Hörni! Glad första maj! Även om jag ju tycker att det hade varit mer passande med en jerka-fråga om böcker som tar upp klassproblematik så är det ändå roligt ämne den här veckan! Nämligen:

Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

April är slut! Våren är här! Sommaren närmar sig med stormsteg! Jag gillar utropstecken!!!!!!!

Jag ska jobba idag, så om ni är borgerliga nog att skippa första maj (för min del: prekariatet osv, vad ska en stackars timanställd student göra?) kan ni ju komma till SF-bokhandeln och eh... shoppa istället! Ja! Det gör ni! Ni hinner säkert med båda till och med!

Den här månaden har jag läst så mycket böcker att... det är jättemycket böcker (FÖRLÅT MEN JAG KOM INTE PÅ NÅGON BRA LIKNELSE OKEJ). Nämligen såhär många:

50. Bjäran (PAX #4), Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
49. Mylingen (PAX #3), Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
48. Grimmen (PAX #2), Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Totalt: 18!!!!!
Gillade mest: Kanske inte helt oväntat, med tanke på hur otroligt mycket jag hypar Lauren Oliver, men Vanishing Girls! Och Trouble is a Friend of Mine var så rolig att jag typ satt och skakade av skratt.
Gillade minst: Har läst flera den här som jag varken ogillade eller kände något speciellt för. Till exempel Oliver and the Seawigs eller typ... (förlåååååt) Kickar.
Största överraskning: Mylingen! Alltså jag var inte ÖVERDRIVET imponerad av de två första böckerna i serien, men alltså Mylingen. MYLINGEN.
Största besvikelse: Den röda pyramiden, läs recensionen för motivering.

De två bröderna Viggo och Alrik har flyttat ifrån sin mamma i Stockholm till ett fosterhem i Mariefred. De ska börja i en ny skola, men allt blir problem redan från början. Förutom att de kommer på kant med fyrans ledarkille träffar de också Estrid och Magnar som är väktare för ett magiskt bibliotek. Viggo och Alrik skulle vara någon sorts utvalda som ska rädda Mariefred från ondskan. Killen i skolan sätter käppar i hjulet för dem hela tiden och skyddas av sin pappa. Istället är det Viggo och Alrik som får rykte om sig att vara bråkstakar. Samtidigt är det någon som absolut inte vill att bröderna ska rädda staden - utan istället försöker döda dem.

Den här typen av karaktärer känner vi ju igen sen gammalt - strulkillarna det är lite synd om, men som på något sätt är utvalda (Harry Potter, Percy Jackson och Will Parry (His Dark Materials) är väl de mest kända). Här hann jag tänka att det vore ju fint om det gick att skriva 9-12-fantasy med killar i huvudrollen som inte har.. ehm, precis samma bakgrund som alla andra huvudpersonskillar inom fantasy. Sen kom jag på att till exempel Carter Kane i Den röda pyramiden faktiskt skiljer sig, och att jag ju inte gillade honom. Men jag tänker fortfarande att det MÅSTE gå att konstruera karaktärer på något annat sätt och få mig att gilla dem ändå. I och för sig kan jag väl inte påstå att jag är enormt beläst inom just 9-12-fantasy, så jag ska återkomma med en vettigare analys när jag är det.

Men! Det fina med den här serien är ju ändå att det är två bröder i huvudrollerna, vilket faktiskt gör det oändligt mycket mer intressant. Deras relation ger verkligen en extra dimension till handlingen - speciellt i kombination med deras bakgrund. Jag tycker också att deras roller i relationen är så otroligt slående skildrat. Jag som är mellanbarn - det vill säga både storasyster och lillasyster - känner sådan total igenkänning i både Viggo och Alrik (på tal om igenkänning. Varje gång Alrik träffar en hund = jag).

Även om det här inte på något sätt är ett mästerverk är det riktigt spännande. Det växlar mellan mysterium och action, vilket ger en bra balans. Det finns också vissa skräckinslag som ju passar den här åldern som hand i handske (alltså vad är det med 9-12 och läskigt? Hade en unge på SF-bokhandeln i lördags som tittade på med stora ögon och nästan viskade "Jag GILLAR läskigt!" när jag sa att boken jag tipsade om kanske kunde vara lite läskig. Eller jag besitter ju själv samma morbida fascination, så jag borde kanske veta, men nix. Har inget bra svar). Jag tycker också att det är en riktigt bra förstabok i en serie, även om jag personligen gärna sett att den var lite längre. Några extra sidor blir det ju dock i kommande böcker som alla ligger närmare 200 sidor.

Sååå, vad gillade jag inte? Jag satte en trea på den här på Goodreads, men kan inte riktigt avgöra varför den inte nådde upp till en fyra. Jag kan verkligen se varför kidsen gillar den här boken (del 1 & 2 gick som huvudbokspaket i Barnens Bokklubb när de kom och gick typ hur bra som helst), men personligen så är det ju liksom lite... för lätt. Men jag tror på att när sidantalet ökar, så kommer också intrigen djupna lite och bli lite mindre ytlig. Eller hoppas åtminstone!

Sååå, det kan har varit så att jag bestämde mig för innan jag jobbade på SF-bokhandeln i lördags att jag INTE SKULLE KÖPA NÅGOT (för jag köper alltid något när jag jobbar... Gången innan var det Odinsbarn, gången innan det var det första delen Mistborn, och ingen utav dem har jag läst än...). Men så såg jag att Legend: The Graphic Novel hade trillat in, tappade all impulskontroll och tjofftjoff så hade jag stoppat in kortet, tryckt in koden och boken var min. Jaha, okej, jaja, dåså.

För er som inte känner till Legend: Day är killen av folket, June tjejen av börd. Han = brottsling. Hon = ska ta fast honom. Istället blir de kära och det blir en hel himla massa problem. Utspelar sig i dystopiskt framtids-USA. Så.

Nu har alltså Leigh Dragoon och Kaari gjort en tecknad serie av hela den här berättelsen. För mig tog det oerhört lång tid innan jag kunde se både June och Day framför mig när jag läste själva böckerna, och det var ungefär när jag såg Marie Lus egna bilder i manga-stil som alla bitar föll på plats. Serieadaptionen är också tecknad i samma stil, vilket känns helt rätt (även om June för mig känns helt fel. Hon ser inte alls ut så i mitt huvud. Men det må vara).

Jag gillar att så många direkta repliker har använts från första boken. Eftersom jag skrivit kandidatuppsats om den här serien har jag ganska bra koll på formuleringarna och sånt, och flera grejer känner jag verkligen igen. Det roliga är att det känns som att hela den här adaptionen bygger på citat jag använt i min uppsats - där jag alltså valt ut citat jag tycker är speciellt karaktäristiska för Day och June. Så uppenbarligen är jag och Leigh Dragoon (som alltså gjort själva adaptionen. Kaari är det som har tecknat) överens på den biten.

Dock kan jag tycka - som väl hel 100% naturligt med serier, det går ju inte att få fram hur mycket som helst i "bara" bild och dialog - att mycket av djupet och svärtan som finns i böckerna saknas i serien. Om jag hade läst den här som serie först är jag väldigt tveksam till om jag hade blivit sugen på att läsa böckerna ärligt talat. June och Days relation kommer inte riktigt fram ordentligt, utan först så nästan-kysser de varandra i mitten typ, och sen helt plötsligt utan att de knappt haft någon mer kontakt med varandra kan de inte leva utan varandra? Det blir väldigt konstigt och väldigt ofullständigt. Det makes sense om en har läst boken, men är tveksam till om det skulle göra det annars.

Så, jag skulle säga att den här serien är främst ett komplement för sådana som redan läst böckerna. Jag vet inte vilken typ av personer som brukar läsa den här typen av serieadaptioner i vanliga fall? Det kanske är främst läsare av böckerna som är målgruppen? Jag tänker att till exempel Game of Thrones-serien (alltså som i comic:en) fungerar himla bra för mig som inte läst böckerna och inte är frälst av tv-serien heller.

För övrigt måste jag bara tipsa om den här bildserien som jag hittade på Marie Lus blogg. Det är olika miljöer från böckerna, sjukt coola!

Herregud, jag har blivit en sån där person som inte har tid att blogga för att jag SITTER I MÖTEN. Helt främmande. Känner mig jätteviktig! Hela dagen igår fylldes av dem och nu har jag avklarat ett av mina två idag (knölar in lite bloggande på den halvtimme-tjugo minuter jag har mellan).

Men nu var det ju inte det vi skulle prata om, utan Top Ten Tuesday. Det är delvis valbart tema idag. Jag vet inte om jag är en idiot för att jag valt karaktärer med bra musiksmak och om jag kanske blir tvungen att radera allt och börja om på en helt ny grej. Men vi får väl se.

Jag tänker (pga lite tidsbrist) inte skriva några motiveringar idag - ni får helt enkelt leta upp böckerna själva och upptäcka alla nice:a musikreferenser som dyker upp.

1. Allie i Vinylprinsessan.
2. Sara i Skärvor av J.
3. Tror flera av karaktärerna i Vill ha dig så illa. Minns inte exakt vem det är som lyssnar på Bob Dylan och Vampire Weekend, eller om det är flera, eller... Ja.
4. Kim i Onanisterna (finns till och med spellista! Lägger dock in veto mot Krunegård. Fyfan, avskyr Krunegård).
5. Lovis och Alex i Kurt Cobain finns inte mer. Duh!

Okej, sen får det vara bra. Trevlig tisdag!

Okej, den här reflektionen dök upp i mitt huvud när jag skrev förra veckans Throwback Thursday och yttrade (eller knappade på tangenterna förstås) följande:

"[J]ag hade mycket bättre smak som barn än som tonåring"

Sen skrev jag ett långt stycke om det där som jag var tvungen att ta bort - för seriously, det är väldigt dumt att avhandla två olika ämnen i samma inlägg för att 1. INGEN ORKAR LÄSA. och 2. Det finns fler dagar i veckan än torsdagar som behöver fyllas med inlägg. Därav blir det ett helt eget inlägg.

Saken är den att jag inte kan minnas att jag läste dåliga böcker när jag var liten. Inga. Nada. Inte ens några som jag tycker är dåliga i efterhand. Så började fundera kring det och mina teorier är två:

1. Barn är kräsna. Det vill säga: Barn läser inte böcker som inte är bra, eftersom en inte tänker långsiktigt när en är liten (det vill säga tänker att boken kanske BLIR bra). Det är instant fix som gäller. Jag kommer ihåg till exempel när jag läste Lilla Sparvel. Jag tyckte den var värdelös och droppade den efter TOPS tio sidor. Det skulle ju förklara varför jag inte kan komma ihåg att jag läste tråkiga böcker när jag var liten, men inte varför jag inte i efterhand tycker att någon jag gillade när jag var liten är dåligt nu. Vilket för oss vidare till teori nr:

2. Alternativt (eller också) handlar det om att en sällan väljer själv vad en ska läsa som barn, utan det är liksom kvalitetssäkrat först av föräldrar, bibliotekarier, lärare eller (som ofta i mitt fall) far/morföräldrar. När det kastats ett vuxet öga på innan blir det kanske en mer... "hållbar" upplevelse. Eller tidlös. Alltså jag menar som håller även när en senare tittar med vuxna ögon på det. Denna "kvalitetssäkring" görs ju sällan när det gäller tonåringar.

OBS på att jag inte menar att tonåringar har SÄMRE smak. Alla har ju den smak de har, utan att jag för den skull vill se det som antingen bra eller dåligt. Jag bara menar att det en tonåring gillar inte behöver vara det en vuxen gillar, och att en person ändrar smak när hen mognar. Därför förändras också hur en ser på en bok. På samma sätt är det ju inte alltid så att barn väljer samma saker som vuxna väljer åt dem om de får chansen att välja själva.

Jag vill jättegärna höra vad ni tänker! Lämna en liten reflektion i kommentarsfältet så vi kan fortsätta diskussionen!

DEN HÄR VECKAN HAR VARIT SÅ SEG! Men äntligen fredag! Jag ska avsluta veckan med att se nya Avengers med min lillsyster. Pepp! Men veckans jerka kommer först:

Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Men gud, vad händer? Tredje gången jag blir nominerad... Jösses, tack till Jenny som nominerade den här gången. Jag får väl se till att svara på frågorna i alla fall då, men tänker inte nominera vidare eftersom jag redan gjort det en gång!

1. Vad läser du just nu?
Uppslagen på skrivbordet framför mig har jag Caroline Engvalls Virtuell våldtäkt, i väskan Staffan Cederborgs Kickar, på "sängbordet" aka på Victors sida av sängen (eftersom han bor i Gävle atm) Grekisk mytologi berättad av Michael Gibson.

2. Vilken är din senast köpta bok?
Siri Pettersens Odinsbarn!

3. Vad får dig att köpa/inte köpa en viss bok?
Förr brukade det nog vara i första hand omslag eller taglines, men på senare tid har det mer och mer blivit rekommendationer. Kände inte speciellt många innan som gillade samma böcker som jag, men nu har jag ju i alla fall två (Alex och David) som jag kan pladdra på om böcker med utan att de blir uttråkade (och givetvis finns det ett utbyte också, jag blir ju knappast störd av att de pladdrar på heller utan snarare tvärtom). Så av alla jag känner väger väl deras omdömen starkast, men det händer ju också att jag snubblar över böcker på goodreads eller andra bokbloggar som jag blir intresserad av. Sånt här blir jag förstås också väldigt glad över - det vill säga: när någon kommenterar på min blogg för att rekommendera mig böcker de läst! Det får ni jättegärna göra!

En övervägande faktor när det gäller just att köpa böcker är också denna: Personalrabatt. Finns den på SF-bokhandeln är chansen att jag köper den större än om den inte finns där. Säger bara.

4. Vilken/vilka är din/a favoritförfattare?
Bloggade om det här i tisdags!

5. Spelar det någon roll för dig vilket kön/etnicitet författaren har när du väljer att läsa en viss bok?
Det enkla svaret är naturligtvis nej. Det komplicerade svaret är givetvis ja. Om jag tänker på att välja författare av ett visst kön/etnicitet? Nej, det gör jag inte. Men det är också ett enormt stort privilegium att inte behöva göra det. Jag skulle jättegärna vilja bli bättre på att utöka den författargrupp jag läser, men tycker det är svårt då jag sällan kommer i kontakt med böcker skrivna av personer som inte är vita. Och eftersom jag är privilegierad och aldrig behöver tänka på min hudfärg söker jag inte upp dessa böcker heller. Jag önskar verkligen att jag tänkte på det mer, och det är väl en början. Sen måste det ju bli MER än att jag bara önskar för att det faktiskt ska göra någon skillnad. Hur författare ser ut är ju ändå också ganska osynligt, det är inget som jag tänker på såvida det inte finns en bild av författaren i/på boken. Så i så fall handlar det ju liksom om att googla upp själv vilka böcker jag skulle läsa för att göra gruppen författare jag läser mindre homogen.

6. Vad betyder språket i en bok för dig?
Inte mycket. Det är inget som jag bryr mig något speciellt om. Jag kan uppskatta snygga formuleringar ibland, men över lag är jag inte en språk-person, utan en helhetsperson. Tycker att språk blir så trist om det inte finns en helhet bakom. Däremot kan jag bli rätt störd vid dåliga översättningar. När selfies översätts till självisar... alltså nej. Jag säger bara nej.

7. Vad får dig att vilja läsa om/inte läsa om en bok?
Oj, vad svårt. Tidlöshet tror jag på och ett driv. Det måste vara en plats som är trygg att återvända till.

8. Vad får dig att läsa fler böcker av samma författare?
Bra koncept, narratologiskt driv, känsla för detaljer, något som jag läser som bra värderingar.

9. Vad får dig att tycka om en bok?
Samma som ovanstående.

10. Vad tycker du är viktigast när det gäller vad du läser (språket/innehållet/huvudpersonen eller annat)?
Icke-stereotypa och mångsidiga karaktärsporträtt och själva berättelsen. Plus att det inte innehåller för mycket språkliga krumbukter eller icke-relevanta beskrivningar.

11. Vilken bok skulle du rekommendera mig att läsa?
Allt av Lauren Oliver. Pga hon är gud osv.

Idag har jag fått ett tema av självaste initiativtagaren OArYA själv - nämligen detta: "hur kunde jag gilla den här egentligen?" prick citat copypastat från mejlet (eftersom det var ett så avancerat tema att jag behövde copypasta).

Saken är den att jag hade mycket bättre smak som barn än som tonåring, så det här blir nutidshistoria! Det här är från efter att jag börjat blogga, faktiskt. Men. Twilight. Grejen är att jag inte ens kan minnas att jag GILLADE Twilight ens när jag läste böckerna. Men när jag läste Så länge vi båda andas (del fyra för er som liksom jag tycker att de svenska utgåvorna har helt värdelösa titlar) GRÄT jag tydligen????? HOW? I DON'T... I... NO WORDS. FATTAR EJ. Alltså det är PINSAMT. Citat ur MIN recension av Ljudet av ditt hjärta (del tre):

Jag vet ju att det finns en till bok, så alltså måste dom båda överleva. Men det är svårt att komma ihåg sådär mitt i boken. Den här var i alla fall galet bra, jämfört med dom andra två böckerna!

 "Galet bra". GALET BRA. GALET BRA. GALET BRA.

Please, avgå.

(Kuriosa: Twilight är mitt kompistest. Jag: "Gillar du Twilight?". Blivande kompis: "Nej." Jag: "Bra, då kan vi vara kompisar". Kompis är inte längre blivande kompis utan just... kompis. Den sista prövningen liksom.)