Idaaaag ska jag jobba för första gången på en månad – SÅ PEPP! Alltså det är verkligen förjävla fint att kunna känna att jag längtar till jobbet. Det är typ det bästa som hänt den här veckan, för i övrigt har veckan varit motsatsen till förjävla fin. Jobbar söndag också, men imorgon ska jag ligga hemma i sängen hela dagen. Kanske till och med... läsa en bok! Börjar kännas som på tiden. Jaja, om ni har vägarna förbi Gamla Stan idag efter 13 eller på söndag får ni gärna vika in på SF-bokhandeln och säga hej. 

Idag kommer inlägget lite sent, men det gör nog inte så mycket. Har tre A4-sidor med städning som vi försummat de senaste månaderna (plus den vanliga veckostädningen liksom) som idag ska tas igen - så det står på mitt schema. Men först är det ju dags att skriva om E och F i A-Ö-boktaggen.

E - Eftertänksamhet. En bok som fick dig att tänka.
Vare sig boken var en deckare eller bara fick dig att tänka mer på något speciellt i allmänhet. Den här boken gav din hjärna en work-out.

F - Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

Jag har tänkt på en sak som är jävligt tråkig faktiskt. Det är inte bara det här att ungdomsböcker alltid måste innehålla en kärlekshistoria. Utan också: Så fort en kille och en tjej är kompisar i en ungdomsbok blir det alltid något himla kärleksstrul (eller att det åtminstone ANTYDS en kärlekshistoria). Antingen blir de kära i varandra, eller så blir den ena kär och sårad.

Det tredje alternativet - att alla andra tycker att det skulle vara ett problem - är inte lika vanligt i böcker, men desto vanligare irl enligt min erfarenhet. Herregud, kan en bara få vara kompis med en kille utan att någon kommer med olämpliga antydningar om att vi skulle vilja ligga med varandra?! Jag tror att mer än hälften av mina nära vänner varit män, och jag har aldrig kunnat ha en sådan relation utan att någon antytt att det skulle vara något mer än vänskap (frågor som "Är han snygg?" och "Vill du hångla med honom?" är INTE ovanliga. Blev frågad det av en kompis så sent som i höstas. Alltså, en blir ju dessutom lite ställd av folks fräckhet i och med att både jag och vännen i fråga är upptagna på andra håll). Väldigt spännande, med tanke på att jag inte bara tänder på män ens. I höstas skickade Alex en så himla bra krönika om det här till mig. Finns här.

Jag är hemma idag... igen. Gick hem från praktiken igår med feber och är däckad idag också. FML. Nåja, spenderade hela eftermiddagen igår med att läsa första delen av Fablehaven i soffan, äta upp resten av glassen och chipsen och dricka orimliga mängder Ramlösa. Problemet är ju bara att jag nu inte har någon glass och Ramlösa kvar till idag (chipsen bryr jag mig inte så mycket om). HUR ÖVERLEVA????

Näe, gud så jag svamlar (det är för att jag är sådär piggtrött som en blir när en är sjuk och inte gör någonting och inte ens har någon att prata med. /forever alone). Över till vettiga saker:

1. Kul att ni blev så engagerade av att droppa (eller inte droppa) böcker! För er som har missat inlägget och ännu inte varit med och diskuterat föreslår jag att ni kikar in här.

2. Något som engagerade på min instagram var ämnet: Serier a la Berättelser från Engelsfors eller Legend: The Graphic Novel - som ju är comics som hör ihop med bokserier - ska de stå med bokserien eller med serierna (alltså alla andra comics)? Jag beslutade mig för att de får stå med sina bokserier, pga jättekonstigt att dela på böcker som hör ihop. Eller vad säger ni?

3. Kastade ett litet öga på mina stats igår och såg att så mycket som TVÅ besökare hittat hit via sökfrasen "varför köper ingen mina böcker på bokbörsen". WTF? Förmodligen för att du har böcker som ingen annan heller vill ha. Jag bara säger.

Okej, jag erkänner. Egentligen skriver jag bara det här för att få chansen att gnälla över HUR SJUK jag är och för att ni ska tycka synd om mig. Och köpa glass åt mig. Och Ramlösa. Jag vill ha den med citron-ingefära. Glass: Choklad. Ingen jävla bigpack-skit. Ni fixar det va? Gud så bra, så är det inte total misär här hemma. Det är bara att säga till när ni är på väg.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är författare en vill möta. Men - vi har ju pratat om det här, right? Eh, jag kan dock inte minnas när, och när jag söker hittar jag bara det här. Tror dock jag gjort ett längre inlägg om det här någon gång. Om inte annat har jag svarat på precis den här frågan ett flertal gånger.

Sååå, det kan har varit så att jag bestämde mig för innan jag jobbade på SF-bokhandeln i lördags att jag INTE SKULLE KÖPA NÅGOT (för jag köper alltid något när jag jobbar... Gången innan var det Odinsbarn, gången innan det var det första delen Mistborn, och ingen utav dem har jag läst än...). Men så såg jag att Legend: The Graphic Novel hade trillat in, tappade all impulskontroll och tjofftjoff så hade jag stoppat in kortet, tryckt in koden och boken var min. Jaha, okej, jaja, dåså.

För er som inte känner till Legend: Day är killen av folket, June tjejen av börd. Han = brottsling. Hon = ska ta fast honom. Istället blir de kära och det blir en hel himla massa problem. Utspelar sig i dystopiskt framtids-USA. Så.

Nu har alltså Leigh Dragoon och Kaari gjort en tecknad serie av hela den här berättelsen. För mig tog det oerhört lång tid innan jag kunde se både June och Day framför mig när jag läste själva böckerna, och det var ungefär när jag såg Marie Lus egna bilder i manga-stil som alla bitar föll på plats. Serieadaptionen är också tecknad i samma stil, vilket känns helt rätt (även om June för mig känns helt fel. Hon ser inte alls ut så i mitt huvud. Men det må vara).

Jag gillar att så många direkta repliker har använts från första boken. Eftersom jag skrivit kandidatuppsats om den här serien har jag ganska bra koll på formuleringarna och sånt, och flera grejer känner jag verkligen igen. Det roliga är att det känns som att hela den här adaptionen bygger på citat jag använt i min uppsats - där jag alltså valt ut citat jag tycker är speciellt karaktäristiska för Day och June. Så uppenbarligen är jag och Leigh Dragoon (som alltså gjort själva adaptionen. Kaari är det som har tecknat) överens på den biten.

Dock kan jag tycka - som väl hel 100% naturligt med serier, det går ju inte att få fram hur mycket som helst i "bara" bild och dialog - att mycket av djupet och svärtan som finns i böckerna saknas i serien. Om jag hade läst den här som serie först är jag väldigt tveksam till om jag hade blivit sugen på att läsa böckerna ärligt talat. June och Days relation kommer inte riktigt fram ordentligt, utan först så nästan-kysser de varandra i mitten typ, och sen helt plötsligt utan att de knappt haft någon mer kontakt med varandra kan de inte leva utan varandra? Det blir väldigt konstigt och väldigt ofullständigt. Det makes sense om en har läst boken, men är tveksam till om det skulle göra det annars.

Så, jag skulle säga att den här serien är främst ett komplement för sådana som redan läst böckerna. Jag vet inte vilken typ av personer som brukar läsa den här typen av serieadaptioner i vanliga fall? Det kanske är främst läsare av böckerna som är målgruppen? Jag tänker att till exempel Game of Thrones-serien (alltså som i comic:en) fungerar himla bra för mig som inte läst böckerna och inte är frälst av tv-serien heller.

För övrigt måste jag bara tipsa om den här bildserien som jag hittade på Marie Lus blogg. Det är olika miljöer från böckerna, sjukt coola!

Okej, i mitt statistik-verktyg kan jag se ganska detaljerat vad folk sökt på för att komma hit (och vilka sidor de besökt på bloggen). Vissa grejer är logiska - typ som "marie lu legend recension" eller "sammanfattning stad av aska". Ni som sökt på det har förmodligen också lyckats ta er fram till rätt sida, för google brukar ju vara bra på sånt (vilket jag ju också kan se att ni har).

De som däremot inte kommit fram: Här kommer lite hjälp på traven! Jag kommer lista några av de googlingarna som hittat hit under de senaste månaderna och ge svar på era undringar.

• "saga stereotypt"
  Om det är saga som i Brian K. Vaughn och Fiona Staples serie Saga kan jag ge svaret: Nej. Inte stereotypt. Hitta recension av den här!
  
  
• "statistik sagor", "sagor om påsk", "sagor om höst", "sagan om cirkel", "sagan om pepparkaka"  etcDet här kan jag inte hjälp er med, sårri. Är otroligt dålig på sagor. Men alltså "statistik sagor" - vad är det ni vill egentligen?! Fattar ej. Vadå för sagostatistik?
  
  
• "virus", "capitalism"/"what is capitalism" och "trickle down economics"
  Okej, sett till hur många som kommit hit när de googlat på dessa termer ovanför är det är lätt mina konstigaste sökord. Alltså, fattar ni hur långt ner jag måste komma på listan över de 469 000 000 träffar den hittar på "virus"?!
  Googlare: Om ni söker boken av Paul McEuen skulle jag tipsa om att även skriva in författarnamnet. Eftersom jag också är otroligt generös och har ensamhelg hela helgen (= eoner av tid) länkar jag även min recension av boken: Klick-klick. Och "capitalism"? I don't even... Här är mitt uttalande om kapitalism: Buuuuu.
  
  
• "sxy garl vagen"
  Var givetvis tvungen att googla det nu. Google tycker att det är det här jag söker. Spännande.
  
  
• "lektion med sagor"
  Nej, men med fantasy! Jag kommer blogga om varför en borde använda fantasy i skolan snart, kanske i nästa vecka. Eftersom jag ska hålla ett föredrag om det snart (omg).
  
  
• "gillar fysiska böcker"
  Ja, det gör jag! Läs varför här.
  
  
• "vilken del av twilight sagan är bree tanners andra liv"
  Bree Tanners andra liv är en del som utspelar sig parallellt med fjärde boken och bör läsas efteråt. Varsågod för informationen :)
  
  
• "många korrfel i bok" / "böcker dåligt korrekturlästa"
  Stort irritationsmoment, men varför skulle jag vilja googla på det här????
  
  
• "ljusprojektor"
  Sagan om Sagorna - en blogg om böcker och ljusprojektorer(???)! (why?!)
  
  
• "att svara på förlåt"
  Åh, när jag var liten sa min mamma alltid att en aldrig är ensam om att bråka - utan det krävs alltid minst två. Så ofta kan det vara passande att säga förlåt tillbaka om du också gjort något dumt. Annars skulle jag rekommendera "du är förlåten" om du vill förlåta personen ifråga. Andra typer av ömhetsbetygelser kan ju också fungera. Om du inte godtar förlåtet kan du vara oerhört dramatisk och storma ut ur rummet med ett: "JAG KOMMER ALDRIG, ALDRIG!!!!! FÖRLÅTA DIG FÖR VAD DU GJORT MOT MIG"! Det låter i och för sig betydligt roligare att göra. Fast den andra personen blir nog ledsen då.
  
  
• "bokredovisning framtiden"
  ??? På vilket sätt skulle bokredovisningar se annorlunda ut i framtiden, eller va? ELLER VA? This makes no sense to me.
  
  
• "film med en flicka som heter abra"
  Jag tror att du eftersöker Tjenare kungen! 12-åriga Annas favoritfilm (hallå punkare, band och Thåström som komponerat musik. What's not to like för en 12-årig tjej som känner sig väldigt ensam i sin lilla punkbubbla?). Vad många inte vet är att den är baserad (extremt löst) på Britta Svenssons bok Lucia i svart, vilken jag älskade när jag läste när jag var typ... nio-tio? Jag gillade den faktiskt så mycket att jag läste den två gånger.
  
  
• "min mamma hälsar och säger förlåt"
  Du googlar faktiskt fel! Inte konstigt att du inte hittar vadsjutton det är du söker för du letar faktiskt efter boken som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Mamma... *muttrar*
  
  
• "kandidatuppsats blogg"
  Jag har skrivit kandidatuppsats! I litteraturvetenskap! Den finns att hitta i DiVA, men om ni inte har lust att söka tänker jag vara enormt generös och länka den åt er. "'Shouldn't I be in your position?': En studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi" heter den och är... just en studie av klass och kön i Marie Lus Legendtrilogi.

Sådär, tillbaka till verkligheten idag då. Jag jobbade visserligen igår och i fredags, så ingen långhelg för min del. Men tillbaka till praktiken idag.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är karaktärer en skulle vilja titta till såhär lite senare efter att boken/serien tagit slut och det inte finns något mer berättat. En sådan karaktär som jag INTE vill titta till är Harry Potter, det såg JK Rowling till i sista boken tacksåmycketdubordehalåtitbli. Över lag tycker jag nog att tjusningen med böcker är att de liksom tar slut, och sen får en hitta på resten själv. Därför är jag inte jättemycket för att få veta hur det gick sen och nästan-avskyr "x antal år senare"-kapitel (okej, det kan också ha att göra med att Rowling förstörde allt med Harry Potter. Jag är avskräckt efter det). Men några karaktärer finns det väl.

Jag tänker dock dela upp listan, och göra en på karaktärer som jag kanske eller kanske inte vill möta igen - alltså karaktärer som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det faktiskt inte är bättre att kunna fantisera själv eller om det inte är det.

Vill möta

1. Melanie i The Girl with All the Gifts
   Jag må kanske inte ha varit överväldigad av boken, men skulle ändå vilja titta till på hur det ser ut när Melanie tillsammans med alla andra barn måste bygga världen på nytt!
2. Zoe i Tusen och en chans
3. Miriam i Miriam om natten
4. Hanna och Imagine i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet
   Finns väl inte så mycket att säga om de tre punkterna ovan. Vill mest ta en titt in i deras psyken och se hur de mår och allt sånt - med tanke på - SPOILER ALERT [alla slutar så himla struligt och liksom ofärdigt].
5. Nadia i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig
   Merissa får en ju veta en del om redan i boken, men Nadia får läsaren aldrig veta hur det faktiskt går för.

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Förra veckan var jag taggad som sjutton på det här Top Ten Tuesday-temat - alltså all time favorites som jag läst de tre senaste åren. Det är jag fortfarande, så jag tänker låta den här inledningen blir KORT och gå direkt på listan!

Ooooh, veckans Top Ten Tuesday är favorit-hjältinnor! Jag gillar jättemycket, såklart! Mitt enda problem är att lyckas hålla mig ifrån klyschorna. Några sådana blir det också, förstås. Men ändå.

För övrigt - hur pepp är ni på nästa veckas Top Ten?! Jag är superpepp. Det är nämligen all time-favorites från de tre senaste åren. Sjukt peppigt.

Nåja:

1. Katniss i Hungerspelen (obligatoriskt, eftersom jag ändå har en egen katt-Katniss)
2. Hermione i Harry Potter (ofc, pga Hermione <3 läser böcker, är en besserwisser, är supersmart. Vad mer kan en begära?)
3. Raven i Pandemonium
4. Adelina i The Young Elites (eller jag åtminstone hoppas att jag kommer älska henne i nästa bok. Sååååå mycket potential som inte riiiiiiktigt blir så som jag vill i Young Elites)
5. Heather i Panic (alternativt är jag förblindad av hur mycket jag gillade själva boken)
6. Lyra i His Dark Materials
7. Minoo i Engelsforstrilogin (eh, det är väl Hermione-grejen här med, antar jag. Är så svag för pålästa besserwisser-brudar. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta)
8. Elsa i Min mormor hälsar och säger förlåt (vad sa jag just om besserwissrar?)
9. Kami Glass i Outtalat (kvalar eventuellt också in som besserwisser?)
10. June i Legendtrilogin (hur kan jag inte älska den här karaktären innerligt när vi spenderat så mycket tid tillsammans?)

I tisdags landade ett recex av Livet för Legend, och om någon trodde det var möjligt att jag inte skulle kasta mig över den på en gång så är svaret: ja, det är mycket möjligt. Faktum är att det gått nästan en hel veckan och jag har FORTFARANDE inte ens öppnat filen. Varför? kanske ni undrar - och det med rätta. Var inte jag den där typen som skrev det här inlägget där jag förklarade all min kärlek till Legendtrilogin och drev på om hur mycket jag gillar den?

Eh jo, precis samma person. Men det är också det som är problemet. Trots att jag ju VISSTE att Life before Legend EXISTERADE så hade jag liksom förlikat mig med, accepterat och till och med börja gilla att det inte finns något mer än själva trilogin. Jag hade egentligen inte ens planerat att läsa den här extra-grejen, eftersom jag ändå var så himla nöjd och inte kände att jag behövde något mer. Det här är inte ljud och hittepå, jag kände precis såhär och gör det till viss del fortfarande.

Alltså vissa serier är det ju sådär med att en inte vill ha något mer. Jag är väldigt skeptisk till de här novellerna som Rowling släpper på Pottermore nu fram till jul. Jag vet inte om jag kommer läsa dem. Jag vet inte om jag vill läsa dem. FÖR HARRY POTTER ÄR SLUT. Det är slut och det ska inte vara mer.

Men tillbaka till Legendtrilogin: Nu när jag har Livet före Legend inom räckhåll, och det dessutom råkar vara ett recex får jag väl ta och läsa den. Jag ska bara samla mig lite till först.

Har ni några serier som ni absolut inte vill att det ska komma något mer i?

Så blev det min tur i Sofies bloggstafett. Uppdraget är att skriva om en bra ungdomsbok en läst i år. Jag funderade länge på vilken jag skulle välja. Vad är det bästa jag läst i år? Vilken bok är det som fångat mig mest? Som hållit bäst? Vilken bok kan jag vrida och vända på i all oändlighet och ändå fortfarande gilla?

Jag ställde alla frågorna ovan, tills jag kom till den sista: Vilken bok - eller vilka böcker - har jag kunnat andas 24/7 i flera veckor, utan att tröttna på? Då insåg jag vad det är jag måste skriva om.

Under våren skrev jag kandidatuppsats. Jag skrev om Marie Lus Legendtrilogi. Och kanske är det för att vi spenderade så mycket tid tillsammans - eller kanske är det för att jag förälskade mig i Day om och om igen. Kanske finns det ens ingen särskild anledning. Men den här trilogin kommer alltid vara lite speciell för mig.

Förstår ni att jag alltså analyserat sönder bitar av den här trilogin och fortfarande gillar den? Att jag läst alla böcker flera gånger om och fortfarande gillar den? Att jag hoppat runt, läst enstaka ord, meningar, stycken, sidor, kapitel, helt tagna ur sitt sammanhang och FORTFARANDE gillar den? Jag har petat på allt det bra och allt det dåliga och det dåliga har inte gått mig på nerverna. Jag har lärt mig att älska skavankerna lika mycket som jag älskar allt det andra.

Så okej, jag kommer inte välja EN bok som min bästa i år - det måste bli tre. Legend, Prodigy och Champion.

Imorgon kan ni läsa om Helenas bästa ungdomsbok hon läst i år. För det får ni klicka er in på Fiktiviteter!

Jag gillar den här veckans tema på Top Ten Tuesday! Karaktärer som hade suttit vid mitt bord på lunchen, är alltså temat. Som jag nämnde häromdagen gillar jag rätt rappa karaktärer, så blir nog några sådana. Utan inbördes ordning, som vanligt:

1. Imagine i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet
   Imagine får sitta vid mitt bord eftersom hon både är en knäppis fylld av glada upptåg och samtidigt kan hänga med i politiska diskussioner. Och jag gillar politiska diskussioner. Mycket.
   
2. Rut i Född fenomenal
   Alltså, Rut behöver knappt ens en motivering?! Räcker med ett enda ord: Hilarious.
   
3. Ester i Egenmäktigt förfarande
   Ester blir helt klart äldst i mitt lunchbordssällskap, men har helt klart blivit mer intresserad av filosofi på senaste tiden. Är ju inte speciellt påläst, men skulle kunna tänka mig att bli. Vill ha Ester att diskutera med, eftersom det finns så sjukt mycket intressanta filosofiska diskussioner i Egenmäktigt förfarande.
   
4. Carrie i Carrie
   Alltså Carrie, jag känner så himla mycket för Carrie. Jag vill så gärna att hon ska sitta vid mitt bord, och att hon aldrig någonsin ska behöva känna sig ensam igen.
   
5. Day i Legendtrilogin
   Okej, Day får sitta vid mitt bord pga lite kär i honom.
   
6. Anna i Det känns konstigt att vakna i sin egen säng
   Anna är så fantastiskt vulgär och rolig att hon definitivt måste sitta vid mitt bord. Fast hon kanske kan lämna vulgariteterna till vi lämnar matsalen...
   
7. Alicia i Allt jag säger är sant
   En till karaktär av typen gillar-sig-själv-och-är-rolig-och-rapp. Tänker att hon och Rut finns med för att stärka hela sällskapet.
   
8. Hermione i Harry Potter
   Har inget bra att säga om Hermione. Hon bara är bäst helt enkelt.
   
9. Allie i Vinylprinsessan
   Allie och jag gillar typ samma musik, så jag tror vi skulle kunna utbyta intressanta musiktips med varandra.
   
10. Rebecka i Engelsforstrilogin
    Rebecka verkar som en så sjuk sympatisk person. Den typen som en gärna berättar om sina problem för (och såklart lyssnar på dens problem också). Därför är hon välkommen vid mitt bord.

__________________________________________________________________________________

Okej, jag var kanske lite snabb med att lova blogginlägg, för det kommer förmodligen bli lika tomt den här helgen som förra... Jag är helt enkelt (givetvis) fullständigt utmattad. Har fortfarande lite svårt att greppa att jag kunde komma hem från jobbet och göra ingenting idag. Känner fortfarande stressen som inte riktigt vill lämna kroppen, men har tvingat mig själv att ligga i soffan och läsa i nästan två timmar. SÅ SKÖNT. Kan inte ens beskriva hur fantastiskt det känns, samtidigt som jag fortfarande känner mig gråtfärdig av stress... Nåja, under helgen ska jag vila upp mig i alla fall! Och jag har en helt grym TBR-pile just nu, så den tänkte jag ta och visa upp.

Såhär ser den ut:

1. Mördarens apa av Jakob Wegelius - SÅ. SNYGG. BOK. Dör lite. Är obeskrivligt pepp.
2. Make it stort av Emmy Abrahamsson - Är faktiskt rätt pepp på den här. Var egentligen inte speciellt pepp innan jag fått hem den (därför jag segat med att beställa recex också), men nu känner jag att den här kommer bli perfekt läsning för mig just nu.
3. Sätt mig i brand av Tahereh Mafi - Den här har jag längtat efter jättelänge, så hoppashoppashoppas att den är bra!
4. Djävulens pentagram av Björn B. Jakobsson - Jag hoppas att den här är RIKTIGT JÄKLA LÄSKIG för det känns verkligen som att jag behöver det just nu. En riktigt ordentlig urladdning.
5. Stad av glas av Cassandra Clare - Ärligt talat är det här den jag är minst pepp på i den här högen, men hoppas på att orka uppbåda lite pepp så jag hinner läsa den innan maj är slut.

__________________________________________________________________________________

Till er som ännu inte läst klart Prodigy vill jag som vanligt varna för SPOILERS. Det är så himla svårt att skriva om en serie utan att spoila tidigare delar, och den här är inget undantag.

Champion utspelar sig åtta månader efter Prodigy. Åtta månader efter att Day och Eden flyttat till San Francisco och åtta månader efter att Day gjort slut med June. De har inte ens hört av varandra på all den tid som gått, så därför blir Day förvånad - och glad - när June personligen bjuder in honom till en tillställning.

Day kämpar med att bli frisk och June kämpar som Princeps-Elect och tränas för att bli Elektorns högra hand. Men så hotar Kolonierna med att anfalla. Där har pesten brutit ut, och de tror att Republiken har botemedlet. Och den enda som kan rädda dem är Eden.

Jag läste den här så himla fort för att jag skulle hinna läsa den en gång till direkt efteråt (har inte gjort det än...), så jag vet inte om det är det som gör att jag tyckte att den kändes lite... blah blah om ni förstår vad jag menar. Eller om den faktiskt var så.

Alla pratar om nummer två. Nummer två i serien blir alltid bara en bro över till slutet. Så kände jag definitivt inte med Prodigy, utan snarare tvärtom. Den var så intensiv att jag liksom knappt hann med. Däremot tyckte jag den här stundvis kände som den där bron. Jag kände inte att jag kände en lika stark koppling till Day och June som i de tidigare böckerna (vilket ju förstås kan bero på min lästeknik i den här boken).

Slutet av boken satt jag på Barnboksinstitutet och läste. Bet mig i knogarna, pressade ihop läpparna för att inte gråta mitt bland alla andra. Så en rekommendation är ju att inte läsa slutet på bussen eller något annat ställe där det är en massa andra. Det blir liksom inge bra.

Ändå är jag väldigt nöjd med avslutningen på den här serien. Jag uppskattar verkligen serien som helhet jättemycket och försöker frälsa exakt alla andra just nu. Det känns heller inte som att det hade kunnat sluta på något annat sätt, och jag förstod nog väldigt länge hur boken skulle sluta.

__________________________________________________________________________________

Nyligen släpptes Prodigy på svenska, del två i Legendtrilogin. Trilogins författare Marie Lu kom en vända till Sverige och jag fick chansen att träffa henne för att prata om könsroller, klassklyftor och dystopiska samhällen.

Hur känns det att vara i Sverige?
Det känns fantastiskt! Jag har aldrig varit i Sverige förut, så jag är väldigt exalterad! Jag blev väldigt upphetsad över att det snöade igår.

Varför tycker du att folk ska läsa dina böcker?
Jag hoppas att de blir underhållna av dem. Jag ville skriva en berättelse som var berättad från två olika håll, men där folk kunde identifiera sig med båda karaktärerna. Mitt huvudmål är att se till så att folk blir underhållna av mina berättelser. Jag tror att det är alla författares mål att underhålla och förhoppningsvis får folk ut något av att läsa böckerna också.

När jag läste böckerna tänkte jag mycket på könsrollerna. Var det något du reflekterade över när du skrev böckerna?
Ja, det gjorde jag. Jag ville skildra ett samhälle som även om det kan ses som dystopiskt på många sätt också på vissa sätt var mer utopiskt än vårat egna. Jag ville skapa ett land där allt är fel - förutom vissa saker som faktiskt är riktigt bra. Det finns ingen könsdiskriminering i Republiken, och ingen bryr sig om att June och kommendör Jameson är kvinnor på topp-positioner inom militären. Det har aldrig slagit någon att det är konstigt. Jag ville inte heller att det skulle finnas någon diskriminering baserad på sexualitet. Det finns två karaktärer som är gay i berättelsen och jag ville framställa dem så att deras sexualitet inte definierade vilka de var. De är bara personer och samhället bryr sig inte alls om vem du älskar eller varför. Grejen med Republiken är klassklyftorna. Det är deras största problem. Jag tror att det är en sorts kommentar på hur USA är nu, även om många saker är bättre än i Republiken. I USA finns det fortfarande diskriminering baserad på kön och sexualitet, och jag ville visa att även i samhällen vi tycker är okej finns det fortfarande inslag som är väldigt dystopiska. Jag ville skriva en berättelse där kvinnor var varierade. Jag ville varken visa att kvinnor var svaga eller motsatsen - som är den stereotypiska krigsprinsess-typen. Vi kan vara allt däremellan. Svagare som Tess, elak som kommendör Jameson eller stark eller feminin eller vad som helst. Det ville jag visa med serien.

I början trodde jag faktiskt att Day var en tjej.
Ja, jag ville inte att Day skulle vara den konventionella pojken. Han är väldigt styrd av sina känslor. Jag upplever att det oftast är tjejen som tenderar att vara den emotionella, ologiska. I det här fallet ville jag att Day skulle vara den personen. Han kan fortfarande vara en stark pojke, men också styrd av sina känslor. Det är okej för honom att gråta och att vara arg. Han är irrationell och ologisk, men jag ville att han skulle vara som en riktig pojke.

Om vi går tillbaka till klassklyftorna: Tror du att klassklyftorna kommer öka på riktigt?
I USA är det ett jättestort problem. Jag tror att det är ett ännu större problem än vad det har varit tidigare. Till exempel var inte klyftan så stor mellan de allra mest förmögna och medelklassen i 1950-talets USA. Vi hade en mycket mer välbärgad medelklass som kunde ta hand om sina familjer och leva ett stabilt liv. Medelklassen var mycket starkare. Nu, speciellt efter lågkonjunkturen, har de mest förmögna dragit iväg. De har ALL förmögenhet. Det förs mycket diskussioner i USA om problemet att de fattiga blir fattiga och de rika blir rikare medan medelklassen tynar bort. Medelklassen får betala nästan all skatt i USA medan de rika hela tiden hittar sätt att ta sig runt att betala skatt. Det märks extra tydligt i städer som LA. Du kan åka till Beverly Hills där de rika och kända bor, och precis bredvid ligger Skid Row där de hemlösa bor på gatan. Det finns knappt något mellanting.

Vad skulle vara din värsta framtid?
Jag tror att många av de värsta saker jag kan föreställa mig redan har hänt och händer idag. Som till exempel platser som Kongo eller Darfur där det händer hemska saker och folk dör. Jag tycker att det är läskigt och kan inte föreställa mig att bo i en sån miljö. Jag försöker föreställa mig det i USA och det gör mig rädd att tänka på att det skulle kunna vara ens vardagliga liv. Eller Nordkorea antar jag är ett ganska bra exempel på hur dåligt saker skulle kunna vara. Där du inte har någon frihet och lever i skräck hela tiden. Jag tror att det är det värsta som kan hända med ett samhälle. Att bli fråntagen allt som gör dig till människa. Och det absolut värsta är dessa saker händer på riktigt. Allt som författare skriver i dystopier är på riktigt. Allt har hänt, och de är inte så överdrivna i böckerna. Tänk på förintelsen och andra världskriget och hur hemskt det var och vad som faktiskt hände. Vad människor gjorde mot varandra. Jag tror att det skrämmer mig mest. De är alla potentiellt dystopiska samhällen.

Hur skulle du säga att ditt tidigare jobb på tv-spelsföretag påverkat ditt skrivande?
Jag tänker väldigt visuellt. Innan jag börjar skriva en bok måste jag bokstavligt talat rita mina karaktärer för hand för att förstå vilka de är. Jag tror att det kommer från att ha jobbat inom spelindustrin. Jag har också en tendens att stoppa in spellika element i berättelsen. Till exempel finns det en scen i Legend där June slåss mot Kaede. Hela den sekvensen är inspirerad av gatuslagsmål som jag föreställt mig i mitt huvud.

Jag tycker att Legend kan bli lite kliché-artad ibland, men att Prodigy är väldigt oförutsägbar hela tiden. Var det något du tänkte på när du skrev?
När jag skrev Legend tänkte jag över huvud taget inte på vilken genre det var eller vad för trender som styrde marknaden. Jag reflekterade aldrig över vad Legend skulle bli jämförd med. Så nej, jag tänkte aldrig på det. Jag var jättenervös över att skriva en andra bok. Många författare varnade mig för andra boken i en serie och att det är mycket svårare att skriva en andra bok. Nu har du läsare och vissa förväntningar på dig. Du har ett kontrakt och en deadline med ditt förlag. Jag var rädd för att skriva en bok som bara var en övergång där inget egentligen hände och att folk skulle tappa intresset.

Visste du vad som skulle hända när du började skriva? (SPOILERVARNING för Legend i svaret på den här frågan)
Jag planerar inte så mycket i förväg. Jag bara börjar skriva och sen fortsätter berättelsen. Jag visste inte vad som skulle hända i bok två, och jag hoppas att det gör det mindre förutsägbart för läsaren också. När jag skrev Legend dör Days mamma halvvägs in i berättelsen, och jag visste inte om det förrän i det ögonblick jag skrev det. Det förstörde helt min idé för den andra halvan av boken och jag var tvungen att gå tillbaka och ändra allt. Men det är typ så jag upptäcker berättelsen.

Nu är du författare på heltid. Skriver du några nya böcker just nu?
Ja, det gör jag! Eftersom Legendtrilogin är klar i USA nu kommer jag ut med en ny serie nu i höst. Den första boken heter The Young Elites och är en YA fantasy-bok. Den utspelar sig i en alternativ fantasyversion av renässansens Italien. Motsvarigheten till digerdöden drar över världen och de som överlever den får superkrafter. Ingen vet vad de ska göra av de här personerna med superkrafter, så de bränner dem levande för att de tror att de är demoner. För att skydda sig själva går de här personerna med superkrafter ihop. Berättelsen är väldigt X-men möter Assassin's Creed. Berättelsen handlar om en tjej som heter Adelina och som är en tonårig tjej-version av Magneto från X-men. Adelina börjar som god men blir så småningom en skurk. Jag ville skriva en berättelse där huvudkaraktärerna blir en ond person. Så det är ungefär det berättelsen handlar om.

Tack Marie Lu och Kult PR som kontaktade mig!
__________________________________________________________________________________

Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________