Om en skulle fråga de andra i Karous klass skulle hon kunna vara vilken konststuderande tonåring som helst - lite speciellt kanske - men det är hon inte. De anar inte att Karous hår faktiskt ÄR naturligt blått (med ett ironisk leende går det att göra skämt av alla sanningar) eller att människo-djur-hybriderna i hennes skissblock finns på riktigt och faktiskt är det närmaste hon kan kalla för en familj. Karou själv vet inte var hon kommer ifrån, eller hur magin som uppfyller hennes önskningar fungerar.

När någon bränner alla portaler till Karous familjs värld blir hon strandad - helt ensam i den vanliga världen. Istället för att som de andra i hennes klass fundera över betyg och slutprojekt jagar hon världen runt för att ta reda på var hon är och hur hon ska kunna ta sig tillbaka till den andra världen.

På grund av de hiskeligt fula omslagen och töntiga titlarna hade jag helt avfärdat den här serien. När mitt bästa läsfilter David sa "du kan läsa den" tänkte jag ändå att visst, kör då. Och upptäckte att det ju är väldigt synd att omslagen är så fula och titlarna så töntiga, för under det där utanpå döljer sig faktiskt himla bra böcker (alltså jag trodde faktiskt det var vampyrböcker från början. Jag skojar inte. Och vampyrböcker är inget jag är intresserad av).

Över lag är boken riktigt underhållande. Den blir aldrig tråkig, berättelsen känns relativt ny och settingen är intressant. Ibland har den en tendens att bli liiiite rörigt, liksom lite för mycket information på en gång för att jag ska lyckas hålla ihop allt. Oftast löser det sig efter en stund. Jag tror det är mitt kontrollbehov som kickar in också - att jag måste förstå och veta allt på en gång. För det mesta får en ju liksom reda på grejer snart ändå. Blir också lite störd av att kärlekshistorien går så himla fort fram.

Meeeeen, det finns såklart några saker jag har problem med. Jag tror att jag kanske irriterat mig på det här förut, men alltså. Om en får möjlighet att skapa en helthelthelt ny värld som en får forma exakt precis som en vill, varför gör en då den precis lika eländigt patriarkal som vår värld utan att problematisera detta? Alltså, jag menar konflikten mellan kimärer och serafer och att de ena tycker att de är bättre än de andra - det framställs ju som ett PROBLEM. Skildringen hade varit ett problem om det aldrig problematiserades. I kimärvärlden i boken har vi män på maktpositioner och kvinnor som svansar runt deras fötter och passar upp. Kvinnor är omhändertagande - män styr. OCH DET ÄR INGEN SOM UTTRYCKER ATT DET HÄR ÄR ETT PROBLEM (på ett ställe uttrycker Akiva att människovärlden är mer harmonisk, men jag tolkade det som att han syftar på hur de krigar med varandra i kimärvärlden). Visst, plus för stark och handlingskraftig tjej i huvudrollen, men jag hade nog kunnat önska lite mer på genusfronten.

Men alltså ja, den ÄR ju läsvärd. Hemskt läsvärd faktiskt. Nu är ju jag typen som går igång på romanser också och köper sådant alldeles för enkelt.

Ni har väl för övrigt inte missat att tre personer har chans att vinna ett varsitt ex av Mörk ängel här på bloggen? Allt du behöver göra är att kommentera tävlingsinlägget med svaret på frågan "Författaren Laini Taylor har en väldigt utmärkande hårfärg. Vilken?". Jag rekommenderar starkt att ni går in och gör det, pronto!