Förra veckan hade jag en mindre kris för att jag inte enbart vill blogga om böcker längre. Alltså, ni har säkert märkt det. Det har kommit upp inlägg relaterade till Sailor Moon, P3 dokumentärer, Guardians of the Galaxy, att gå på spelning och... annat. Men alltid med ursäkter om att det inte är bokrelaterat eller med försök till långsökta bokkopplingar. Och nu tänker jag sluta med det. Jag tänker plocka fram punkhjärtat som jag även tänker skriva om i den här texten, och helt enkelt skita i att det här inte är ett dugg jäkla bokrelaterat. From now on tänker jag skriva om det jag vill utan att ursäkta mig. Jag vet inte hur mycket ni kommer märka det. En del förmodligen. Det kommer en seriehyllning senare i veckan också. Men ny tumregel: Jag kommer inte hålla inne med saker bara för att de inte är relaterade till böcker (alltså sitter fortfarande kvällen innan det här publiceras med muspekaren över publicera och tvekar. Det är jättesvårt för mig. Helt irrationellt tror jag att många av er aldrig ska vilja läsa min blogg igen).

Idag ska vi alltså behandla följande: Punkhjärtat. Enligt Spotify har det här ingenting att göra med vad jag lyssnar på för musik. Jag skulle ju förvisso säga att Spotify har fel. Men faktum kvarstår: Så jävla mycket punk lyssnar jag inte på längre.

Dessa tankar startade i måndags när jag började lyssna igenom min Play it Forward-lista från Spotify. Det är alltså den lista Spotify genererar baserat på vad en lyssnat på under året. Såhär kände jag efter att jag lyssnat på den:

Nej, inte nån jävla BLIPBLOPINDIE av dräggiga britter. Kan man få något stökigt och argt TACK. Känner mig så missförstådd.

— Anna Lagerqvist (@SaganomSagorna) December 14, 2015

Och inte bara missförstådd. Känner mig DJUPT förolämpad över att Spotify tror att jag lyssnar på sånhär poppig SKIT?! Sen var jag tvungen att gå tillbaka och titta på vad jag faktiskt lyssnade på under året. Belle & Sebastian, Shins, Smiths, Kooks, She & Him, Cribs... och inser att jag HAR sådär mesig musiksmak. Visst, jag lyssnar på en del punk, men inte så mycket som jag vill tro. Så ett ironiskt tack till Spotify för att ni krossar hela min bild av mig själv. (Vill fortfarande dock säga till Spotify att ni måste ju helt ha missat att jag OCKSÅ lyssnar på Suicide File, Every Time I Die och Some Girls) (Och för att förtydliga det här om indie: Jag gillar arg och stökig indie. Eller jag tänker kanske mest på det som kommersiell lightpunk. Eller som en barnmatsversion av punk. The Subways och The Strokes är väldigt typiska sådana band)

Men, faktum kvarstår: Punk är att komma hem för mig. Jag började lyssna på punk när jag var ~11, och jag tänker fortfarande på det som grunden i min musiksmak. Trots att jag har svårt att se att jag skulle nöjeslyssna på Sex Pistols längre. Om "vanlig" 70-punk är att komma hem, så var hardcore lite som att flytta hemifrån för mig (även om min sambo försökt få mig att gilla det i 8 år innan jag började tycka att det ens var lyssnbart). Det vill säga: Nytt och spännande, men som att bitarna faller på plats. Osäkert i början, men en känsla av jag är helt redo. En kan komma till sitt gamla hem och käka middag någon gång, men ärligt talat står en inte ut där mer än ett par dagar. Samma attityd - fast en får vara vuxnare, ta hand om sig själv, ha hela kläder och lukta bättre. Och det är ändå rätt fint att få växa in i något nytt, när en växt ifrån något annat. Eller lite som att hitta ett nytt favoritplagg när ett gammalt favoritplagg blivit för litet. Jag tror aldrig majoriteten av all musik jag lyssnar på kommer vara såhär arg, men det är ändå det som hjärtat blöder allra allra mest för.

Och bara för er har jag gjort en spellista av alla band som nämns i det här inlägget: