Jag ska vara helt ärlig - trots Engelsforstrilogin har jag en tendens att vara skeptisk mot svensk ungdomsfantasy, och jag är medveten om att jag dömde den här boken jävligt hårt på förhand. I och för sig gjorde det att jag blev mer överraskad när jag läste, för till min stora förvåning visade sig Omänniskor vara riktigt bra.

Sigrid råkar förvandlas till ett lodjur och anfalla sin pojkvän i en pressad situation. Inte jättebra, för trots att ingen tror honom är han helt säker på att han såg vad som hände. Sigrid upptäcker att det finns fler som hon - fler som kan förvandla sig till djur och att det går att kontrollera. Det finns till och med ett sällskap för de som är som hon, där de tillsammans försöker bevara hemligheten och se till så att ingen missbrukar sin förmåga.

Runt om i Skåne-trakten har det skett en del vildsvinsattacker och de sällskapet är helt säkra på att det rör sig om just en sådan person - en som missbrukar sin förmåga att förvandlas till vildsvin. Tillsammans tar de upp jakten för att oskadliggöra hen som utför attackerna.

Alltså, jag tänkte faktiskt inte ens läsa den här boken för att jag tyckte att handlingen lät så OTROLIGT cheesy. När den beskrivs låter det helt enkelt som en ganska töntig bok. Men så känns det inte alls medan jag läser. Såhär i efterhand är det svårt att precis sätta fingret på vad det var jag gillade så mycket. Stundvis har den väl en tendens att bli lite för instruerande, men förvånansvärt nog stör det mig inte alltför mycket (något som jag generellt tycker är ett problem i svensk fantasy annars).

Det jag gillar mest är nog stämningen, vilket det ju är otroligt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar den. Men jag gillar också att Johansson och Svensson inte drar sig för att bryta mot genrekonventioner - till exempel har de inga problem med döda av viktiga karaktärer. Tror jag nämnt tidigare att jag gillar att "superkrafter" eller övernaturliga krafter inte alltid är en fördel - till exempel som i Ransom Riggs böcker där deras olika magiska egenskaper inte bara gör att de inte kan smälta in i en folkmängd utan också till exempel kan flyga iväg hur långt som helst. Också här kan möjligheten att förvandla sig till ett djur vara en nackdel, eftersom någon som dör i sin djurform inte förvandlas tillbaka till människa = personens familj kan aldrig få veta att hen dött, eftersom omänniskorna måste hållas hemliga. Alla djur är inte heller coola rovdjur som Sigrids lodjur, utan det finns också igelkottar, snokar och harar. Ibland tar djurens instinkter över de mänskliga. Det här är med andra ord inga superkrafter, även om det såklart OCKSÅ har sina fördelar.

Något av det sämre med den här boken är faktiskt att den är så pass "tunn". Inte för att det är någon supertunnis - ca 340 sidor, standard-ungdomsbokstjocklek - men jag hade gärna velat bädda ner mig i den här världen (som jag av okänd anledning kopplar väldigt mycket till mossa?! Alltså inte som i mossig, utan som i tjockt lager mossa som slukar alla ljud och som är gosig att bädda ner sig i. Kanske har att göra med färgen på omslaget) en lite längre stund. Plus fick mig att längta efter Malmö väldigt mycket. Och efter nästa del såklart.

Omänniskor
Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
339 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads