Haha, antalet gånger jag skrivit hela inlägg om sex på den här bloggen kan nog räknas på ena handens fingrar. Jag tycker att sex är obekvämt. Jag pratar inte om sex. Jag avskyr ämnet som pesten. Pratar inte om det med mina kompisar (såvida det inte handlar om vem jag skulle vilja ligga med eller vem jag drömde en sexdröm om, för sånt är kul. Men jag menar på riktigt. Verklighetsförankrat).   Jag tycker att det är så obekvämt att jag inte ens vet vilka ord jag ska använda. Jag blir som en trettonåring som rodnar och får panik och försöker fly situationen genom att skylla på att jag glömt dammsuga/önskar att marken ska sluka mig/byter ämne. Och fattar ni att jag ändå är 24 år gammal. Jag kanske måste bli lite mindre uptight på den här fronten asså.

Så det kanske är KBT för mig att läsa böcker med explicit sex. Det var kanske därför också som jag gjorde upp listan med ungdomar som får ligga? För att någon annan kanske också behöver KBT? Och well, jag tog mig igenom hela Saker ingen ser utan att rodna en enda gång – INTE ENS PÅ TUNNELBANAN! HAR NI HÖRT VA!!!! Det är så jag klappar mig själv på axeln och talar om för mig själv hur himla duktig jag är.

Nåja, det jag egentligen skulle prata om var följande: Den här veckan har jag läst två böcker med sexscener i, och i den ena borde författaren förfan ha skippat dem. Och då pratar jag inte om Anna Ahlund, för hon skriver seriöst bra sexscener som inte ens den obekväma undertecknade är helt oberörd av (herregud, får typ ens hjärtklappning av att erkänna det?! Vilken tönt jag är...). Utan jag pratar om Resistance is Futile av Jenny T. Colgan. Alltså seriöst. Jag vill typ vända mig ut och in av förlägenhet – och då är det inte ens av det faktum att det finns sex, utan att det är så HIMLA CRINGEY. OCH MED EN ALIEN!!!! (FYI: aliens är inte min cup of tea. Jag kan inte köpa aliens, jag tycker alltid att det blir så himla töntigt. Om det skulle komma fram att vi hittat aliens så skulle jag såklart tro på det osv, men jag tycker det alltid blir så märkligt i just böcker när det ska spekuleras i hur aliens fungerar).

Men alltså, seriously, does this turn you on? För att för mig känns det bara som att jag vill plocka fram en kudde och hålla framför ansiktet medan jag läser. Just sayin'.




Såååå, well. Ikväll ska jag ser Veronica Maggio, och imorgon ska vi ha några vänner på middag. Sen har jag en vecka semester till och ska försöka hålla uppe bloggandet. Hallå trevlig på er! Ska ni hitta på något kul? Puss!

Idag är det den 2 december och jag får äran att stå för dagens viktiga bok! Eller tja, min bok är faktiskt ett seriealbum. Vi ska nämligen snacka lite fittfakta. Ja, som i det där typ hälften av världens befolkning har mellan benen. Hur mycket av det du lärde dig om alla fittbärares underliv på sexualkunskapen i skolan eller genom broschyrer på ungdomsmottagningen eller i sexspalten i Frida tror du är vetenskap färgat av patriarkatet? Om du säger ”Men vetenskap ska vara objektivt, det kan en ju inte sätta sig emot” måste du omvärdera. Visst ska vetenskap vara objektivt, men det färgas också av kunskapsgrund och såklart den mänskliga faktorn. Hur många av er fick inte lära er om mödomshinnan, att alla fittbärare inte kan få orgasm eller att penetrationssex var det enda viktiga i skolan? Och personligen var jag femton (låt mig upprepa: FEMTON) innan jag ens VISSTE att fittbärare kunde få orgasm eller vad det var. Jag hade då varit sexuellt aktiv i två (låt mig upprepa: TVÅ) år!!! Skyller detta till 100% på skolan och ungdomsmottagningen och Frida.

Därför är det så himla bra när folk liksom tar på sig att på ett enkelt och lättillgängligt sätt tar på sig att bilda. Det gör Liv Strömquist i Kunskapens frukt.

Här är en lista över vad som är så bra med Kunskapens frukt:
- I och med att den är i serieform är det hela så himla lättförståeligt. Du måste inte ta dig igenom tunga textmassor. Lite text + mycket info = yay!
- Strömquist är noga med att alltid källhänvisa, så om någon vill ifrågasätta fakta kan de läsa källorna.
- Dessutom är det ROLIGT.
- Strömquist belyser vår nuvarande kultur och maktordning genom att peka på historiska tankar som lett fram till det hela.
- Och om det inte var nog med att det smockas in historia, fakta och humor så jobbar hon även med att skittydligt visa på strukturerna som möjliggjort all felinformation.

Det var några grejer. Eftersom jag fått en så tidig dag har ni ju också god tid på er att beställa julklappar. Det här råkar vara en grym presentbok, så om ni har
1. Någon tonårig fittbärare med undermålig sexualundervisning eller
2. Någon vuxen fittbärare eller
3. En jävligt ignorant kukbärare eller
4. En kukbärare som ni som fittbärare ligger med och som ni vill ska veta mer om era underliv
– då borde du definitivt kika in den här (åh, även om du råkar vara en fittbärare som vill köpa julklappar till dig själv)! Det är mitt bästa julklappstips.

Missa inte heller Sofies lucka som var igår! Imorgon får ni kika in hos Elin! Hela schema hittar du här!

Maj har halkat emellan gymnasiet och resten av livet. Hon vet inte riktigt vad hon vill göra, utan hänger runt i Stockholms innerstad, dricker alkohol och ligger med olika män. Det är killen som verkar vara perfekt, det är killen som verkar vara helt fel, det är hennes ex och hennes bästa kompis pappa. Så mycket mer än så händer liksom inte.

Sååå, jag börjar ärligt talat tröttna på den här typen av böcker med innerstadstjejer som inte vet vad de vill, inte har oroat sig för pengar en enda sekund i sitt liv och inte fattar vem de ska falla för förrän den personen försvunnit. De dränker sina sorger i alkohol och vägrar prata om det med folk. I den här skaran står M varken mer eller mindre knappast ut – varken som bättre eller som sämre. Det är inget speciellt med språket, det finns inga som helst överraskningsmoment och jag har svårt för att stå ut i Majs huvud. Ärligt talat tycker jag att hon är jävligt jobbig, även om det ju är fint att hon ändå får vara så pass mänsklig och trassla till så mycket som hon gör.

Alltså shit, jag låter så jäkla neggo, och om jag kunde välja om skulle jag ärligt talat inte läsa den här boken. Mest för att jag har så svårt att relatera till Maj. Stackars henne som har för många snubbar att välja på, för mycket pengar att spendera på alkohol och har tid att dra runt hemma och försöka komma på vad hon ska göra med livet. Jag kan verkligen se målgruppen för den här boken framför mig, men ingen version av mig själv skulle någonsin kunna relatera till det här. Och ärligt talat – är det inte en väldigt begränsad målgrupp som kan det? Det är liksom betydligt smalare än Sandra Beijer (som ändå skulle rikta sig till ungefäääär samma ungdomar tänker jag, fast kanske lite yngre) eller Johanna Wester. Det känns för övrigt som att Backström försökt skriva en hybrid mellan Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa och Josephine Bornebuschs Född fenomenal, utan att direkt göra något ordentligt åt båda hållen. Känns som att hon behöver jobba mer på både svärtan och humorn tycker jag.

Fan, ju mer jag fortsätter låter det som att jag hatar den här boken?! Alltså det gjorde jag ju inte. Jag läste faktiskt hela boken i en enda sittning, och den sittningen var ju inte helt oangenäm. I så fall hade jag ju inte gjort det. Men ja, min inställning till den här boken är ganska mycket: Mjeh.

För övrigt: Så otroligt intetsägande omslag.

M varken mer eller mindre
Petra Backström
269 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Huvudpersonen i Paris, Lola & jag (tror aldrig att vi får något namn på henne?) åker tillsammans med sin bästa vän till Paris. Där får de uppleva något helt annat än huvudpersonens vanliga vardag. Trots att hon bara är tretton år gammal är både hon och hennes kompis rätt så... exhibitionistiska och blottar sig helt nakna på hotellbalkongen och sånt. Hon märker också att män tittar på henne på ett helt annat sätt än hemma.

Utan att jag hade läst någon som helst beskrivning av den här boken innan jag började läsa (bara sett omslag och titel, och det ger ju ändå någon sorts bild av del hela) och blev nog ändå rätt överraskad när jag öppnade boken. Den är illustrerad med otroligt fina bilder gjorda av Erik Sandberg. Och omslaget är ännu finare irl än på internetbild!

Texten är mindre serverande och mer prosa-aktig än Moa Eriksson Sandbergs tidigare böcker, vilket både är plus och minus. Alltså det är ju snyggt - hur inte allting behöver sägas för att förstås och hur det skapar ögonblicksbilder. Men jag tycker att det är lite svårt att förstå vad som egentligen är poängen med den här boken. Eller alltså, jag fattar ju att det finns någon sorts poäng i att skildra ögonblick istället för skeenden, för annars skulle ju inte så många göra det. Personligen har jag dock svårt för att "acceptera" den typen av berättande. När jag klarar av att acceptera att det är meningen att det ska vara så och ingenting mer kan jag ju gilla det, men tja... Här vill jag faktiskt ha något mer. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att boken också känns väldigt ofärdig. Det känns som ett utkast eller en idé till en bok, vilket väl också hänger ihop med att den är så pass kortfattad och bara beskriver just läget och inte en handling.

Jag får lite intrycket av att Eriksson Sandberg med sexinslaget vill fånga in Sandra Beijer-kretsen, men känner att hon kanske har satsat på en lite för ung läsare. Jag hade definitivt inte gillat det här när jag var 12-13 (eftersom jag inte alls hade kunnat identifiera mig med den här besattheten av sex), och äldre? Nej, då hade jag bara fnyst utan att ha öppnat boken (eftersom huvudpersonen är 13). Språkligt sett känns det som en typisk sådan bok som vuxna vill att ungdomar ska läsa, men som ungdomar inte gillar. Det klaschar lite mot handlingen som är betydligt mer vänd mot en yngre publik. Dessutom får jag lite obehagskänslor av att Lolas mamma går under namnet... hm, är det "förklädet" (har ingen bok att titta i pga läste ett manus på Barnens Bokklubb)?

Men ja, sammanfattningsvis så är det snyggt att det berättas så väldigt mycket med så väldigt få ord. Däremot känner jag att den känns splittrad och ofärdig och förstår inte riktigt vem den här boken egentligen vänder sig till... Utan att vare sig gilla den eller brutalt ogilla den tyckte jag nog mest att den var... väldigt konstig.

Åh, gud, nu ska jag skriva om sex IGEN, var det inte jag som tyckte att det här var så himla obekvämt?! Lika bra jag övar, tydligen... Nu när jag redan outat min första sexfantasi kan jag ju lika gärna fortsätta på sexspåret med ett inlägg den här veckan också. Sitter för övrigt på tåget i skrivande stund och blir generad över att ens skriva inledningen, men vadfan. Vi behöver prata om det här.

Ok. Har jag sagt att jag är rätt pryd? Jag är rätt pryd. Jag blir generad när jag läser sexscener i böcker. Och herregud, helt knäppt att jag ens gör det här, men varsågoda kära bloggläsare - idag ska jag bjuda på mig själv. Jag vet inte om jag har panik eller om jag är road av hur jag känner inför att publicera det här inlägget - förmodligen både och.

När jag var kanske elva eller tolv lyckades jag norpa åt mig en Harlequin-bok ur en påse som skulle bytas på Rödlöga (det var alltså en ö med ett bokbytesställe. Vi seglade mycket när jag var yngre och brukade svänga förbi och byta våra böcker efter halvtid typ (sommarens höjdpunkt, om en var jag). På så sätt behövde en inte ha med sig så mycket böcker i båten). Handlingen beskriven på baksidan berättade att jag skulle få läsa om en ung adelsdam under 1700-talet, att hennes skepp skulle bli taget av pirater och att hon skulle bli fånge hos en piratkapten som hon senare skulle inleda ett förhållande med. Jag minns inte exakt vilken bok det var, men det kvittar egentligen, Ni känner förmodligen igen typen och kan räkna ut vad boken innehöll. Elva-tolvåriga jag tyckte att det där lät ju helt okej spännande, det kan vi köra på (speciellt när det snart var dags för bytesdag och alla andra böcker redan var lästa).

Ja, alltså den handlade ju om precis det som stod. Men det stod ingenting om att den unga adelsdamen i fråga skulle bli våldtagen av piratkaptenen eller att det skulle vara VÄLDIGT explicita sexscener. En läsare som sen tidigare varit bekant med Harlequin hade ju kunnat räkna ut det på ena handens fingrar, men när en är bara elva-tolv år är en (läs jag) inte bekant med Harlequin och kan räkna ut det.

Sååå, när jag då kom till dessa enormt explicita sexscener, la jag bort boken då? Stoppade tillbaka den i Rödlöga-påsen, längst ner och försökte glömma att den någonsin funnits? Försökte skrubba dessa explicita sexscener ur mitt huvud? Givetvis inte, för så fungerar inte ungar som just upptäckt sin sexualitet. Istället läste jag hela boken fyra gånger till, och var exakt lika fascinerad varje gång jag läste den. Så hela piratkapten-adelsdam-grejen måste nog ha varit en av mina allra första sexfantasier.

Men sådär, det var väl inte så farligt. Hoppas ingen annan dog av genans, utan att ni kanske var lite roade istället. Puss!

På initiativ av.

Djävulen hjälpte mig är en påhittad berättelse som bygger på ett riktigt mord - Yngsjömordet. Jag hade inte hört talas om det tidigare, men har en förkärlek för allt som är skruvat och skevt, samt för berättelser som bygger på verkliga händelser.

Och relationerna i den här boken är minst sagt skeva. Det är svårt att berätta handlingen utan att vara för ingående, men berättelsen innehåller element såsom incest, svartsjuka och vidskepelse.

Den handlar alltså om en familj - en mor och hennes son som bor tillsammans. När sonen Per måste äkta en maka blir modern oerhört svartsjuk och gör allt för att makan inte ska känna sig välkommen på gården. Utgången vet vi alltså redan om i förväg.

Jag tycker nog att idén om den här boken var bättre än själva utförandet. Jag kanske har en tendens att romantisera mord, och tänker mest på Jack the Ripper när det kommer till mord under 1800-talet. Det kan alltså hända att jag romantiserat den här boken lite för mycket redan i förväg, och att jag förväntade mig lite för mycket.

Med det inte sagt att det var en tråkig bok - visserligen är den långsam på sina ställen, men inte farligt. I början var det dock svårt att ställa om sig för mig, jag som är van vid att läsa betydligt mer lättlästa böcker. Boken är inte svår, men lättläst kan en inte beskylla den för att vara. Så för en lat nöjesläsare som jag själv kan det ta ett tag innan en kommer in i boken.

Något jag irriterade mig på i början var den otroligt höga frekvensen av ordet man. Alltså inte man som i en man, utan till exempel: "man gör så". Jag tycker att det skapar oflyt i texten och att det dessutom är väldigt onödigt. Antingen måste det ha blivit bättre efter ett tag, eller så slutade jag att tänka på det. Jag gjorde nämligen en anteckning om det precis i början av boken, men störde mig inte på det överhuvudtaget under de sista 200 sidorna.

Boken ingår i serien Svenska mord, som det kommer komma fler böcker i senare. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker i serien i alla fall!

Jag tror knappast någon har missat Jonas Gardells trilogi om den stora AIDS-vågen under 80-talet. Det känns som att jag är ungefär sist i raden av läsare. Tv-serien såg jag dock, och gillade.

Om ni har sett serien vet ni förstås vad böckerna handlar om. Benjamin och Rasmus blommar ut som homosexuella under 80-talet - bara några årtionden efter att homosexualitet slutade klassas som en sjukdom. Dock är det fortfarande något man måste smyga med. Som om inte skammen vore nog började det spridas en då okänd sjukdom bland homosexuella män - AIDS.

Jag har tidigare läst och älskat några av Gardells böcker. Till att börja med kan jag väl säga att jag gillade den här också (jag har alltså bara hunnit läsa del ett än så länge. Del två står i bokhyllan och väntar). Dock gillade jag den inte lika mycket som tidigare böcker jag läst av Gardell. Dels är det väldigt personligt - jag behöver inte den här boken lika mycket som jag behövde Ett ufo gör entré, till exempel.

Sen är det ju alltid farligt att läsa böckerna kring vilka det byggts upp en hype. Oavsett om jag vill det eller inte bygger jag upp förväntningar inför böcker som andra älskar. Det här fallet är inget undantag. TV-serien var åh så bra, vilket självklart också bidragit till övermänskliga förväntningar. Jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske hade gillat den mer om jag inte sett TV-serien, eller att jag hade struntat i de grammatiska bristerna (ja, tyvärr, en hel del) om jag inte redan kunde berättelsen.

De grammatiska bristerna alltså. Jag tror ju att det är slarvfel. Jag menar: även om man är världsbäst på svenska händer det att man gör fel ibland, byter tempus mitt i meningen eller kastar om orden för att man är ouppmärksam. Så jag tänker att det är dåligt korrläst - att den publiceras med tempusbyte mitt i mening, bokstäver på fel platser och ibland konstiga meningar. Jag tycker även att vissa upprepningar - som tydligt är menade att vara stildrag - blir just tröttsamma upprepningar istället för snyggt.

Om man bortser från det tycker jag alltså att det är en väldigt bra bok, även om jag önskar att jag läst den tidigare (alltså för att inte tröttna redan innan jag börjat läsa, vilket jag hade hunnit, lite). Jag älskar hur hela boken knyts ihop i slutet!

Jonna är en helt vanlig tonårstjej – fram tills hon blir våldtagen på en fest. Efter det blir hon känd som ”kryckhoran”, eftersom hon ville att de skulle stoppa upp en krycka i henne – enligt killarna.

Är våldtäkt okej om tjejen (offret) är full? Är våldtäkt okej om killen (förövaren) är full? Tjejen kanske till och med får skylla sig själv? Speciellt om hon har kort kjol eller har haft sex med förövaren förut. Speciellt om hon först ville och sen ångrade sig.

Den här boken diskuterar samhällets syn på våldtäkt utifrån frågeställningarna ovan. När boken kom ut för första gången för tio år sedan skapade den en hel del diskussioner. Nu släpps den igen – en reviderad upplaga som även innehåller två berättelse om hur det gick för några våldtäktsoffer plus en sammanfattning om vad som hänt i samhället på tio år.

Tio år är en ganska lång tid. Jag själv har till exempel hunnit leva mer än hälften av mitt liv på tio år. Gått ut grundskola och gymnasium. Flyttat tre gånger. Bytt skola fyra gånger. Läst hundratals böcker. Blivit mer vuxen och medveten. Frågan man måste ställa är: Är den här boken fortfarande aktuell? 

Jag har tidigare i blogginlägg uttryckt min frustration över hur svårt jag tycker att det är att läsa icke skönlitterära böcker. Frustration över hur ögonlocken blir tunga – oavsett om ämnet är intressant eller inte. Jag vill därför verkligen hylla Katarina Wennstam, för hon har faktiskt skrivit en icke skönlitterär bok som jag tagit mig igen. Och inte bara tagit mig igenom, utan även gillat!

Språket är enkelt och så himla tydligt. Boken är upplagd på ett väldigt strukturerat sätt och blir aldrig rörig. Wennstam uttryckte under en pressfrukost att hon skrev boken för att hon ville förändra världen. Världen förändrar man inte bara på en dag – inte ens på tio år – men om man nu ska försöka så behöver man kunna nå ut till alla. Wennstams bok känns tillgänglig och lätt att ta till sig. Den passar både unga och gamla, storläsare och ickeläsare. Men nu återkommer vi till det här med aktualiteten.

Jag skulle säga att den är enormt aktuell. För hur mycket har egentligen hänt på tio år? Tja, en del, men inte tillräckligt. Vi behöver fortfarande den här boken och debatten den skapade år 2002. Det är en fruktansvärt bra bok. Den gör mig så arg! Jag hoppas att många av er läser den eller läser om den. Framför allt hoppas jag att ni diskuterar och ifrågasätter. För det finns faktiskt inga situationer då våldtäkt är okej.

Jag tror att det var få som missade att "Prata om det" tilldelades Stora Journalistpriset som årets förnyare förra året.

För er som inte är så insatta i vad "Prata om det" handlar om så tänker jag berätta det för er nu. Det handlar om att berätta om sexuella händelser som ligger i gråzonen. Sådana där händelser som man inte riktigt vet om de är övergrepp eller inte. Eller bara händelser som varit obehagliga. När din pojkvän tjatade till sig sex och du sa ja bara för att han skulle vara tyst. När du hade sex med en tjej bara för att ingen skulle tro att du var bög.

Det började som privat småprat. Sen exploderade det i tweets, bloggposter och uppmärksamhet i media. Boken innehåller samlade texter, hämtade både från tidningar och från internet.
Jag måste erkänna att jag själv inte har haft så mycket koll på "Prata om det". Visst hade jag väl hört talas om det och så, men inte riktigt förstått vad det var de ville. När jag sedan såg att Kalla Kulor släppt en bok med samlade #prataomdet-texter, ja, då tänkte jag att det var dags för mig att sätta mig in i hela grejen.

#prataomdet är en ganska liten bok. Sidantalet uppgår till 80, på pricken. Men på dessa få sidor rymmer sig massor av olika berättelser. De är skrivna av män, kvinnor, heterosexuella, homosexuella. Och alla är fullständigt olika. Ingen liknar någon annan – förutom om man ser till att alla är ”berättelser ur gråzonen”.

Jag tycker att själva boken är en rent fantastisk idé. Allra mest har ju "Prata om det" figurerat på internet, och här når man ju faktiskt även de som inte är alltför internetaktiva. Förutom att det är en fantastisk idé har de även lyckats bli väldigt bra. Texterna är noga utvalda och representerar vitt skilda sexuella situationer.

Nästan alla av texter i boken bygger på någon sorts norm. Att om man först sagt ja får man inte ångra sig. Hångel måste alltid leda till sex. Om en tjej har kort kjol betyder det att hon vill ha sex. Att killar älskar sex. Att killar aldrig säger nej. Att alla är heterosexuella. Det är på grund av dessa normer som många av situationerna i boken uppstår. Så ska det inte behöva vara. Det är därför vi behöver prata om det.

Titel: Orgasmboken
Författare: Katerina Janouch
Antal Sidor: 191
Bokförlag: Pocketförlaget
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Boken innehåller 250 tips uppdelat i två delar. En del för kvinnorna, en del för männen. Den är även fullspäckad med massor av orgasmfakta. Till exempel står det en del om varför orgasmer är så bra för gravida.
Den är väldigt lättläst och jag tar mig igenom den ganska snabbt. Tipsen är konkreta och enkla, och vissa för mig helt nya. Om man annars läser tjejtidningar som Solo och Veckorevyn är de ofta väldigt repetitiva och kommer alltid med samma tips varje gång. Den här boken har faktiskt en del tips jag inte kan minnas att jag läst någonstans tidigare.
I slutet av den här boken tycker jag tyvärr att även den blir lite repetitiv, men det kanske är för att den är gjord för att man ska kunna läsa de kapitel man känner för bara(?).
Överlag är det dock en mycket bra bok.

Titel: Naomi & Elys kyssförbudslista
Författare: Rachel Cohn & David Levithan
Antal Sidor: 256
Bokförlag: Pocketförlaget
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Naomi och Ely har vuxit upp i samma hus och har alltid varit bästa kompisar. Egentligen vill Naomi vara mer än vänner, men hon vågar inte tala om det för Ely. Speciellt inte eftersom han gillar andra killar. "Andra killar" råkar just i det här fallet vara Naomis pojkvän...

Jag insåg att min Cohn&Levithan-dyrkan inte kunde bli komplett utan att ha läst även denna. Att jag tycker att denna är sämst av de tre säger inte så mycket, eftersom jag tycker att de andra två är fantastiska. Det här är heller inte på något sätt en dålig bok. Tvärtom. Men tyvärr håller den inte riiiiiktigt lika hög standard som Nick & Norahs oändliga låtlista och Dash & Lilys utmaningsbok.

I den här boken är det även andra än huvudpersonerna som får chansen att berätta saker ur sin synvinkel. Det ger en mycket bredare bild, och berättelse, än när det bara är två personer som berättar. Detta på både gott och ont. Å ena sidan kan den ibland faktiskt bli lite rörig. Å andra sidan är det kul att få berättelsen berättad ur olika synvinklar. Å tredje sidan så älskar jag rörigheten i den här boken. Det känns på något sätt väldigt New Yorkskt (kan man säga så? Nu kan man!).

Precis som jag skrev när jag läste Dash & Lily får jag en mycket bättre bild av Naomi än av Ely. Naomi ser ut som en blandning mellan en annan Naomi (Shimada) och Lily Allen (alltså i mitt huvud), medan Ely... blank. Det dyker bara inte upp någon som helst bild av honom i mitt huvud.

Och sen älskar jag Levithans gaykaraktärer. Jag tycker att det behövs mer homosexualitet i ungdomsböcker för att visa att det ÄR helt OKEJ att vara homosexuell. Så där får Levithan ett STORT PLUS av mig. Att ett gaypar dyker upp i alla hans berättelser får mig att känna att Manhattan vimlar av dem. Och jag älskar det.

Jag måste igen nämna toalettexten. Jag gillar det. Att det återkommer liksom. Som jag skrev om Dash & Lily får det berättelsen att verka mer levande.

"The Cure. Botemedlet mot våra ex? Jag är ledsen, Nick. Du fattar. Kommer du att kyssa mig igen?"

Läs också: Dash & Lilys utmaningsbok, Nick & Norahs oändliga låtlista