Alltså, den här veckans Top Ten... Favoritförfattare?! Vet inte om jag är arg för att jag inte vet om jag kan få ihop tio stycken eller om jag är arg för att det ju inte går att bestämma sig. Några har jag ju i huvudet, men blir osäker.

Jag tror vi måste reda ut lite också hur jag tänker på mina favoritförfattare. Favoritförfattare måste helt enkelt vara sådana som jag läst fler böcker/serier än en som jag gillar som hen skrivit. Jag skulle alltså inte säga att JK Rowling eller Haruki Murakami är favoritförfattare, eftersom jag inte läst speciellt mycket av dessa - trots att de står för bland det bästa jag läst i mitt liv. Alltså, de måste ju ha visat att den där enda boken/serien inte var en lyckoträff liksom. Och även om Murakami måste vara ett geni för att ha skrivit både Kafka på stranden och Efter mörkrets inbrott så minns jag Norwegian Wood som hemsk.

MEN! Jag har delat upp den här listan i författare som jag definitivt kan räkna som favoriter och sådana som har potential att bli. Först ut de som redan är favoriter:

1. Lauren Oliver
   Jag har jättelänge tänkt på Lauren Oliver som "har potential att bli favoritförfattare", men insåg efter Vanishing Girls att jag ju faktiskt läst och älskat sex böcker av henne. Sen att jag inte gillade Rooms lika mycket som hennes ungdomsböcker gör inte så mycket. Men alltså, Lauren Oliver är ett geni och det klart jag kan räkna henne som en favoritförfattare! Jag förhandsbeställer ju hennes böcker långt innan de kommit ut och flyttar dem överst i läshögen när de kommer. Dåså, bestämt, Lauren Oliver har definitivt plats på den här listan.
   
   
2. Marie Lu
   Marie Lu har skrivit en av de serier som jag känner mest för av allihopa - Legendtrilogin. När dessutom The Young Elites visade sig vara en fullträff måste jag ju konstatera att Legend inte var någon slump. Det här ÄR en otroligt skicklig författare.
   
   
3. John Ajvide Lindqvist
   Det som JAL är så himla bra på är obehaget. Det blir aldrig full ös-skäckigt, utan mest obehagligt - exakt så som jag tycker att skräck ska vara. Allt annat är bara... trist.
   
   
4. Joyce Carol Oates
   Det här är författaren som jag glömmer att jag gillar och som jag helt klart borde läsa mer av. Hennes ungdomsböcker är helt fantastiska. Den första jag läste var Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (bara titeln hörni! Titeln!) och var fast redan då. I övrigt rekommenderar jag Foxfire, Vilda gröna ögon, Två eller tre saker jag glömde berätta för dig... eller alltså nej, jag rekommenderar alla. Alla ungdomsböcker (på vuxensidan är jag pinsamt obeläst, men det tar vi väl itu med någon gång).
   
   

Jag håller på att skriva ett uppslag om att blogga för ett annat ställe och undrar: Vad önskar du att du hade vetat när du började blogga? Om du helt enkelt fick chans att tipsa dig själv som newbie om vad som helst bloggrelaterat - vad skulle det vara?

Okej, i mitt statistik-verktyg kan jag se ganska detaljerat vad folk sökt på för att komma hit (och vilka sidor de besökt på bloggen). Vissa grejer är logiska - typ som "marie lu legend recension" eller "sammanfattning stad av aska". Ni som sökt på det har förmodligen också lyckats ta er fram till rätt sida, för google brukar ju vara bra på sånt (vilket jag ju också kan se att ni har).

De som däremot inte kommit fram: Här kommer lite hjälp på traven! Jag kommer lista några av de googlingarna som hittat hit under de senaste månaderna och ge svar på era undringar.

• "saga stereotypt"
  Om det är saga som i Brian K. Vaughn och Fiona Staples serie Saga kan jag ge svaret: Nej. Inte stereotypt. Hitta recension av den här!
  
  
• "statistik sagor", "sagor om påsk", "sagor om höst", "sagan om cirkel", "sagan om pepparkaka"  etcDet här kan jag inte hjälp er med, sårri. Är otroligt dålig på sagor. Men alltså "statistik sagor" - vad är det ni vill egentligen?! Fattar ej. Vadå för sagostatistik?
  
  
• "virus", "capitalism"/"what is capitalism" och "trickle down economics"
  Okej, sett till hur många som kommit hit när de googlat på dessa termer ovanför är det är lätt mina konstigaste sökord. Alltså, fattar ni hur långt ner jag måste komma på listan över de 469 000 000 träffar den hittar på "virus"?!
  Googlare: Om ni söker boken av Paul McEuen skulle jag tipsa om att även skriva in författarnamnet. Eftersom jag också är otroligt generös och har ensamhelg hela helgen (= eoner av tid) länkar jag även min recension av boken: Klick-klick. Och "capitalism"? I don't even... Här är mitt uttalande om kapitalism: Buuuuu.
  
  
• "sxy garl vagen"
  Var givetvis tvungen att googla det nu. Google tycker att det är det här jag söker. Spännande.
  
  
• "lektion med sagor"
  Nej, men med fantasy! Jag kommer blogga om varför en borde använda fantasy i skolan snart, kanske i nästa vecka. Eftersom jag ska hålla ett föredrag om det snart (omg).
  
  
• "gillar fysiska böcker"
  Ja, det gör jag! Läs varför här.
  
  
• "vilken del av twilight sagan är bree tanners andra liv"
  Bree Tanners andra liv är en del som utspelar sig parallellt med fjärde boken och bör läsas efteråt. Varsågod för informationen :)
  
  
• "många korrfel i bok" / "böcker dåligt korrekturlästa"
  Stort irritationsmoment, men varför skulle jag vilja googla på det här????
  
  
• "ljusprojektor"
  Sagan om Sagorna - en blogg om böcker och ljusprojektorer(???)! (why?!)
  
  
• "att svara på förlåt"
  Åh, när jag var liten sa min mamma alltid att en aldrig är ensam om att bråka - utan det krävs alltid minst två. Så ofta kan det vara passande att säga förlåt tillbaka om du också gjort något dumt. Annars skulle jag rekommendera "du är förlåten" om du vill förlåta personen ifråga. Andra typer av ömhetsbetygelser kan ju också fungera. Om du inte godtar förlåtet kan du vara oerhört dramatisk och storma ut ur rummet med ett: "JAG KOMMER ALDRIG, ALDRIG!!!!! FÖRLÅTA DIG FÖR VAD DU GJORT MOT MIG"! Det låter i och för sig betydligt roligare att göra. Fast den andra personen blir nog ledsen då.
  
  
• "bokredovisning framtiden"
  ??? På vilket sätt skulle bokredovisningar se annorlunda ut i framtiden, eller va? ELLER VA? This makes no sense to me.
  
  
• "film med en flicka som heter abra"
  Jag tror att du eftersöker Tjenare kungen! 12-åriga Annas favoritfilm (hallå punkare, band och Thåström som komponerat musik. What's not to like för en 12-årig tjej som känner sig väldigt ensam i sin lilla punkbubbla?). Vad många inte vet är att den är baserad (extremt löst) på Britta Svenssons bok Lucia i svart, vilken jag älskade när jag läste när jag var typ... nio-tio? Jag gillade den faktiskt så mycket att jag läste den två gånger.
  
  
• "min mamma hälsar och säger förlåt"
  Du googlar faktiskt fel! Inte konstigt att du inte hittar vadsjutton det är du söker för du letar faktiskt efter boken som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Mamma... *muttrar*
  
  
• "kandidatuppsats blogg"
  Jag har skrivit kandidatuppsats! I litteraturvetenskap! Den finns att hitta i DiVA, men om ni inte har lust att söka tänker jag vara enormt generös och länka den åt er. "'Shouldn't I be in your position?': En studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi" heter den och är... just en studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi.

Jag har förstått att den här boken är relativt impopulär bland folk som gillar samma saker som jag. Därför har jag haft den stående i bokhyllan ett tag, och var inte alls speciellt sugen. Men okej, tänkte jag, det är väl bara att få det avklarat.

I boken får vi följa Nathan som är son till en svart häxa och en vit häxa. Detta har påverkat honom genom hela hans liv, då de vita häxornas råd gör allt för att skydda de vita häxorna - vilket alltså innebär att rensa ut alla svarta häxor. Utrensningen sker på otroligt brutala sätt och Nathan måste ständigt passa på vad han säger och gör för att inte bli klassificerad som en svart häxa.

Jag blev faktiskt otroligt överraskad när jag började läsa den här - av att den var så mörk och lågmäld. Jag blev också överraskad av hur mycket jag faktiskt GILLADE den (något som dock... gick över. Mer eller mindre). Trots att det inte hände speciellt mycket var den ändå på ett väldigt vrickat sätt ganska mysig att läsa tillsammans med en kopp te, liggande i den jättemjuka soffan i Victors lånelägenhet i Gävle medan Victor satt bredvid och spelade Civilization. Otroligt kravlös att läsa. Jag behöver varken analysera eller tänka efter vad som händer, utan får allt serverad på silverfat. Och det är ju rätt lyxigt och skönt ibland ändå.

Men, faktiskt, det blir också rätt tröttsamt efter ett tag. Tänk att bara kunna ligga hemma hela dagarna och titta på hjärndöda tv-serier. Superskönt EN dag, right? FUNGERAR två dagar, men då tycker jag det börjar krypa i fingrarna och i hjärnan efter att pyssla med något. Tre dagar då skulle jag hellre typ gå ut och springa eller dammsuga eller vadfan som helst än att tvingas ligga där och titta på hjärndöda tv-serier en dag till. Och lite så är den här boken. Det är lite för uppenbart vad författaren vill att jag ska tycka och åt vilket håll mina diskussioner ska röra sig. Öppnar superbra för diskussioner hos ovana läsare, men som lite mer van läsare (och littvetare) behöver jag mer. Nöjesläsning eller inte, men det blir faktiskt rätt tröttsamt det här. Det finns inte något direkt djup i karaktärerna, ingen oförutsägbarhet.

Dessutom tycker jag det är lite för mycket textmassa för att hända så lite. Alltså, preciiiiiis när saker faktiskt börjar hända tar boken slut. Yep, precis så är det. Det är kanske de sista 100 sidorna eller något som det blir lite mer action och sen när boken är slut känns det som en prolog bara egentligen.

Jag kan tänka mig att om en hade bränt igenom hela på typ två dagar eller något (inte helt omöjligt trots sidantalet. Jag tror jag läste de första 150 sidorna på en dag och hade ändå fullt upp att umgås med min älsk. Ja, vi umgicks på annat sätt än att läsa/spela datorspel också. Faktiskt) fungerar den helt okej. Det är lite spännande, lite mysigt, schysst stämning. Men sen duger den inte till så mycket mer faktiskt.

Dessutom: POV-bytet i den här är förmodligen det jobbigaste i hela den litterära historien. Det fyller ingen som helst funktion över huvud taget (åtminstone inte i den första boken) utan är bara irriterande, förvirrande och rörigt. Dessutom 2: Semic, ni måste fan skärpa till er med titelsättandet. Översätt eller behåll originaltiteln. Ni måste välja.

Nämen! Jag blev visst nominerad en gång till - av I Elinas hylla den här gången. Så jag svarar på frågorna, men tänker inte tagga vidare eftersom jag gjorde det senast och det ändå känns som att de flesta hunnit göra den här nu. Tack så mycket för nominering! Här kommer Elinas frågor:

1. Vilken/vilka titlar läser du just nu?

Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan (enligt dina egna kriterier, min anm.)?

Egentligen har det gått orättvist lång tid sen jag läste den här, men vad sjutton. Vi kör!

Dan ska spendera några av sommarlovets veckor på New Hampshire College Prep - ett sommarläger för high school-studenter där de kan prova på att läsa college-kurser. När han kommer till skolan upptäcker han att alla elever blivit inhysta i en gammal mentalvårdsanstalt för mördare.

Väl i studenthemmet börjar konstiga saker hända. Dan hittar obehagliga foton i sitt sängbord och lappar som han inte vet vad de kommer ifrån. Tillsammans med sina nyfunna vänner Abby och Jordan börjar han utforska husets källare och avslöjar mörka hemligheter om vad som egentligen försiggick på anstalten - hemligheter som trots att anstalten lade ner för många år sedan ändå har något att göra med Dan.

Inte helt oväntat föll jag som en fura när omslaget varnade för/utlovade "disturbing images". Jag är väldigt lättflirtad på så sätt. Skriv ut en liten varning om att jag kanske kan tycka att det kommer bli obehagligt och det finns inte en chans att jag skulle kunna hålla mig borta från den boken. Misstänker att det här är lika mycket ett försäljningsknep som en faktisk varning och jag faller lika hårt för det varje gång (förmodligen skulle nog ingen bli förvånad om jag skulle säga att jag är löjligt förtjust i found footage horror som typ The Blair Witch Project eller Paranormal Activity. Det här med låtsasriktigt är helt min grej). Dock måste jag säga att jag är lite besviken. Jag hade föreställt mig Miss Peregrine's Home for Peculiar Children all over, men fick inte alls lika intressanta/obehagliga/fantastiska bilder som i den. Jag skulle inte säga att dessa bilder är alls speciellt disturbing... Visst, ja, kanske för en jättekänslig läsare. Det märks dock tydligt att vem det nu är som formgivit den här boken definitivt hade Miss P som förebild, för de är nämligen misstänksamt lika. De mönstrade bladen mellan kapitlen, typsnitten - och förstås bilderna.

Alla likheter med Miss P upphör dock så fort en börjar läsa. Eller okejdå, manlig huvudperson i ungefär samma ålder och hemligheter som ska avslöjas. Sen stopp. Trots de "obehagliga" bilderna blir berättelsen aldrig speciellt obehaglig. Det är spännande, och jag är ju en sucker för mentalsjukhus (det gör mig svag i knäna av välbehag att tänka på det bara) så plus för det. Men faktiskt, jag önskade mer av den här boken. Spännande - japp, men läskigt? Nej. Jag vill ha mer hjärtklappning, fler risker och mer spöklika stämningar. Hela mentalsjukhusgrejen räcker liksom inte till för att göra det läskig nog.

Men! Om en inte har alltför höga förväntningar på att det ska vara just LÄSKIGT och OBEHAGLIGT är den säkert bra. Nu när jag vet vad det hela handlar om tänkte jag ändå ta och läsa del två i serien - Sanctum. Om en inte är sugen på att fortsätta serien fungerar den här jättebra som ensamstående. Vill inte minnas att den avslutas med någon cliffhanger eller något sånt.

För övrigt. SOMMARLÄGRET. Seriously, så drömmigt. Vissa drömmer kanske om att festa sig igenom hela somrar, backpacka eller jag vet inte vad. Jag drömmer om det där sommarlägret. Välja kurser, läsa sånt som är kul utan att ha läxor eller ens få betyg. Utan bara chilla och lära sig grejer. Sådana grejer blir jag dimmig i huvudet av längtan till.

Jag har ju redan kommenterat lite vad jag tyckte efter några hundra sidor av den här boken. Men eftersom den är slut och färdigläst nu måste jag ändå uppdatera mitt omdöme lite - och därmed posta en ordentlig recension. Lite upprepningar kommer det bli - eftersom jag här samlar ALLT jag tyckte under samma rubrik. Sorry till er som faktiskt läste mitt förra inlägg om den här boken. Ni få väl hoppa lite.

Sadie och Carter Kane är syskon, men har levt helt olika liv. Carter har hankat världen runt tillsammans med deras pappa - framstående egyptolog. Sadie har levt ett lagom stillsamt (om en nu kan kalla någonting för stillsamt när Sadie Kane är inblandad) vanligt liv tillsammans med syskonens mormor och morfar i London. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då de faktiskt träffas förändras allt. Syskonens pappa pratar om att "ställa allt till rätta", men lyckas med den totala motsatsen - nämligen att släppa lös fem egyptiska gudar som verkligen inte borde vara fria, vilket försätter hela världen i livsfara.

Berättelsen bygger på samma idé som Percy Jackson - nämligen att alla egyptiska gudar finns på riktigt och att Sadie och Carter Kane är de enda som kan rädda världen från att helt övertas av Kaos. Jag tycker dock inte alls att hela den här egyptiska grejen fungerar lika bra som den grekiska. Det kan ju vara mina obefintliga kunskaper inom egyptisk mytologi som ställer till det för mig. I fallet med den grekiska mytologin i Percy Jackson tycker jag att det ger berättelsen något extra. Jag upplever Den röda pyramiden som väldigt mycket mer rörig. Gudarna är svårare att hålla redan på och det finns inte samma intressanta förhållande till myterna som det finns i Percy Jackson.

Jag har också lite svårt för karaktärerna. Visst att syskonen Kane förlorat båda sin föräldrar och att de har svårigheter i livet. Men de är faktiskt sjukt svåra att sympatisera med. Något som Percy Jackson vinner på är ju att han är så himla gullig ändå, något som varken Carter eller Sadie är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är ju både PJ och Harry Potter oerhört enkla att tycka om för att de liksom är så vanliga, grå möss som ÄNDÅ kan uträtta stordåd. Det finns inget att känna igen sig i i Kanes.

Men hallå, om det nu var så himla dåligt - varför läste jag klart den dårå? Alltså det ÄR ju spännande. Icke att förneka. Det är otroligt långsamt de första 200 sidorna, men sen släpper det. I slutet tyckte jag faktiskt att det var riktigt spännande och BRA - det gäller bara att ta sig förbi det där där första långsamma. Sen är det kanske lite orättvist att konstant jämföra den här med Percy Jackson. Jag menar det är ju liksom bland det bästa jag läst. NÅGONSIN. Att toppa det vore som att be J.K. Rowling toppa Harry Potter (okej, kanske inte riktigt, men ni fattar grejen). Att be om en ny Percy Jackson är egentligen bara taskigt, men jag har fortfarande separationsångest och vill mest bara börja om på nytt igen.