Idag är allra sista dagen att delta i tävlingen där en har chans att vinna Mörk ängel! Glöm inte bort det!

1. Läs en bok med ett djur på omslaget.
   Den här har jag prickat av med hjälp av Himlen börjar här, Jandy Nelson. Även Nelsons Jag ger dig solen har ett litet djur. Andra förslag: Mördarens apa, Jakob Wegelius, Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund och åtminstone min utgåva av Godnatt mister Tom av Michelle Magorian.
2. Läs en bok vari det inte finns någon telefon.
   The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan eller De vassa tändernas skog, som den heter på svenska är telefonfri. Likaså Under stjärnor av glas av Barbara Ewing och Farlig förmåga av Jessica Spotswood.
3. Läs en bok som utspelar sig under vintern.
   Förutom att det givetvis var (och fortfarande är) vinter när jag skrev listan tänkte jag på den helt klart uppenbara Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. En annan som är väldigt vintrig - och lite mindre julig om en vill skippa julen såhär när det faktiskt redan hunnit bli januari - är Röd som blod av Salla Simukka.
4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
   Den här kan nog bli min svåraste, men det kanske blir en anledning för mig att ta tag i att läsa Eragon av Christopher Paolini. Är ju i vanliga fall inte riktigt min typ av fantasy, men min lillasyster har ju älskat hela serien.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M.
   Melina Marchetta, Michelle Magorian och Mårten Melin till exempel.
6. Läs en bok om gudar.
   Nu har ju jag bara sett filmerna, men om böckerna är som filmerna tycker jag definitivt att Percy Jackson-böckerna är godkända, och det var dessa jag hade i åtanke när jag skrev själva punkten. Amerikanska gudar av Neil Gaiman är ju älskad av många, även om just jag inte var frälst av den. 
7. Läs en bok som inte utspelar sig i Europa eller USA. Grymhet av Birgitta Lindqvist är en novellsamling jag är innerligt ledsen att jag aldrig recenserat. Vill minnas den som fantastisk nämligen. Ormar och piercingar av Hitomi Kanehara utspelar sig i... Japan(?) om jag inte minns fel. Beijing Doll av Chun Sue! Min utmaning här blir väl kanske att ta mig utanför Haruki Murakami. Om en ändå vill läsa Murakami rekommenderar jag Kafka på stranden och Efter mörkrets inbrott. Jag har läst Norwegian Wood också, men den är jag inte riktigt lika såld på.
8. Läs en bok med en huvudperson som bloggar.
   Lex Bok av Sara Kadefors är jag själv sugen på att läsa för att beta av den här. En som jag har läst är Anne Cassidys Tid att dö.
9. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.
   Den här har jag också lyckats beta av. Jag ger dig solen av Jandy Nelson har dock inte blivit recenserad än, men jag rekommenderar starkt. STARKT. Annars är ju Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (det kanske dock inte börjar hända grejer förrän i Eld? Känner att det flyter ihop lite), Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan, Tillbaka till henne av Sara Lövestam eller Sofia Nordins Det händer nu riktigt bra alternativ! Ni får jättegärna tipsa MIG om böcker med trans/intergender-personer!
10. Läs en bok som kom ut 2011.
    Hm, jag läste Rivers of London av Ben Aaronovich, men vill ju inte gärna rekommendera den... Istället skulle jag säga Rum 213 av Ingelin Angerborn (väldigt snabbläst!), Världskrig Z av Max Brooks (den svenska, inbundna utgåvan) eller Barnflickan av Hanna von Corswant.
11. Läs en bok på ett annat språk än svenska. 
    Okej, här tänker jag tipsa om böcker jag läst på engelska som inte kommit på svenska alternativt är mycket bättre på engelska (eftersom jag bara hjälpligt tar mig fram och kan beställa glass och öl och kaffe och sånt på spanska och franska). Marie Lus Legendtrilogi är MYCKET BÄTTRE på engelska, till exempel. Hennes The Young Elites kommer ju visserligen på svenska nu snart, men Den unga eliten är faktiskt en väldigt töntig titel. Lauren Olivers Panic är ett rent jäkla mästerverk. Läs den!
12. Läs en bok vars titel innehåller fler än sju ord. 
    Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates är en av mina bästa böcker någonsin. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson är ju bra också. Likaså Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Och Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo får vi ju inte heller glömma! Edit: Jag glömde helt bort Två eller tre saker jag glömde berätta för dig också av Joyce Carol Oates!

Den här veckans jerka:

Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Alltså, ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå varför jag har fortsatt att läsa den här serien, när jag ändå inte är helt såld, men ja. Någon obegriplig anledning finns det ju. Del ett blev aldrig recenserad, del två skrev jag om på Swedish Zombie och försvann eventuellt på grund av en trasig fil. Jag kommer reposta den här om den går att komma åt, men än så längre ser det mörkt ut på den fronten.

Nåja, det här är enligt beskrivningen en fristående del i Sofia Nordins postapokalyptiska (INTE DYSTOPISKA, mycket viktigt, tack!) serie. Jag skulle inte kalla boken för fristående, för det makes ingen sense alls om en har glömt ca allt från förra boken (som undertecknad då hade). I de tidigare böckerna har vi fått följa Hedvig och Ante. I den här boken skiftar vi fokus till Ella - vilket jag både bävat inför och sett fram emot. Ella har tillsammans med Nora gett sig av från gården och de andra för att ta sig till Umeå. De har nämligen lyckats fånga upp radiosignaler därifrån som visar att det finns någon där som letar efter andra överlevande.

Allt går bra utan några större missöden fram till Nora blir sjuk. Har hon blivit smittad av febern? Kommer Nora dö? Ella försöker desperat rädda henne, men vet inte om hon kan klara det utan hjälp.

Ella har inte direkt varit en favoritkaraktär hos mig i tidigare böckerna, utan snarare tvärtom. Därför var jag inte jättepepp på att följa henne, eftersom jag tyckt att hon varit så himlahimla odräglig. Den här boken har nog snarast bekräftat mina tankar kring henne som karaktär, även om jag också fått mer förståelse för hur hon fungerar.

Och alltså, vi måste införa det här: explicit content-märkning på titelbladet på böcker. Herregud. Varning till alla som planerar att läsa den här: Den innehåller en halvdetaljerad nästansexscen. Bra, nu behöver ni inte bli supergenerade på pendeltåget när ni kommer till den. Eh, ja, jag är 22 år och jättepryd och klarar INTE av sånt här. Men ändå plus för en väldigt bra (inte pinsam) och fin sexscen med tjej som tar för sig och bevis på att sex inte bara behöver handla om penetration jämt.

Något som jag kan störa mig lite på med Nordins berättarsätt är att hon väldigt sällan praktiserar "show, don't tell". Det handlar lite för mycket om att få informationen berättad för en, istället för att det är ordentlig handling. Vilket väl - tänker jag - är en konsekvens av att de liksom är väldigt ensamma, att delar av berättelsen utspelar sig innan alla andra dog och att det är väldigt mycket känslor kring en massa grejer. Handlingen är lika mycket inre som yttre, och jag är ju som bekant mer för yttre handling.

Trots att jag inte är frälst kommer jag nog fortsätta läsa den här serien (för jag antar att det kommer en fortsättning med det slutet?). Böckerna är snabblästa och nu är jag ju ändå tillräckligt insyltad för att vilja veta hur det går för allihopa!

Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?

Den här veckans Top Ten Tuesday har temat "Ten Books I'd Love to Read With My Book Club/If I Had A Book Club". Okej, alltså jag har varit på ett enda bokcirkelmöte i hela mitt liv, och tycker det här är svinsvårt (jag kan meddela redan nu att jag inte kommer komma fram till en lista i slutet av det här inlägget. Ni som vill ha en sådan får besöka en annan blogg, oki? Ni som vill läsa mitt svammel ändå (puss!) kan ju fortsätta läsa). Vad för böcker läser en med sin bokcirkel liksom? Nu när jag har vänner som läser samma sak som jag och fantastiska personer som kommenterar (FORTSÄTT MED DET, alltså ni anar inte, det finns få saker jag älskar mer än det. Och som den oh så store Sandra Beijer skrev en gång (igår): "En blogg är ju ingenting utan sina kommenterare", HÖR NI DET?) känner jag att behovet av just en bokcirkel är rätt så liten. Jag menar - vad ska jag med en bokcirkel till när jag närsomhelst varsomhelst kan skicka ett meddelande till någon av mina två bokkompisar och bara "jagstörmigsåpådethärdetgårmigpånerverna"?

I och för sig är något som jag saknar med att läsa litteraturvetenskap aha-upplevelserna. Det har varit dåligt med dem sedan jag skrev klart min kandidatuppsats faktiskt. Så det behovet skulle väl helt klart eventuellt kunna fyllas med en bokcirkel.

Meeeen, så kommer det till det här: Jag är inte den personen som tänker att "det skulle vara så intressant att utbyta reflektioner och analyser av just den här boken med någon". De tillfällen då det är som bäst är ju då en får en bild av något en sett som självklart totalkrossat för att någon annan tolkat helt olika. Det är ju DÅ det blir intressant. Det är också därför den bästa typen av kommentarer jag får är de som säger emot mig eller protesterar när jag tolkar eller gör analyser av saker i böcker. Det är en miljard gånger intressantare att få mothugg än medhåll (fast jag gillar medhåll också, även om det kanske inte är lika konstruktivt)!

Okej, förlåt för att det inte blev någon Top Ten Tuesday idag, utan istället en reflektion över vad jag har den här bloggen till, vilket behov den fyller för MIG. För ja, den fyller faktiskt en annan funktion än bara KUL (även om det ÄR roligt att skriva, det klart det är. Annars hade jag lagt av för länge sedan. Men det fantastiska sker ju egentligen när ni sitter på andra sidan och läser och deltar i skapandet av den här bloggen).

En hel radda svammel senare vill jag bara säga tack till alla er andra som också skapar den här bloggen, för ni är faktiskt del av det hela när ni läser och kommenterar.

Ni andra som bloggar: Vilken funktion fyller era bloggar för er? Svara i kommentar eller inlägg och länka vetja!

Okej, en kommentar jag fick för ett par veckor sedan gjorde mig uppmärksam på att jag definitivt inte gjort den unge Werther rättvisa när jag halvsågade Den unge Werthers lidanden för ungefär tre år sedan. Det här var innan jag började plugga litteraturvetenskap och gick fortfarande på gymnasiet (jag menar inte att en inte kan uppskatta Werther om en inte är påläst, jag bara menar att jag har gått från typ Charmander till Charmeleon. Eller utvecklats för den som inte pratar Pokémon).

Efter den där första gången har jag återkommit till Werther ett par gånger. Det har varit dels på grund av littvet och dels för att jag känner samhörighet. Han är ju om möjligt ännu mer melodramatisk och svartvit än vad jag själv är, vilket jag tilltalas av. Jag kom till och med på att det nog börjar bli dags för mig att läsa om den (och skaffa mig mitt eget ex).

Det jag vill komma fram till är det här: Werther behöver få upprättelse i min blogg. Jag gillar Werther. Det är bara det jag försöker säga. Glöm att jag skrivit att boken är ovärd att läsa. Glöm det, och lyssna istället på det här: Läs den.

Kan någon snälla ge mig en smäll på käften och säga åt mig att läsa mer böcker istället för att spendera så mycket tid med instagram och mobilspel?! Läste ä-n-t-l-i-g-e-n just ut Jag ger dig solen som jag - trots att den är sjukt bra - har tragglat med i en hel vecka. Och det är liksom bara min fjärde bok i år. Nåja, det löser sig nog snart.

Nu kan jag välja på antingen Systrars öde, Som om jag vore fantastisk, The Labyrinth Wall, Blod & Stjärnstoft och The Scorch Trials. Eller det är de som känns mest aktuella (givetvis har jag med ca 150 olästa böcker i bokhyllan fler än så att välja på. Speciellt som jag kanske råkade köpa en Percy Jackson-box i måndags). Är sugen på allihopa, så vi får väl se vilken jag väljer! Vilken skulle ni ha valt?

Dessutom, viktigast av allt! Ni har väl inte glömt tävlingen? Den pågår visserligen en vecka till, men glöm inte bort att delta om ni inte redan gjort det.

Trevlig söndgskväll på er!

Alltså seriöst hörni, vad hände med den här veckan egentligen? Den typ försvann. Nu är det ju liksom dags att avslut med veckans jerka.

Den här veckan handlar frågan om vad en baksidestext ska innehålla för att en ska bli lockad av boken som texten sitter på.

Personligen läser jag inte baksidestexter. Om jag gör det är det undantagsfall. När jag väljer böcker går jag i första hand på 1. Rekommendationer, 2. Omslag, 3. Koncept. Jag gillar nog i så fall rätt korta baksidestexter som snabbt nämner konceptet typ och inte så mycket mer. Det är liksom allt jag behöver. Jag tycker en bra lösning är som många inbundna böcker med skyddsomslag har - det vill säga superkort text på baksidan och lite längre beskrivning på en flik inuti.

Om en skulle fråga de andra i Karous klass skulle hon kunna vara vilken konststuderande tonåring som helst - lite speciellt kanske - men det är hon inte. De anar inte att Karous hår faktiskt ÄR naturligt blått (med ett ironisk leende går det att göra skämt av alla sanningar) eller att människo-djur-hybriderna i hennes skissblock finns på riktigt och faktiskt är det närmaste hon kan kalla för en familj. Karou själv vet inte var hon kommer ifrån, eller hur magin som uppfyller hennes önskningar fungerar.

När någon bränner alla portaler till Karous familjs värld blir hon strandad - helt ensam i den vanliga världen. Istället för att som de andra i hennes klass fundera över betyg och slutprojekt jagar hon världen runt för att ta reda på var hon är och hur hon ska kunna ta sig tillbaka till den andra världen.

På grund av de hiskeligt fula omslagen och töntiga titlarna hade jag helt avfärdat den här serien. När mitt bästa läsfilter David sa "du kan läsa den" tänkte jag ändå att visst, kör då. Och upptäckte att det ju är väldigt synd att omslagen är så fula och titlarna så töntiga, för under det där utanpå döljer sig faktiskt himla bra böcker (alltså jag trodde faktiskt det var vampyrböcker från början. Jag skojar inte. Och vampyrböcker är inget jag är intresserad av).

Över lag är boken riktigt underhållande. Den blir aldrig tråkig, berättelsen känns relativt ny och settingen är intressant. Ibland har den en tendens att bli liiiite rörigt, liksom lite för mycket information på en gång för att jag ska lyckas hålla ihop allt. Oftast löser det sig efter en stund. Jag tror det är mitt kontrollbehov som kickar in också - att jag måste förstå och veta allt på en gång. För det mesta får en ju liksom reda på grejer snart ändå. Blir också lite störd av att kärlekshistorien går så himla fort fram.

Meeeeen, det finns såklart några saker jag har problem med. Jag tror att jag kanske irriterat mig på det här förut, men alltså. Om en får möjlighet att skapa en helthelthelt ny värld som en får forma exakt precis som en vill, varför gör en då den precis lika eländigt patriarkal som vår värld utan att problematisera detta? Alltså, jag menar konflikten mellan kimärer och serafer och att de ena tycker att de är bättre än de andra - det framställs ju som ett PROBLEM. Skildringen hade varit ett problem om det aldrig problematiserades. I kimärvärlden i boken har vi män på maktpositioner och kvinnor som svansar runt deras fötter och passar upp. Kvinnor är omhändertagande - män styr. OCH DET ÄR INGEN SOM UTTRYCKER ATT DET HÄR ÄR ETT PROBLEM (på ett ställe uttrycker Akiva att människovärlden är mer harmonisk, men jag tolkade det som att han syftar på hur de krigar med varandra i kimärvärlden). Visst, plus för stark och handlingskraftig tjej i huvudrollen, men jag hade nog kunnat önska lite mer på genusfronten.

Men alltså ja, den ÄR ju läsvärd. Hemskt läsvärd faktiskt. Nu är ju jag typen som går igång på romanser också och köper sådant alldeles för enkelt.

Ni har väl för övrigt inte missat att tre personer har chans att vinna ett varsitt ex av Mörk ängel här på bloggen? Allt du behöver göra är att kommentera tävlingsinlägget med svaret på frågan "Författaren Laini Taylor har en väldigt utmärkande hårfärg. Vilken?". Jag rekommenderar starkt att ni går in och gör det, pronto!