Den här veckan kör jag lite klassikertema här på bloggen, if you don't mind. And if you do får du titta bort! Jag har ofta ett inneboende motstånd mot klassiker, somnar så fort ordet nämns typ. Men alltså – många klassiker är ju böcker som överlevt av en anledning! Jag har en tendens att glömma bort det. Visserligen har väl många värderingar och sånt som inte håller i dagens kontext, men det får en väl liksom ha överseende med.

En sak tänker jag på väldigt ofta när jag läser klassiker: Är det ändå inte extremt intressant att folk för nästan 100 år sedan kände typ precis samma saker som vi gör idag? Att oavsett mobiltelefoner, datorer, hur vi klär oss eller vad vi äter så var de i alla fall lika på insidan. Och dessutom beskrev dem det på sätt som gör att jag känner igen mig nu.

Det känns som en så otroligt banal tanke, grundläggande, men blir ändå en fascination hos mig. Att Karin Boye i Kris kunde beskriva min ångest. Eller att Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken kan framkalla extremt hjärtsnörp hos mig. Att de kan sträcka sig ut från 1934 och 1912 för att sätta en kniv i hjärtat och vrida om. Eller att Sylvia Plath i Glaskupan kan berätta om mig. Eller för den delen att Flugornas herre fortfarande är spännande.

Igår blev det en hyllning till Glaskupan, imorgon kommer det handla om ytterligare en klassiker jag läst och gillat nyligen. På torsdag kommer en lista med mina favoriter. På fredag har jag inte riktigt bestämt vad som ska hända än, velar lite än så länge! Oavsett blir det nog nåt kul!

Vi ses imorgon!