Eftersom jag ligger extremt mycket efter med recenseringen av den här serien och både har glömt och blandar ihop med övriga delar i serien blir det här en dubbelrecension. Böckerna som behandlas är alltså del två och del tre i Percy Jackson-serien (fyra och fem kommer dock få helt egna recensioner, så det kan ni ju hålla utkik efter!).

I Sea of Monsters har trädet som skyddar Camp Half-Blood blivit förgiftat. Det enda som kan rädda trädet är ett gyllene fårskinn som vaktas av en cyklop på en ö i ett hav fyllt med monster (även kallat Bermuda-triangeln!). I The Titan's Curse ger sig Percy än en gång av från lägret. Den här gången för att rädda gudinnan Artemis (fast mest för att leta efter Annabeth som är försvunnen). Samtidigt i båda böckerna finns det övergripande problemet Kronos och hans eventuella återuppståndelse.

Det som jag nog är mest imponerad över med dessa böcker är dels att de är så sjukt påhittiga och händelserika. De är brutalt actionspäckade, utan att för den delen bli tröttsamma att läsa. Men det händer verkligen saker hela tiden, och jag hinner liksom inte ens tänka att jag kanske eventuellt skulle kunna bli uttråkad om det fortsätter såhär ett par rader till. Alltså, ni vet när en läser böcker så är ju koncentrationen kanske inte på topp och 100% i boken hela tiden. För mig är det i alla fall få böcker som får mig att hålla koncentrationen utan att tänka på NÅGOT annat. Jag tror inte att jag en enda gång under hela serien har börjat tänka på något annat samtidigt som jag läst.

Den andra stora kvalitén med böckerna tycker jag är uppbyggnaden av berättelsen. Den är uppbyggd på samma sätt som till exempel Harry Potter - där "mindre" quests genomförs i varje bok, men de tjänar ändå ett högre syfte i slutet. I början förstår en inte riktigt hur det hänger ihop, utan allt knyts ihop i slutet.

Trots att jag verkligen verkligen gillar dessa böcker enormt mycket är det ändå här någonstans jag börjar störa mig på vissa saker. I början tyckte jag att Percy var rätt gullig, men i tredje boken börjar det bli lite tröttsamt att han jämt ska offra sig för sina vänner och sånt. Alltså, kan ungen ALDRIG värdesätta sig själv eller?

Den andra grejen som jag verkligen reagerade över medan jag läste var att Riordan uttryckligen skriver att USA inte bara är mest som det typ av samhälle de olympiska gudarna vill följa - utan att det också är det bästa samhället. I första boken nämns kort att de olympiska gudar följer det västerländska samhället - alltså det samhället vi känner till och lever i - och att centrum för det just nu finns i USA. Men här går det alltså från det till att det skulle vara den bästa typen av samhälle - vilket definitivt går att ifrågasätta. Detta gör också Percy Jackson i en replik - men visar ändå genom handlingar att han relativt okritiskt (med relativt menar jag att det ändå mest är mindre saker han ifrågasätter och kämpar ändå emot att det samhälle han lever i ska förändras) stöttar det. Ändå måste jag ju säga att jag inte förväntar mig något annat av Riordan som är en extremt privilegierad vit, medelålders man uppvuxen i USA - och sådana har ju en tendens att se rätt okritiskt på samhället.