Blue är inget medium. Däremot är hennes mamma det - och mammans vänner - och Blue måste vara med på alla seanser för att hon leder energin. Hon gör liksom att det blir lättare för de andra att få kontakt med andarna, men själv kan hon inte få någon kontakt. Därför blir hon förvånad när hon ser sin första ande.

"'Det finns bara två anledningar till att någon som inte är synsk ser en ande på sankt Markus afton, Blue. Antingen är du hans sanna kärlek', sa Neeve, 'eller så dödade du honom.'"

Samtidigt håller fyra internatskolepojkar på att leta efter en grav innehållande en walesisk kung. En kung som sägs ge en önskning om man väcker honom.

Trots att den här boken har blivit sjukt hypad blev jag faktiskt positivt överraskad när jag började läsa den. Jag vet inte varför, men jag hade inte speciellt höga förväntningar på den - kanske för att jag av okänd anledning aldrig varit speciellt intresserad av Magge Stiefvaters tidigare böcker.

Den var kanske något svårt att komma in i i början; Alla internatskolepojkarna flöt ihop (förutom Gansey, jag tänkte hela tiden på dem som Gansey och de tre vännerna. Typ) och det här med leylinjer verkade helt obegripligt. Dock tyckte jag att det klarnade rätt fort, och på slutet hade jag inget som helst problem med att skilja de åt. Allting får ju sin förklaring efter ett tag. Så jag tyckte inte att det var något större problem. Jag vet att min egen otålighet kan få mig att vilja ha allting serverat på en gång. Jag tyckte det var irriterande i början av Jellicoe Road också. Så det är en sån där grej som jag verkligen behöver lära mig - att vara tålmodig och låta allting presenteras och förklaras i sin takt.

När jag väl förstår allt så är den ju så himla bra. Jag gillar att det liksom händer saker hela tiden. Framför allt gillar jag karaktärerna. Alla känns liksom egna, och det finns något som jag gillar hos alla. Förutom Ronan, jag vet inte varför, men jag gillar inte Ronan. Kanske egentligen för att det är den huvudkaraktär vi får veta minst om. Jag uppskattar att killarna faktiskt är väldigt olika, och inte bara ihopklumpade. Min favorit i hela boken är nog Gansey. Varför vet jag inte riktigt. Fast jag gillar Noah också. Och Blue.

Till nästa bok hoppas jag på att Ronan får lite mer plats. Just nu tänker jag på honom som Ida i Engelsfors-trilogin. Hon var inte med speciellt mycket i den första boken, och när vi fick veta mer om henne i den andra boken så fick i alla fall jag mer förståelse för hennes personlighet. Jag hoppas att det blir så med Ronan också. En del får man ju veta om honom, men det hade varit roligt att få gå in lite mer på djupet och få en bättre förklaring till varför han är så himla aggressiv hela tiden.