SITTER OCH VÄNTAR PÅ DET HÄR SÅ PEPP JAG DÖR
Ok, jag bara måste tala om hur jag känner inför den här dagen:
Behöver jag ens säga att jag jobbar i Star Wars-tröja idag? SÅ. PEPP. Alltså ni fattar inte. SÅ. JÄVLA. PEPP.
För er n00bs som har noll koll på årets största kulturhändelse: The Force Awakens.
Förra veckan hade jag en mindre kris för att jag inte enbart vill blogga om böcker längre. Alltså, ni har säkert märkt det. Det har kommit upp inlägg relaterade till Sailor Moon, P3 dokumentärer, Guardians of the Galaxy, att gå på spelning och... annat. Men alltid med ursäkter om att det inte är bokrelaterat eller med försök till långsökta bokkopplingar. Och nu tänker jag sluta med det. Jag tänker plocka fram punkhjärtat som jag även tänker skriva om i den här texten, och helt enkelt skita i att det här inte är ett dugg jäkla bokrelaterat. From now on tänker jag skriva om det jag vill utan att ursäkta mig. Jag vet inte hur mycket ni kommer märka det. En del förmodligen. Det kommer en seriehyllning senare i veckan också. Men ny tumregel: Jag kommer inte hålla inne med saker bara för att de inte är relaterade till böcker (alltså sitter fortfarande kvällen innan det här publiceras med muspekaren över publicera och tvekar. Det är jättesvårt för mig. Helt irrationellt tror jag att många av er aldrig ska vilja läsa min blogg igen).
Idag ska vi alltså behandla följande: Punkhjärtat. Enligt Spotify har det här ingenting att göra med vad jag lyssnar på för musik. Jag skulle ju förvisso säga att Spotify har fel. Men faktum kvarstår: Så jävla mycket punk lyssnar jag inte på längre.
Dessa tankar startade i måndags när jag började lyssna igenom min Play it Forward-lista från Spotify. Det är alltså den lista Spotify genererar baserat på vad en lyssnat på under året. Såhär kände jag efter att jag lyssnat på den:
Nej, inte nån jävla BLIPBLOPINDIE av dräggiga britter. Kan man få något stökigt och argt TACK. Känner mig så missförstådd.
— Anna Lagerqvist (@SaganomSagorna) December 14, 2015
Och inte bara missförstådd. Känner mig DJUPT förolämpad över att Spotify tror att jag lyssnar på sånhär poppig SKIT?! Sen var jag tvungen att gå tillbaka och titta på vad jag faktiskt lyssnade på under året. Belle & Sebastian, Shins, Smiths, Kooks, She & Him, Cribs... och inser att jag HAR sådär mesig musiksmak. Visst, jag lyssnar på en del punk, men inte så mycket som jag vill tro. Så ett ironiskt tack till Spotify för att ni krossar hela min bild av mig själv. (Vill fortfarande dock säga till Spotify att ni måste ju helt ha missat att jag OCKSÅ lyssnar på Suicide File, Every Time I Die och Some Girls) (Och för att förtydliga det här om indie: Jag gillar arg och stökig indie. Eller jag tänker kanske mest på det som kommersiell lightpunk. Eller som en barnmatsversion av punk. The Subways och The Strokes är väldigt typiska sådana band)Men, faktum kvarstår: Punk är att komma hem för mig. Jag började lyssna på punk när jag var ~11, och jag tänker fortfarande på det som grunden i min musiksmak. Trots att jag har svårt att se att jag skulle nöjeslyssna på Sex Pistols längre. Om "vanlig" 70-punk är att komma hem, så var hardcore lite som att flytta hemifrån för mig (även om min sambo försökt få mig att gilla det i 8 år innan jag började tycka att det ens var lyssnbart). Det vill säga: Nytt och spännande, men som att bitarna faller på plats. Osäkert i början, men en känsla av jag är helt redo. En kan komma till sitt gamla hem och käka middag någon gång, men ärligt talat står en inte ut där mer än ett par dagar. Samma attityd - fast en får vara vuxnare, ta hand om sig själv, ha hela kläder och lukta bättre. Och det är ändå rätt fint att få växa in i något nytt, när en växt ifrån något annat. Eller lite som att hitta ett nytt favoritplagg när ett gammalt favoritplagg blivit för litet. Jag tror aldrig majoriteten av all musik jag lyssnar på kommer vara såhär arg, men det är ändå det som hjärtat blöder allra allra mest för.
Och bara för er har jag gjort en spellista av alla band som nämns i det här inlägget:
Alltså vad är det med folk och att summera året innan året är slut? I och för sig tror jag väl inte att jag innan året är slut kommer hinna läsa något som revolutionerar hela årsläsningen, men ändåååå. Det FINNS tid. Kanske visar sig Bitch Planet vara det bästa jag läst på år och dar? Eller Illuminae? Meeen, i alla fall. Veckans Top Ten Tuesday är alltså på temat årets bästa läsningar. Eftersom jag har en lista jag uppdaterar då och då under året så blir det i princip bara copypaste.
Himlen börjar här, Jandy Nelson
Jag ger dig solen, Jandy Nelson
Percy Jackson, Rick Riordan
Dagboksanteckningar från ett källarhål, David Wiberg
Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn
Manifest för hopplösa, Åsa Asptjärn
The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell
Mistborn: The Final Empire, Brandon Sanderson
Eleanor & Park, Rainbow Rowell
Sen har jag ju plats för en till, och det börjar mer och mer luta åt An Ember in the Ashes av Sabaa Tahir.
Kommer ni ihåg att jag skrev om International Geek Girl Pen Pals Club för ett tag sedan? Jag har blivit ihop-parad! Hon heter Maha, är 24, bor i Texas, älskar djur och mat, nördar Sailor Moon, superhjältar och Harry Potter och lyssnar på Fall Out Boy, Panic! at the Disco och Foo Fighters. Hon pluggar creative writing och är också intresserad av att doktorera. Matchningen känns hittills perfekt, är så galet pepp på det här!
Peppen på det här seriealbumet var helt skyhög innan jag började. Har hört alla säga att det är helt fantastiskt, att de älskar det osv. Jag hatar när folk säger sånt?! Alltså, en bok eller ett seriealbum kan omöjligt leva upp till sådana förväntningar.
I alla fall. Grundstoryn (och ja, du behöver faktiskt läsa den): tolv gudar återkommer vart 90:e år. De tar över en människas kropp, och lever på jorden i två år. I den här första volymen lyckas en av gudarna klanta sig lite och blir åtalad för mord. Den som är överhuvud vill inte hjälpa henne, utan menar att hon försatt sig i situationen själv och brutit mot gudarnas regler.
Okej, jag hade inte läst vad den här serien handlade om innan jag började läsa den och fattade seriously ING-EN-TING. Det är som att hoppa in mitt i en story. Inget förklaras - varför de är där, vilka de är osv. Tänk dig att du har tolv personer (plus några till) att hålla reda på. Ingen av dem presenteras what.so.ever. Såååå förvirrande. Det var inte förrän jag kom till slutet där det fanns ett uppslag med premisserna om vad det hela handlade om som jag faktiskt fattade alls vad grundpremisserna för berättelsen var. Och det, vill jag bara förtydliga, är ett jävligt dåligt betyg.
Dock: När jag nu är med på grundpremisserna - att tolv gudar lever bland människorna som popstjärnor - känns ju åtminstone idén rätt nice. Storymässigt... nja, det lämnar rätt mycket att önska alltså. Jag vill gilla det, men det känns helt enkelt lite för innehållslöst, lite för rörigt, lite för mycket karaktärer att hålla koll på. Det tillfälle då det verkligen börjar kännas riktigt intressant är i på första volymens sista uppslag. Där finns det något löfte om att det kommer bli lite mer spännande. Och visst, stundvis är den ju också ganska rolig ändå.
Den stora behållningen med seriealbumet tycker jag dock är teckningarna. De är i alla fall sjukt snygga. Men, det kvarstår: Bra grund, karaktärer som håller för en grundläggande genusanalys och awesome artwork slösas bort på en rätt så trist story. Jag tänker nog dock ta mig an andra volymen också innan jag helt förkastar serien. Tycker - i och med sista uppslaget dårå - att det känns rätt lovande ändå.
Kieron Gillen, Jamie McKelvie & Matt Wilson
144 s.
Image Comics
2014
Goodreads
Tjoho!
Hörni, halvvägs in i januari ungefär, DÅ ska jag börja blogga ordentligt igen. Idag får ni dock klara er ändå (gå och läs era böcker istället). Är helt enkelt för stressad och upptagen för att åstadkomma något vettigt här.
Trots att jag lägger mindre tid på bloggande besöker ni som aldrig förr?! Alltså siffror som jag för typ en månad sen uppnådde kanske en eller två dagar på en månad har varit VARJE DAG den här veckan. Tack tack tack för det. Ni ska veta att det är sånt som håller mig uppe mitt i stressen och alla sammanbrott (för många den senaste tiden).
Jag har fortfarande inte läst klart Illuminae, men avslutade tidigare i veckan The Wicked + The Divine! Recension av den kommer på måndag. Tills dess: puss och trevlig helg!
Eh, det där ↑ är mitt sätt att säga: "VARFÖR HAR JAG INTE SETT DEN HÄR BILDEN INNAN?????"
Jag trodde ärligt min besatthet av Miss P skulle gå över när sista boken var klar och färdigläst och allt sånt. Alltså, vi har ju filmen förstås (releasedatumet är ändrat till 25 dec nu, whyyyy? Gråter blod. Men inser att jag nu har lite tid på mig att frälsa/lära känna någon annan att gå med), men ändå.
Men så dyker det upp något så larvigt upp som den här bilden (alltså den är säkert inte ens ny?! Förmodligen bara jag som är helt efter...) och meddelandet om att det kommer komma en Tales of the Peculiar och jag blir tvungen att sitta på mina jävla händer igen för att inte typ hoppa upp och ner.
Och vadfan, det var ju läsa Adorno jag skulle göra, inte slösurfa på internet.... *tar paus för att laga lunch och sätter igång med plugget efteråt*
Sååå, årets julklapp är robotdammsugaren. Jag tycker det verkligen låter svinonödigt. Vill istället hävda att årets julklapp är en morgonrock, för både jag och två av mina kompisar har önskat sig det (och ärligt talat, det är det jag önskar mig mest av allt i julklapp. En jävligt lurvig, gosig grej som jag kan dricka kaffe i på helgmornarna. Allra helst den här).
Jag har klarat av alla julklappar förutom till min lillasyster, men det tänker jag löser sig. Hon brukar alltid vara min lättaste person, så det kommer nog gå bra. Ni som däremot har julklappar kvar att köpa får här ett gäng boktips för blandade åldrar och typer av personer:
1. Expedition: min kärlekshistoria - Bea Uusma
Den här borde finnas i alla hem. Jag vet att det var mycket hype kring den här när den kom, men chockerande nog är det nästan ingen jag är hemma hos som äger den. Den illustrerade utgåvan är ju dessutom så orimligt presentig att det inte finns. Recension.
2. Leonora och Glasplaneten - Helen Johansson
Har du ett barn i din närhet som är lagom stor för denna/kommer bli lagom stor för denna någon gång i sitt liv? Köp den. Alltså jag menar SF för barn. Behövs inte sägas mer. Recension.
3. Miss Peregrines Peculiar Children Box - Ransom Riggs
Den här är bra för alla oss som gillar quirky bilder och fantasy med skräckinslag! Synd att de inte är inbundna, för de är finare. Kvarstår: Mycket bra serie samlad i en box. Ochochoch! På SF-bokhandeln är den av okänd anledning 200 spänn billigare än på Adlibris? Dessutom står det på Adlibris att böckerna är inbundna vilket alltså inte stämmer (och ja, det är prick samma box, samma ISBN)... Så 269:- (+ 29:- frakt om du inte handlar för över 300:-) känns ju faktiskt jävligt värt för en hel serie av mycket bra böcker. Recension av del 2 och del 3.
4. The Sleeper and the Spindle - Neil Gaiman & Chris Riddell
Alltså - presentpotentialen på den här boken?! Lite dyrare bok som de flesta nog skulle dra sig för att köpa till sig själv + det vackraste jag hållit i. Finns ju på svenska också, men som bekant är jag inte riktigt kompis med Gaiman på svenska. Recension + video där jag visar den mer ingående.
5. Illuminae - Amie Kaufman & Jay Kristoff
Disclaimer för att jag inte läst klart den här dock... Men väldigt speciell bok som är lite annorlunda - sånt som jag tycker är roligt att få i julklapp. Finns ju dårå ingen recension på den här ännu, men: Väldigt typisk vi-åker-runt-i-rymden-och-är-jagade-och-närsomhelst-kan-vi-alla-dö-på-det-här-enormt-begränsade-utrymmet-och-så-krigar-vi-lite-science-fiction fast för YA. Helst borde en ge bort den inbundna för den är nedrigt snygg. Video.
6. Vet du vad? - Astrid Lindgren
Den här fick jag när jag var på supermysig julfrukost hos Rabén & Sjögren för ett tag sedan! Otroligt gullig bok med massor av Astrid Lindgren-citat - både från karaktärer och saker hon sagt i intervjuer och sånt. Känner att det här skulle vara min go to-bok om jag skulle ge en present till någon jag absolut inte visste vad jag skulle ge. Lite istället för en chokladask typ. Jag menar - alla har väl någon relation till Lindgren plus att hon verkar ha varit svinklok och allmänt bad ass.
7. Att vara jag - Anna Höglund
Det klart att även Om detta talar man endast med kaniner är en bra present till alla ignoranta jävlar som inte förstår sig på högkänsliga personer, men nu är ju Att vara jag ändå mest aktuell. Om jag hade firat jul med min 11-nästan-12-åriga kusin hade hon lätt fått den här i julklapp (trots att hon inte läser speciellt mycket böcker. Men det är ju ändå inte speciellt mycket text i). Recension.
Nummer 2-5 kan ni ju förstås kila in på SF-bokhandeln och köpa! Om ni vill göra det tipsar (och vädjar) jag om att ni gör det en vardag mellan 10-11.30 ungefär (om ni kommer efter 11 är ni redan sent ute egentligen) för att slippa alla rusningar. Jag är inte där idag, men hela helgen (inkl imorgon) och från tisdag och framåt! Alltså, om ni ser mig där blir jag jätteglad om ni säger hej. Lovar att inte bitas, har blivit supersuperglad de gånger det hänt!
Några andra bra som jag inte tänker gå in på vidare: Vi är alla helt utom oss (Karen Joy Fowler), Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (E. Lockhart), Slasher Girls and Monster Boys (April Genevieve Tucholke) och Mördarens apa (Jakob Wegelius) (denna har de kampanj på på Adlibris just nu!).
Ni borde veta vid det här laget att jag gillar skurkar. Ni borde därför även förstå att jag är ganska såld på när till och med hjältarna får skurktendenser. Som Adelina i The Young Elites (eller hon var väl aldrig en hjälte från början i och för sig) eller som Alina här. Jag säger inte att hon blir OND. Jag bara säger att hon har lite problem med att avgöra vad som är ont och gott. Och jag köper det så himla mycket, för det ger en mer nyanserad bild av karaktären - samtidigt som det gör henne mer äkta. Alltså jag menar - om en vanlig person skulle ställas inför den typen av extremsituationer som karaktärer i böcker ofta gör skulle vi ha precis lika svårt för att avgöra vad som är bäst i situationen. Plus att klara av att balansera mellan det en vill och det en borde göra. En karaktär utan några som helst anledningar till samvetskval är ju mest tråkigt. Och jag tycker: ju fler desto bättre (fast de får gärna ha samvetskval över det).
I övrigt är det här inte your typical sequel. I och med ett miljöbyte och en stor omställning i status för Alina så blir det nya saker som introduceras, samtidigt som hotet är... nytt men gammalt. Istället för att slåss mot samma gamla har Alina tagit sig till nästa level, där motståndet har steppat upp sitt game och fått en ny fräsch uppgradering. Det här har Bardugo dessutom gjort utan att göra karaktärerna helt maktfullkomliga - det finns fortfarande chans till utveckling i tredje boken.
Tja, så mycket mer finns det nog inte att säga. Jag gillar fortfarande den här världen och står fast vid det jag skrev efter I ljusets makt: "Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT." Det är förstås de ryska inslagen som står för den extra kryddan. Så well, en riktigt bra uppföljare helt enkelt. Nu längtar jag efter Ur askan som kommer ut i mars, men funderar på om jag ska våga ge mig på Six of Crows innan dess... Hm.
Leigh Bardugo
304 s.
2015
