon dock svårt att anpassa sig till den nya miljön. Hon har svårt att sluta se sig själv som ett monster, och antar att alla andra också ser henne så. Castle vill att hon ska börja ta kontroll över sina förmågor - lära sig att sätta på och stänga av den. Något som är fullständigt omöjligt så länge som Juliette inte alls VILL använda sina förmågor.

De 150 första sidorna alltså, de är så otroligt sega. Jag var konstant okoncentrerad eftersom jag var konstant ointresserad. Sen tycker jag nog att det tog sig en hel del. På slutet kunde jag knappt lägga ner den.

Jag älskar att språket känns så trovärdig - vilket väl såklart också bidrar till att jag får en så nära relation till Juliette. Det känns verkligen som en person som berättar om det som har hänt hen, och det är omöjligt att inte bli tagen. Dock irriterar jag mig något extremt på hur en/ett är skrivet i boken. När jag började skriva på LitteraturMagazinet lärde de mig att man skriver med bokstäver upp till tolv, och från och med 13 skriver man med siffror - vilket jag försöker förhålla mig till så mycket som möjligt. Varför? För det ÄR faktiskt lättare att läsa. Varje gång det är siffror istället för bokstäver tappar jag flytet, stannar upp och irriterar mig på att det står: "Vi har ätit 1 sista måltid" (s. 301). Fruktansvärt irriterande.

Om förra boken skrev jag att den nästan var för intensiv. Den här är nästan också för intensiv, men jag uppskattar det faktiskt. Den gör stundvis så att jag bli plågsamt medveten om varenda andetag jag tar - eller kanske framför allt varenda andetag jag INTE tar. Men den är så fruktansvärt, fruktansvärt bra. När jag lägger ner boken kippar jag efter andan och jag brinner när Juliette brinner - vilket är nästan konstant.

Alltså, det här att vi läste Ibsen i skolan och jag helt oväntat tyckte om den (just nu är det helt oväntat om jag gillar någonting som inte är ungdomsböcker eller fantasy). Men Ett dockhem, som vi läste, har så många sinnessjukt bra repliker. Det känns nästan som att jag bara vill citera hela, men det kan man förstås inte göra. Här kommer istället några av mina favoriter!

Jag tror knappast någon har missat Jonas Gardells trilogi om den stora AIDS-vågen under 80-talet. Det känns som att jag är ungefär sist i raden av läsare. Tv-serien såg jag dock, och gillade.

Om ni har sett serien vet ni förstås vad böckerna handlar om. Benjamin och Rasmus blommar ut som homosexuella under 80-talet - bara några årtionden efter att homosexualitet slutade klassas som en sjukdom. Dock är det fortfarande något man måste smyga med. Som om inte skammen vore nog började det spridas en då okänd sjukdom bland homosexuella män - AIDS.

Jag har tidigare läst och älskat några av Gardells böcker. Till att börja med kan jag väl säga att jag gillade den här också (jag har alltså bara hunnit läsa del ett än så länge. Del två står i bokhyllan och väntar). Dock gillade jag den inte lika mycket som tidigare böcker jag läst av Gardell. Dels är det väldigt personligt - jag behöver inte den här boken lika mycket som jag behövde Ett ufo gör entré, till exempel.

Sen är det ju alltid farligt att läsa böckerna kring vilka det byggts upp en hype. Oavsett om jag vill det eller inte bygger jag upp förväntningar inför böcker som andra älskar. Det här fallet är inget undantag. TV-serien var åh så bra, vilket självklart också bidragit till övermänskliga förväntningar. Jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske hade gillat den mer om jag inte sett TV-serien, eller att jag hade struntat i de grammatiska bristerna (ja, tyvärr, en hel del) om jag inte redan kunde berättelsen.

De grammatiska bristerna alltså. Jag tror ju att det är slarvfel. Jag menar: även om man är världsbäst på svenska händer det att man gör fel ibland, byter tempus mitt i meningen eller kastar om orden för att man är ouppmärksam. Så jag tänker att det är dåligt korrläst - att den publiceras med tempusbyte mitt i mening, bokstäver på fel platser och ibland konstiga meningar. Jag tycker även att vissa upprepningar - som tydligt är menade att vara stildrag - blir just tröttsamma upprepningar istället för snyggt.

Om man bortser från det tycker jag alltså att det är en väldigt bra bok, även om jag önskar att jag läst den tidigare (alltså för att inte tröttna redan innan jag börjat läsa, vilket jag hade hunnit, lite). Jag älskar hur hela boken knyts ihop i slutet!

Cirkeln-filmen blir äntligen av! Woho!