Jag har förstått att den här boken är relativt impopulär bland folk som gillar samma saker som jag. Därför har jag haft den stående i bokhyllan ett tag, och var inte alls speciellt sugen. Men okej, tänkte jag, det är väl bara att få det avklarat.

I boken får vi följa Nathan som är son till en svart häxa och en vit häxa. Detta har påverkat honom genom hela hans liv, då de vita häxornas råd gör allt för att skydda de vita häxorna - vilket alltså innebär att rensa ut alla svarta häxor. Utrensningen sker på otroligt brutala sätt och Nathan måste ständigt passa på vad han säger och gör för att inte bli klassificerad som en svart häxa.

Jag blev faktiskt otroligt överraskad när jag började läsa den här - av att den var så mörk och lågmäld. Jag blev också överraskad av hur mycket jag faktiskt GILLADE den (något som dock... gick över. Mer eller mindre). Trots att det inte hände speciellt mycket var den ändå på ett väldigt vrickat sätt ganska mysig att läsa tillsammans med en kopp te, liggande i den jättemjuka soffan i Victors lånelägenhet i Gävle medan Victor satt bredvid och spelade Civilization. Otroligt kravlös att läsa. Jag behöver varken analysera eller tänka efter vad som händer, utan får allt serverad på silverfat. Och det är ju rätt lyxigt och skönt ibland ändå.

Men, faktiskt, det blir också rätt tröttsamt efter ett tag. Tänk att bara kunna ligga hemma hela dagarna och titta på hjärndöda tv-serier. Superskönt EN dag, right? FUNGERAR två dagar, men då tycker jag det börjar krypa i fingrarna och i hjärnan efter att pyssla med något. Tre dagar då skulle jag hellre typ gå ut och springa eller dammsuga eller vadfan som helst än att tvingas ligga där och titta på hjärndöda tv-serier en dag till. Och lite så är den här boken. Det är lite för uppenbart vad författaren vill att jag ska tycka och åt vilket håll mina diskussioner ska röra sig. Öppnar superbra för diskussioner hos ovana läsare, men som lite mer van läsare (och littvetare) behöver jag mer. Nöjesläsning eller inte, men det blir faktiskt rätt tröttsamt det här. Det finns inte något direkt djup i karaktärerna, ingen oförutsägbarhet.

Dessutom tycker jag det är lite för mycket textmassa för att hända så lite. Alltså, preciiiiiis när saker faktiskt börjar hända tar boken slut. Yep, precis så är det. Det är kanske de sista 100 sidorna eller något som det blir lite mer action och sen när boken är slut känns det som en prolog bara egentligen.

Jag kan tänka mig att om en hade bränt igenom hela på typ två dagar eller något (inte helt omöjligt trots sidantalet. Jag tror jag läste de första 150 sidorna på en dag och hade ändå fullt upp att umgås med min älsk. Ja, vi umgicks på annat sätt än att läsa/spela datorspel också. Faktiskt) fungerar den helt okej. Det är lite spännande, lite mysigt, schysst stämning. Men sen duger den inte till så mycket mer faktiskt.

Dessutom: POV-bytet i den här är förmodligen det jobbigaste i hela den litterära historien. Det fyller ingen som helst funktion över huvud taget (åtminstone inte i den första boken) utan är bara irriterande, förvirrande och rörigt. Dessutom 2: Semic, ni måste fan skärpa till er med titelsättandet. Översätt eller behåll originaltiteln. Ni måste välja.