Som jag har väntat på den här boken! Rädda mig inte är fortsättningen på Rör mig inte, som jag läste i våras och verkligen älskade. Den var till och med mitt sträckläsningstips i senaste jerkan! Då skrev jag att jag inte alls gillade Rädda mig inte lika mycket som jag gillade Rör mig inte. Jag måste nog faktiskt säga att den tog sig rätt mycket, men att den gjorde det väldigt sent.

Som vanligt vill jag varna för eventuella SPOILERS om du inte läst klart första boken.

Tillsammans med flera andra som är precis som Juliette - som också har olika övernaturliga krafter - slåss Juliette mot Återetablissemanget. Till början har hon dock svårt att anpassa sig till den nya miljön. Hon har svårt att sluta se sig själv som ett monster, och antar att alla andra också ser henne så. Castle vill att hon ska börja ta kontroll över sina förmågor - lära sig att sätta på och stänga av den. Något som är fullständigt omöjligt så länge som Juliette inte alls VILL använda sina förmågor.

De 150 första sidorna alltså, de är så otroligt sega. Jag var konstant okoncentrerad eftersom jag var konstant ointresserad. Sen tycker jag nog att det tog sig en hel del. På slutet kunde jag knappt lägga ner den.

Jag älskar att språket känns så trovärdig - vilket väl såklart också bidrar till att jag får en så nära relation till Juliette. Det känns verkligen som en person som berättar om det som har hänt hen, och det är omöjligt att inte bli tagen. Dock irriterar jag mig något extremt på hur en/ett är skrivet i boken. När jag började skriva på LitteraturMagazinet lärde de mig att man skriver med bokstäver upp till tolv, och från och med 13 skriver man med siffror - vilket jag försöker förhålla mig till så mycket som möjligt. Varför? För det ÄR faktiskt lättare att läsa. Varje gång det är siffror istället för bokstäver tappar jag flytet, stannar upp och irriterar mig på att det står: "Vi har ätit 1 sista måltid" (s. 301). Fruktansvärt irriterande.

Om förra boken skrev jag att den nästan var för intensiv. Den här är nästan också för intensiv, men jag uppskattar det faktiskt. Den gör stundvis så att jag bli plågsamt medveten om varenda andetag jag tar - eller kanske framför allt varenda andetag jag INTE tar. Men den är så fruktansvärt, fruktansvärt bra. När jag lägger ner boken kippar jag efter andan och jag brinner när Juliette brinner - vilket är nästan konstant.