Just nu håller jag på att läsa Bad feminist av Roxane Gay och jag gillar den skarpt alltså! En ordentlig recension kommer ju förstås sen när jag läst klart den, men jag tänkte skriva om lite funderingar jag har kring en av texterna i boken.

Texten ifråga är "Inte ute efter att skaffa kompisar" som handlar om osympatiska karaktärer i både böcker och dokusåpor. Gays utgångspunkt kan väl sammanfattas i ett citat hon lånar ur en intervju med Claire Messud. Messud säger: "Om du läser för att hitta vänner är du verkligen i knipa. Vi läser för att hitta livet, i all dess möjliga skepnader. Den relevanta frågan är inte 'Skulle den här personen kunna vara min vän?' utan 'Är den här romanfiguren levande?'" (s. 120). Gay menar vidare på att osympatiska karaktärer egentligen snarare bara är mänskliga, och är verkligen syftet med karaktärer att de ska föregå med gott exempel och vara bättre människor än oss själva? Eller ska de fungera som en spegling av verkligheten?

Det här är en diskussion jag har med min man rätt ofta – huruvida kultur har ansvar att föregå med gott exempel eller inte i form av representation. Är det kulturens uppgift att inte vara rasistisk till exempel? Kan vi anklaga enskilda kulturutövare för att ha skrivit en sexistisk bok? Kan vi klanka ner på enskilda filmer för att de enda POCs som finns har extremt stereotypa roller? Jag är ju lite mer "OFF WITH THEIR HEADS!!!!" än vad Victor är. Meneh, det är svårt, tycker jag. Jag fattar ju att jag inte kan rättfärdiga att kräva att all kultur ska vara perfekt – vilket inte är dess uppgift heller. Jaja, det var inte ens det jag ville diskutera, så jag tänker inte utveckla det mer.

Det jag ville diskutera var osympatiska karaktärer. Det kan vi göra utan att ni läst Gays bok! Både Gay och Messud i citatet ovan menar att osympatiska karaktärer blir mer levande. Jag kan se deras poäng, men tror dock att mitt problem med osympatiska karaktärer är att de ofta blir så onyanserade och ensidiga. Alltför ofta blir det karaktärens enda personlighetsdrag. Jag tänkte på det extra mycket igår när jag läste volym ett av Snotgirl. Seriens huvudperson Lottie tycker att hon själv är bäst, och bara vän med folk för att hålla uppe någon typ av fasad och sätter alltid sig själv i första rummet. Och sen liksom... inget mer. Det är allt hon är. Det är som en karikatyr av hur ungdomar målas upp i media. Berättelsen säger sig handla om hur livet ser ut bakom Lotties glamorösa modebloggarfasad, där hon måste tampas med allergier, att hon inte har några verkliga vänner och att hennes kille nyligen gjort slut med henne – och baksidestexten antyder att det skulle vara ganska synd om henne. Allt jag känner efter att ha läst den första volymen är: Well I can see why everyone is leaving you.

Och tja, visst kan jag se poängen, men problemet är ju också den här karikatyrartade bilden. Lottie blir liksom aldrig speciellt mycket mer än ensidigt osympatisk och i längden tycker jag att det blir rätt så ointressant.

Vad tänker ni?