Som ni kanske minns attackälskade jag Dagboksanteckningar från ett källarhål när jag läste den för nästan ett år sedan. Jag ville stryka under saker på typ varje sida för att allt var så insiktsfullt, allt var precis som det ÄR. En väldigt annorlunda och fantastisk ungdomsbok.

När jag så såg att Wiberg släpper en sorts fortsättning på Dagboksanteckningar blev jag eld och lågor. Linnea som lite äldre – det är ju jag! Eller alltså, Vi ses i mörkrets Linnea är ju fortfarande några år yngre än vad jag är. Närmare bestämt går hon i gymnasiet. Men hon har en pojkvän nu – Love. Och han ska flytta. Det handlar om hur det är att gå sönder lite mer för varje dag en är ifrån varandra, om att gå upp i en människa och bara andas den. Om att tro att det första riktiga förhållandet är det som ska hålla för alltid.

Ärligt talat tror jag att jag hade oförtjänt höga förväntningar på den här boken, och därför får jag väl också skylla mig själv när jag nu sitter här lite besviken. Jag funderar också ganska mycket på vad det faktiskt är jag just läst, och känner mig orättvis. Den här boken förtjänar nog egentligen mer tid och ork än vad jag kan ge den. Mer uppmärksamhet än vad jag klarar av att hålla.

Medan Dagboksanteckningar fortfarande ändå stundvis är rolig i svärtan finns det liksom inga soliga glämtar alls här. Istället är den skriven som någon sorts medvetandeström som är ganska påfrestande och tar mycket energi att läsa. Jag tycker alltid att medvetandeströmmar är så otroligt energikrävande i och för sig, men extra mycket blir det i Linneas tankar. Jag känner nog att jag hade behövt lite humor för att lätta upp, för som det är nu är det jävligt tungt att bära på. I och med medvetandeströmmen är det här inte heller en bok en lutar sig tillbaka och läser. Det hela fordrar ganska mycket av läsaren.

Även i Vi ses i mörkret känner jag mycket igenkänning – speciellt i det här att vilja leva med någon resten av sitt liv, fastän en vet att en är för ung för att ens få känna så, och det här att gå upp i personer (jag gör så även i nya vänskapsrelationer, vilket är jävligt jobbigt. Speciellt att landa efter det + att risken för att bli sårad är så mycket större). Även om Linnea är skitjobbigt så är hon som jag. Och jag älskar hur Wiberg skriver dialogerna – eller kanske lika delar irriterar mig på stolpigheten som uppskattar idén och tycker att det fungerar bra. Och ibland är beskrivningarna helt så nära på som något kan komma, medan jag två sidor senare inte ens fattat vad jag läst.

Den är inte riktigt lika citatvänlig som Dagboksanteckningar, inte riktigt lika spot on. Betydligt mer energikrävande och behöver mer eftertanke. I och för sig kan jag inse poängen med det också. Det är en äldre Linnea, och därför måste det också bli en mognare bok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här boken. Jag hade nog önskat mig att den var mer välbalanserad (utan att för den skull skämta bort det viktiga). Framför allt kan jag "objektivt" se att det här är en bra bok, men att jag inte klarade av att ge den vad den behövde. För ni vet, halva biten är ju ändå läsarens. Så för mig personligen var det här en mittemellan-bok, men jag är övertygad om att den kommer hitta sin läsare hos någon annan. Någon annan som kommer attackälska den som jag attackälskade Dagboksanteckningar.

Vi ses i mörkret
David Wiberg
213 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads