Ok, två snabbmeddelanden:

Nämen, ett helt Throwback Thursday-inlägg i listform på en tisdag? Förvirringen är total. Den här veckans Top Ten Tuesday-tema passar mig dock extra bra just nu. Som jag tidigare nämnt har min mamma flyttat precis, och att gå igenom boklådorna från vinden var väldigt spännande. De var alltså fyllda med böcker från min barndom. Bland annat lyckades jag ju rota fram Det magiska spelet och min mamma hittade hela min hög med gamla Kitty-böcker i en annan låda.

Nåja, här är en hög andra böcker jag läste när jag var liten som jag funderat på att läsa om inom en snar framtid:

1. Harry Potter
   Eh, alltså, nu har jag ju läst alla Harry Potter-böcker MINST sju gånger (det vill säga: jag har läst den sista sju gånger. Sen läste jag om alla böcker inför varje gång det kom en ny bok också). Låt oss bara säga att jag tappat räkningen. Men nu är det 2,5 ÅR sedan jag läste om HP senast, och jag har funderat på att läsa om hela serien sen förra julen då jag fick en box i julklapp. Borde sluta fundera och börja läsa.
   
   
2. Rebeckas stjärna - Terry NationDen här tänkte jag prata lite mer om på torsdag, så den berättelsen tänker jag hålla lite på!
   
   
3. Vem är rädd för Beatie Bow? - Ruth Park
   Efter att vi hade den här på högläsning i skolan såeh... tog jag boken. För att kunna läsa den igen. Vilket jag gjorde. Vilket jag ämnar göra igen. Någon gång.
   
   
4. Sanne gatubarn - Mecka Lind
   Herregud, jag kommer väl låta som rena rama boktjuven nu, men det här är också en stulen bok. Inser nu att jag nog har sjukt mycket böcker som jag faktiskt tagit från folk/skolan/biblioteket... Eh. Nåja, denna brukade vara min låtsasmammas. Läste den om och om och om igen (precis som jag brukade när jag var yngre), och vill gärna läsa den igen, nu när jag är vuxen.
   
   
5. Imorgon när kriget kom - John Marsden
   Hallåååå, minns ni när det gick att få dessa i Happy Meal? Jag var 7 år, mitt favoritband var Red Hot Chili Peppers och jag älskade mitt marsvin Jum-Jum och att läsa. Ingen skillnad jämfört med nu då (förutom att djuret är en Katniss-katt). Var dock äldre när jag läste själva boken. Har funderat jättelänge på att läsa hela serien, speciellt efter att filmatiseringen av första boken kom när jag gick i gymnasiet.
   
   
6. Den svarta kristallen - Teo Troy
   Jag fick de två första böckerna i den här serien i födelsedagspresent när jag fyllde nio, med löfte om att få resterande om jag gillade de första. Pappa läste högt för mig, men vi hann aldrig ta oss igenom den andra boken (av okänd anledning. Tror vi slutade läsa högt ganska snart efter det här). Bok nr två i serien har alltså legat förlorad på vinden i ~9 år. Skulle vilja läsa om dessa och den här gången faktiskt läsa hela serien.
   
   
7. Den mörka materian - Philip Pullman
   Det var förstås bara ett par år sedan som jag läste hela den här serien på riktigt, men jag kommer ändå alltid koppla Guldkompassen till mellanstadiet när vår lärare fortfarande läste högt för oss. Och jag har längtat efter den här serien typ sen jag läste klart den. Åh, nu fick jag ännu mer längt bara för att jag tänker på det...

Ja, det blir Percy Jackson idag också. Och då har vi även en femte (och sista) bok att ta tag i (dyker upp i nästa vecka!). Sen är det slut! ( :( :( :( :( )

I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.

Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.

Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).

Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.

Jag lämnade in mitt kandidatprograms sista hemtenta igår och alla förpliktelser bara rann av mig efter det - så även bloggandet. Därför blir det lite senare idag än normalt, men det står ni väl ut med. Idag är det ju jerka som står på temat, och den här veckan låter den såhär:

Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Ok. Har jag sagt att jag är rätt pryd? Jag är rätt pryd. Jag blir generad när jag läser sexscener i böcker. Och herregud, helt knäppt att jag ens gör det här, men varsågoda kära bloggläsare - idag ska jag bjuda på mig själv. Jag vet inte om jag har panik eller om jag är road av hur jag känner inför att publicera det här inlägget - förmodligen både och.

När jag var kanske elva eller tolv lyckades jag norpa åt mig en Harlequin-bok ur en påse som skulle bytas på Rödlöga (det var alltså en ö med ett bokbytesställe. Vi seglade mycket när jag var yngre och brukade svänga förbi och byta våra böcker efter halvtid typ (sommarens höjdpunkt, om en var jag). På så sätt behövde en inte ha med sig så mycket böcker i båten). Handlingen beskriven på baksidan berättade att jag skulle få läsa om en ung adelsdam under 1700-talet, att hennes skepp skulle bli taget av pirater och att hon skulle bli fånge hos en piratkapten som hon senare skulle inleda ett förhållande med. Jag minns inte exakt vilken bok det var, men det kvittar egentligen, Ni känner förmodligen igen typen och kan räkna ut vad boken innehöll. Elva-tolvåriga jag tyckte att det där lät ju helt okej spännande, det kan vi köra på (speciellt när det snart var dags för bytesdag och alla andra böcker redan var lästa).

Ja, alltså den handlade ju om precis det som stod. Men det stod ingenting om att den unga adelsdamen i fråga skulle bli våldtagen av piratkaptenen eller att det skulle vara VÄLDIGT explicita sexscener. En läsare som sen tidigare varit bekant med Harlequin hade ju kunnat räkna ut det på ena handens fingrar, men när en är bara elva-tolv år är en (läs jag) inte bekant med Harlequin och kan räkna ut det.

Sååå, när jag då kom till dessa enormt explicita sexscener, la jag bort boken då? Stoppade tillbaka den i Rödlöga-påsen, längst ner och försökte glömma att den någonsin funnits? Försökte skrubba dessa explicita sexscener ur mitt huvud? Givetvis inte, för så fungerar inte ungar som just upptäckt sin sexualitet. Istället läste jag hela boken fyra gånger till, och var exakt lika fascinerad varje gång jag läste den. Så hela piratkapten-adelsdam-grejen måste nog ha varit en av mina allra första sexfantasier.

Men sådär, det var väl inte så farligt. Hoppas ingen annan dog av genans, utan att ni kanske var lite roade istället. Puss!

På initiativ av.

Den här typen av böcker är som kryptonit för mig. Redan efter ett par sidor flyttar rastlösheten in under huden (den där rastlösheten som var konstant för mindre än två år sedan, den där rastlösheten som jag fortfarande har så nära till och som blir så farlig för mig) och ångesten blir ett svart hål i magen. Var tvungen att bränna igenom bokens närmare 300 sidor på två dagar bara för att få det överstökat.

Berättelsen följer Olivia, rastlös och hjärtekrossad. Under nätterna driver hon runt på Stockholms pubar för att fylla hålet efter Josef - Josef som nu sover i någon annans säng, Josef som aldrig kan bli hennes. Det handlar också om vänskap och ångest och viljan att göra något annat, men inte riktigt klara av att ta sig ur situationen en är i.

Jag är väldigt kluven till den här boken. På ett plan kan jag ju se att det liksom är en bra bok. Iakttagelserna av andra människor och deras tendenser är rent genialiska. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jaaaa, precis så är det" och "varför har jag aldrig tänkt på det här?" under tiden jag läste boken. Utöver berättandet som sker i förstaperson bidrar dessa iakttagelser till att skapa ännu mer tyngd och riktighet åt berättelsen. Den liksom förankras i omgivningen. Språket är stundvis fantastiskt, men lite för ofta något överspelat. Det blir så ansträngt ibland att jag inte ens får rätsida i vad Wester egentligen menar. Ibland måste jag läsa två gånger för att förstå handlingen. Okej, så det är en bra bok. Beskrivningarna är spot on, språket är bra, allt är bra. Men det är NÅGOT i mig som skaver. Och jag vet inte riktigt vad.

Kanske är det huvudkaraktären Olivia. Igenkänningen är total och jag kan ärligt talat inte låta bli att känna ett sting av förakt för den här person som är lika inkapabel till att fungera känslomässigt som jag brukade vara. Jag blir arg och tänker att hon är en idiot, men antar att ilskan egentligen är riktad mot mig själv och att jag slösat bort mitt liv på ångest när jag hade kunnat göra annat (fast jag VET ju att det inte fungerar så).

Det faktum att jag stundvis behöver tänka efter vad som egentligen menas i kombination med de extrema känslorna som finns med HELA TIDEN gör att det blir enormt utmattande för mig att läsa den här boken. Jag vet inte om det är igenkänningen i min egen gamla smärta som gör att det blir så himla jobbigt att läsa, kanske.

Så jag är inte frälst, fastän jag liksom kan se att jag skulle kunna bli det, eller till och med kanske borde bli det. Men något känns liksom... fel. Berättelsen när inte riktigt hela vägen fram, utan att jag vet vad det är som egentligen saknas.

Sådär, den här veckan återgår vi till ordinarie schema - vilket betyder Top Ten Tuesday på tisdagen. Temat den här veckan är vårens TBR. För mig är listan lite blandat nytt, sådant som jag har stående i bokhyllan och sådant som inte är nytt egentligen men som jag precis köpt. Till exempel Mistborn som jag plockade med mig hem från jobbet i lördags.

1. Den röda pyramiden - Rick Riordan.
2. De tysta stegen bakom - Jonna Björnstjerna.
3. Mistborn: The Final Empire - Brandon Sanderson. Har sålt så många av den här på jobbet, så måste helt enkelt ta reda på vad det handlar om.
4. Vit som snö - Salla Simukka.
5. Vi är alla helt utom oss - Karen Joy Fowler.
6. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks - E. Lockhart.
7. Odinsbarn - Siri Pettersen. Ok, det kan vara så att jag föll lite för frestelsen när folk rageade på mig för att jag inte läst.
8. Ring - Koji Suzuki. Har lite tidspress med den här dock. Antingen måste jag läsa innan söndag eller så måste jag vänta till den 26 april när min sambo kommer hem igen. Vet inte om jag kommer våga läsa den när jag bor ensam...
9. The Scorch Trials - James Dashner.
10. Vanishing Girls - Lauren Oliver. Alltså waaaah, så. pepp. Vill att den ska komma nu :(

Igår kväll rådfrågade jag instagram om vilken bok jag skulle ta tag i härnäst. Instagram valde Feed av Mira Grant, vilken jag varit sugen på att läsa sjukt länge. Nu är jag 100 sidor in i boken och gillar verkligen konceptet - kanske framför allt att det finns ett så himla tydligt koncept. Den är rolig, rätt så actionspäckad och replikerna är rappa och trovärdiga (trots att jag inte vet om jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är det. Men det måste det inte vara när det är zombier!). Jag fastnar lite i språket ibland, men det är okej ändå.

Men jag har ETT problem. Sidantalet. 576 sidor lång är boken, och det gör mig stressad. Och det är same same varje gång jag läser en bok med ett sidantal över 400. Jag gillar korta böcker där jag snabbt kan gå vidare till nästa. För det finns liksom så många böcker jag vill läsa. Det kan hända att den här boken håller sig svinbra och perfekt exakt varje sida i hela boken, men det är ändå inte tillräckligt för att jag ska låta bli att tänka på vad jag ska läsa efteråt. Ibland tänker jag kanske att jag borde låta bli att räkna för att jag tror att det är där problemet ligger. Att jag räknar hur många böcker jag läser, och inte hur hög kvalitet mitt läsande håller. Jag borde kanske skärpa mig och ta det lite lugnare helt enkelt.

Känner ni igen er?

Eftersom jag ligger extremt mycket efter med recenseringen av den här serien och både har glömt och blandar ihop med övriga delar i serien blir det här en dubbelrecension. Böckerna som behandlas är alltså del två och del tre i Percy Jackson-serien (fyra och fem kommer dock få helt egna recensioner, så det kan ni ju hålla utkik efter!).

I Sea of Monsters har trädet som skyddar Camp Half-Blood blivit förgiftat. Det enda som kan rädda trädet är ett gyllene fårskinn som vaktas av en cyklop på en ö i ett hav fyllt med monster (även kallat Bermuda-triangeln!). I The Titan's Curse ger sig Percy än en gång av från lägret. Den här gången för att rädda gudinnan Artemis (fast mest för att leta efter Annabeth som är försvunnen). Samtidigt i båda böckerna finns det övergripande problemet Kronos och hans eventuella återuppståndelse.

Det som jag nog är mest imponerad över med dessa böcker är dels att de är så sjukt påhittiga och händelserika. De är brutalt actionspäckade, utan att för den delen bli tröttsamma att läsa. Men det händer verkligen saker hela tiden, och jag hinner liksom inte ens tänka att jag kanske eventuellt skulle kunna bli uttråkad om det fortsätter såhär ett par rader till. Alltså, ni vet när en läser böcker så är ju koncentrationen kanske inte på topp och 100% i boken hela tiden. För mig är det i alla fall få böcker som får mig att hålla koncentrationen utan att tänka på NÅGOT annat. Jag tror inte att jag en enda gång under hela serien har börjat tänka på något annat samtidigt som jag läst.

Den andra stora kvalitén med böckerna tycker jag är uppbyggnaden av berättelsen. Den är uppbyggd på samma sätt som till exempel Harry Potter - där "mindre" quests genomförs i varje bok, men de tjänar ändå ett högre syfte i slutet. I början förstår en inte riktigt hur det hänger ihop, utan allt knyts ihop i slutet.

Trots att jag verkligen verkligen gillar dessa böcker enormt mycket är det ändå här någonstans jag börjar störa mig på vissa saker. I början tyckte jag att Percy var rätt gullig, men i tredje boken börjar det bli lite tröttsamt att han jämt ska offra sig för sina vänner och sånt. Alltså, kan ungen ALDRIG värdesätta sig själv eller?

Den andra grejen som jag verkligen reagerade över medan jag läste var att Riordan uttryckligen skriver att USA inte bara är mest som det typ av samhälle de olympiska gudarna vill följa - utan att det också är det bästa samhället. I första boken nämns kort att de olympiska gudar följer det västerländska samhället - alltså det samhället vi känner till och lever i - och att centrum för det just nu finns i USA. Men här går det alltså från det till att det skulle vara den bästa typen av samhälle - vilket definitivt går att ifrågasätta. Detta gör också Percy Jackson i en replik - men visar ändå genom handlingar att han relativt okritiskt (med relativt menar jag att det ändå mest är mindre saker han ifrågasätter och kämpar ändå emot att det samhälle han lever i ska förändras) stöttar det. Ändå måste jag ju säga att jag inte förväntar mig något annat av Riordan som är en extremt privilegierad vit, medelålders man uppvuxen i USA - och sådana har ju en tendens att se rätt okritiskt på samhället.

Nästa vecka ska jag försöka blogga lite bättre, men då är det hemtenta-skrivning, så vi får väl se. Enligt mina erfarenheter brukar dock just bloggande vara ett ypperligt bra sätt att prokrastinera, så jag lär ju knappast hålla mig bort härifrån!

Innan vi tar helg är det ju dock dags för jerkan, som denna veckan låter såhär:

Hur hinner du läsa så många böcker?