Okej, här kommer några tankar från en rätt febrig skribent, men kan inte riktigt hålla i fingrarna. Och min man är för trött för att lyssna på mig när jag rantar såatteh. Here goes.

Som ni förstår (med tanke på mitt allmänna hälsotillstånd) besökte jag inte Bokmässan i år. Dels för att jag blev fett opepp över att behöva dela den med folk som önskar inskränkningar av demokratin, dels för att jag ät utmattad och shitz. Har inte heller varit speciellt intresserad av allas uppdateringar och sånt, men en livefeed har jag suttit med i helgen. Eller två rå. DNs och SvDs livar från nazistdemon. Jag tänker inte prata så mycket om den, jag tror ni fattar att jag tycker det hela är horribelt. Det jag vill tala om är ett facebookinlägg Bokmässan gjorde i slutet av dagen.

Jag finner det djupt beklämmande att Bokmässan inte har vett att uttrycka sig bättre än såhär. Det är nämligen så himla tvetydigt att jag inte ens fattar vad sjutton de syftar på. Det öppna samhället har angripits för att nazisterna attackerade journalister? För att de inte "fick" demonstrera (för att de bröt mot reglerna)? För att nazister som inte vill ha ett öppet samhälle ens fick tillåtelse att demonstrera? Visade att det fria ordet är störst av allt – menar de att stå upp för de journalister som blev attackerade eller menar de att nazisterna ska få komma till tals på en demonstration i centrala Göteborg? Och dessutom: Det här är uttryckt av någon som inte tycker att Bokmässan över huvud taget har haft något ansvar i det som hänt, när de visst kan hållas ansvariga för att normalisera rasistiska ståndpunkter. Om inte Nya Tider hade släppts in på mässan hade nazisterna aldrig fått vatten på sin jävla kvarn att genomföra tidernas jävla största nassedemo (jag vet att det inte är tidernas största, jag bara gillar att överdriva, ok) just den här lördagen.

Och alltså. Jag fattar kanske innerst inne att Bokmässan vill väl med att skriva det här inlägget. Men när de uttrycker sig på det här sättet – som alltså lika delar skulle kunna vara till stöd för nazisterna som för journalisterna – och dessutom anser det vara "djupt beklämmande" när de i hög grad är ansvariga för situationen. Då blir jag faktiskt fett lack och känner att det var ett bra beslut att inte gå på Bokmässan i år.

Och dessutom: Nästa års tema är alltså antirasism. Jag har bara en enda fråga, och jag blir lite irriterad över att journalisten här inte ställt den: Kommer Nya Tider vara välkomna nästa år också? För i så fall är det fan högsta gradens hyckleri.

Som vit och numera ganska medelklassig ciskvinna besitter jag ju en hel del privilegier. Självklart försöker jag vara en allierad till rasifierade, transpersoner, arbetarklass, funktionsvarierade osv, men jag märker ju att det blir fel ibland. Och det tycker jag är okej. Det måste få bli fel även om en vill väl. Jag tänker att nyckeln är att vara ödmjuk inför sina misstag, backa när någon påpekar dem och sen göra rätt nästa gång.

Och det är delvis det som Roxane Gays bok Bad Feminist handlar om. Hur vi gör fel gentemot andra ibland, hur vi gillar "fel" saker (som egentligen inte har speciellt bra representation eller som egentligen inte porträtterar kvinnor på ett vettigt sätt). 'Cause you know what? Don't try for perfect, it's never enough. Och det är jävligt svårt och jävligt jobbigt att försöka vända ut och in på sig för att vara perfekt. När Gay skriver om att vara feminist vill jag nicka mig igenom hela essän. För en kan liksom inte göra mer än sitt bästa, det måste alltid vara tillräckligt. Ingen kan veta allt eller lösa hela världens problem. Jag är ju en sån som gärna vänder mig till auktoriteter. Att Gay i egenskap av forskare i det här fallet bekräftar mina tankar känns tryggt. Vilket en väl får säga vad en vill om. Kalla mig gärna mes eller osäker eller vad ni nu tänker. Men sån är jag.

Det är för mig den största styrkan i den här boken. Det jag gillar näst mest är Gays mer personliga kapitel. Jag tycker till och med att det är intressant att läsa om Scrabble, trots att jag själv inte är något Scrabble-fan. Men hennes engagemang och språk gör att jag med glädje läser om de turneringar hon åker på.

Min enda invändning är egentligen att boken mot slutet blir lite lång, kanske mest på grund av att boken kanske hade behövt vara mer blandad och kanske ha några mer personliga essäer i mitten. Om en bara väljer att läsa en essä då och då fungerar den säkert bättre. I övrigt är den extremt lättillgänglig för att vara skriven av någon som faktiskt doktorerat. Nivån hålls lagom hög och en måste inte vara superpåläst för att förstå vad Gay pratar om.

Rekommenderar med andra ord den här boken till alla, oavsett om du är uttalad feminist eller inte riktigt känner att du vågar kalla dig för feminist men tror på Jämställdhet.

     Bad Feminist
     Roxane Gay
     400 s.
     Månpocket
     2016
     Goodreads

Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

Alltså jag är ju förfan sämst på att hålla vad jag lovar mvh ska sluta lova saker. När jag skrev tre minireccar av Deadpool, Suicide Squad och Jessica Jones lovade jag att det veckan efter skulle komma tre minireccar på temat tonårsdrama. En vecka, fem veckor. Same same. Eh. Eller något. Here goes i alla fall!

Ms. Marvel vol 1: No Normal

Ok, det här kan vara bland det bästa jag läst i serieväg på den senaste tiden. Superhjälteserie med mycket fokus på fördomar, rasifiering och att försöka passa in. Plus en hel hög med humor, inte speciellt sexualiserade kroppar och bra plot. Kamala Khan är en ganska vanlig tonåring som vuxit upp i en muslimsk familj. Hon har en bild av hur superhjältar "ska" vara, och när hon själv får superkrafter är det inte alls som hon tänkt sig. Vill jättegärna fortsätta läsa den här, meneeeeh... Damn you Marvel for making itsy bitsy volumes so expensive. Anledningen till varför jag kom till skott med denna var för att jag hittade ett skadat ex på fyndhyllan för 59:- PLUS fick personalrabatt...

Runaways Complete Collection vol 1

Jag måste erkänna att jag inte är såld på Runaways, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var jag inte gillade. Inget större fel på ploten eller så. Eller mitt allra största problem med den är nog teckningsstilen – vilket ju är spännande eftersom jag verkligen VERKLIGEN gillade Alphonas teckningar i Ms. Marvel. Men jag gillar nog när det är lite mer oumph i färgerna. Tycker att nyansvalen i Runaways tenderar att bli lite smaklösa (herregud, känner mig petigast i Sverige som diskuterar NYANSval)... MEN, det är inte direkt som att det är något FEL på själva serien, jag är bara inte hooked. Speciellt inte – återigen – eftersom Marvels volymer är svindyra i jämförelse med alla andra.

Avengers Arena vol 1-3

Avengers Arena alltså! Jag gillade den här himla mycket! Marvel har alltså gjort Battle Royale med en hög av sina tonårs-hjältar. Det jag gillar med den här är att den är lite som en antologi: En får en liten försmak av flera olika hjältar + lite fördjupning i dem, och vet var en ska vända sig senare! Men ärligt talat, storylinen är inte klockrent sammanhängande och något hoppig. Jag gillar den ändå, kanske mest för att det är så många karaktärer som en får chans att lära känna! Precis som med Deadpool har jag läst den kapitelvis på internetz och kunnat läsa insändare. Några klagade rätt mycket på att de blev utlovade Battle Royale men istället fick en massa teenage drama – men hallå, det är ju det bästa! Det enda jag stör mig på egentligen är att premisserna för berättelsen aldrig följs. Spoiler alert, markera för att läsa: [om en säger att en ska döda av alla karaktärer förutom en vinnare så vill jag faktiskt att det ska hända. Även om jag ville att både Nico och Hazmat skulle överleva.]. Jag köpte direkt efter det här Runaways för att kunna läsa mer om Nico, och planerar att ta tag i Avengers Academy pga Hazmat = <3!!! Och ah, den här serien är nog ca det snyggaste som gått i ett par skor. I kid not. Vill skriva ut varenda sida och klistra på väggen. Kollade upp vad Walker gjort i övrigt och är djupt besviken för det är ingenting jag vill läsa. Har även visat lite bilder här.

Känns som att jag varit riktigt dålig på att komma ihåg dessa trerecensionsfredagar? Eller alltså, det har kanske mest varit för att jag har så otroligt mycket att göra just nu... Som sagt: ALLT kommer bli bättre i januari. Den här veckan har varit helt hemskt ångestig. Klarade inte ens av att ta mig till jobbet i torsdags (vilket i och för sig skulle ha varit dag nummer elva i jobb/skolsviten) utan sjukanmälde mig och tittade på Sailor Moon hela dagen. Om jag hade jobbat hade det förmodligen slutat med att jag skrikit åt kunderna och bölat i kassan = typiskt obra. Blä, i januari, då ska jag ta hand om mig själv.

Men nu ska vi vara mer positiva, för idag handlar det om tre stycken bra böcker!

Ninja Timmy och de stulna skratten - Henrik Tamm

Ninja Timmy och hans kompisar tröttnar på de elaka busarna som härjar i staden Elyzandrium, och blir... just det, ninjor och slåss mot dessa. De får hjälp av en leksaksmakare som är king på nya magiska leksaker och en pilot som är... king på att flyga flygplan (eh). De stöter på en hel hop med barn som blivit av med sina skratt, och bestämmer sig för att gå till botten med det hela.
    Jag gillade den väl, men är inte helt såld. Alltså den är ju lite spännande, men inte sådär superdrivig. Innehåller dessutom bara en enda kvinnlig karaktär som well... inte håller för en genus analys. Plus dock för svinfina bilder I FÄRG.

Min brorsa heter Noa - Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren

Alltså den här boken är så bra och ligger så perfekt i tiden. Den handlar om Saga, vars storebror Noa blir nazist. Sagas bästa kompis heter Anisa och hon är en av dem som Noa numer inte gillar. Det bästa med den här boken är 1. Att den berättas ur Sagas och Anisas perspektiv, vilket gör det svårbegripliga lättare att förstå. En får hänga med i hur de lär sig mer och mer om nazismen, men samtidigt hur de jobbar med att hantera det obegripliga. 2. Den känns väldigt uppdaterad, till exempel teknikmässigt (tjejerna googlar själva fram information).
    Tycker det är en ypperligt bra bok att sätta i händerna på en sex-sjuåring - men risken finns att det är en typisk sådan bok som vuxna vill att barn ska läsa, men som de inte själva är så sugna på. Jag är tyvärr väldigt tveksam till om jag hade gillat den när jag var i den åldern (men som tur är är jag ju inte representativ för alla nuvarande sex-sjuåringar).

Dit ljuset inte når - Annika Thor

Jag blev otroligt glad när jag såg att det skulle komma en ny bok av Annika Thor - inte för att jag har läst alla böcker hon skrivit, men ändååå. Dit ljuset inte når är en väldigt typisk sådan bok som jag hade ÄLSKAT när jag var i rätt åldersgrupp för det (det vill säga 9-12). Lite gammaldags stämning, utan att egentligen vara bunden till någon tid. Rätt mycket mystik, utan att egentligen vara övernaturlig. Barnhem (barnhem brukade vara mina internatskolor. Eller för er som missat att jag totally into internetskolor: Jag är totally into internatskolor). Någon som levt som fattig men visar sig vara rik. Helt enkelt väldigt spännande och otroligt bra komponerat. Det var länge sedan jag läste något alls av Thor (förutom att jag ju då badkarsläser En ö i havet just nu) och jag hade glömt hur bra hon är.

Fred bor med sin pappa - som han har ett lite struligt förhållande till - och sin lillasyster i ett sunkigt bostadsområde. Med tankarna fokuserade på allt han skulle kunna göra om han hade en massa pengar går han med på att råna en butik. Men allt går inte som han och de andra killarna tänkt sig. Av misstag kraschar de bilen, en person blir allvarligt skadad och när de ska sno en ny bil visar det sig att det sitter en liten flicka i bilen.

Fred och hans kompisar blir med andra ord rejält insyltade - nu när de dessutom av råkat kidnappa en liten unge!

Berättelsen tar vid då Fred och hans kompisar flyr från brottsplatsen - med andra kastas läsaren in i full action. Rätt effektivt med tanke på att adrenlinkicken är omedelbar. Dock kan jag inte påstå att den här första scenen representerar resten av boken. Den som vill ha action får vända sig någon annanstans - det här är mer en bok om Freds samvetskval och psykiska problem efter rånet/kidnappningen.

Och visst är det en trovärdig skildring av en tonårskilles våndor - det är bra gjort och i början är boken till och med ganska spännande. Något som däremot inte är speciellt spännande är den otroligt stereotypa framställningen av både invandrare och personer med Freds klasstillhörighet. En av vännerna som Fred planerar och utför rånet tillsammans med - Wahid - är en invandrarkille som ännu inte blivit beviljad asyl. Han har flytt från en krigsdrabbat land och porträtteras som aggressiv och utåtagerande. Väldigt tråkig och stereotyp skildring av flykting kan jag känna. Dessutom som Wahid är drivande i både rånet och kidnappningen, målas upp som "the bad guy" - medan Fred (som åtminstone har en blond och blåögd lillasyster. Minns inte om det nämns något om hur han själv ser ut) är den snälla som tar hand om barnet de av misstag kidnappat och menar att de måste lämna tillbaka henne. Det går också att se den här tröttsamma framställningen mellan mörkt/ljust. Vi har de ängalika blåögda, blonda barnen som symboliserar allt det goda i världen, medan Wahid - som kommer från Afghanistan - är det dåliga. Och också: den struliga killen från det sunkiga lägenhetshusområdet... Say no more.

Sååå, om det inte hade varit så sjukt stereotypt hade det här kunnat vara en bra bok. Men nu känner jag bara att näe, 2015, vi kan bättre än såhär.

Tolv ungdomar tvingas in ett spel för att säkra just sin ätts överlevnad. Alla andra måste dö - och därmed alla i deras ätt. De har förberett sig sedan de var barn - vissa hoppas till och med på att aldrig behöva spela. Men spela måste de.

Handlingen låter som ännu en Hunger Games-rip off. Och tja, det är ungdomar som dödar varandra och måste tävla för gudarnas höga nöjes skull, men den är också något annat. Händelsen utspelar sig inte i någon framtid, utan i en nutid. Idén går ut på att Stonehenge, pyramiderna och alla andra oförklarliga verk alltså ÄR konstruerade av någon typ av aliens/gudar och att dessa gudar inte är så himla gulliga. Tvärtom vill de alltså förstöra världen.

Att den här boken har sina styrkor är helt klart. Stundvis är den sjukt spännande och svår att lägga ifrån sig. Sista 100 sidorna brände jag igenom på typ en timme - så svår var den att lägga ifrån sig. På den punkten får boken mer än godkänt.

Däremot är den inte ens i närheten av godkänd på ett annat område: Karaktärerna. Herregud, var ska jag ens börja? I hela berättelsen har vi två karaktärer som får ha andra egenskaper än bara Spelare. Vi har dels Shari - vars enda egenskap är att vara mamma (stackar'n får inte ens döda någon - hur tråkigt?!). Vi har även Sarah, som alltså är den mest komplexa och utvecklade karaktären i berättelsen. Sarah råkar även vara amerikanen (var för övrigt helt säker på att jag läst att hon var blond och blåögd, men det visade sig vara fel. Fortfarande problematiskt dock att enbart den amerikanska kulturen får porträtteras som mångsidig). Redan från början skrivs den här karaktären fram för att vi ska sympatisera med henne - hon tycker synd om sig själv och är alltid den som det är mest synd om i alla situationer. Hon är i övrigt också den enda som har levt ett liv som INTE varit en del av spelet - hon har gått i skolan och haft kompis och pojkvän och hela grejen. De andra karaktärerna har vigt hela sitt liv till att träna inför spelet. Jag gillar dock - spoilervarning: [att Sarah ändå är den som utlöser Händelsen. Hon är den som är mest mån om sina människor och porträtteras som mest mänsklig. Ändå är det hon som pajar allt. Älskar't].

Och visst - jag kan fatta att det inte är så lätt när en måste bygga ett trovärdigt persongalleri på tolv personer. Att göra upp tolv huvudkaraktärer som både ska ha utmärkande drag, vara mångsidiga OCH gå att hålla isär lär ju ta en hel himla livstid. MEN PLOCKA BORT NÅGRA KARAKTÄRER DÅ. För jag minns ändå typ bara hälften. Seriöst. Det är omöjligt och för det mesta extremt rörigt att hålla koll på vilka alla är och vad som har hänt med alla. Vissa karaktärer trillade typ bort på vägen, och att "lösa" det med att låta karaktärer vänta till nästa omgång... Well, tycker bara att det känns hafsigt och hade hellre sett att karaktären inte var med alls från början istället.

Dessutom hade jag räknat ut efter lite dryg 300 sidor hur hela boken skulle sluta, och var inte ens då förvånad. MEN jag tycker ju att även förutsägbara böcker har sin charm liksom. Och är ju också den som gillar spoilers.

Så: Är det här kvalitetslitteratur? DEFINITIVT inte. Är den läsvärd? Hell yeah. Den har en hel del missar, men blir jag ändå underhållen och tillfredsställd utan att irritera mig ALLT för mycket på det dåliga, då är det bara att köra tycker jag.

__________________________________________________________________________________

Den här veckans tema i Top Ten Tuesday är ens bästa klassiker eller klassiker som en vill läsa. Jag kommer köra en kombo av både också - helt enkelt fem av varje.

Jag är ju superdålig på att läsa klassiker, men jag tycker definitivt att det går att hitta helt fantastiska guldkorn. Sådana där böcker som bara stannar med en resten av livet (det finns ju en anledning till att de är klassiker, förstås). Dock tycker jag att det brukar behöva sållas lite.

Jag tänker börja med mina bästa klassikertips:

1. Läs inte klassiker för att de är ju klassiker. Det hjälper inte att du har läst den om du ändå inte uppskattade läsupplevelsen. 
2. Jag försöker hålla mig till ungefär samma genrer jag läser i vanliga fall, och det är faktiskt förvånansvärt lite som skiljer böckerna åt. Vissa saker är universella liksom (typ kärlek, same same) och fungerar jämt.
3. Ge inte upp. Om det är väldigt gamla böcker kan språket ibland vara lite svårt att komma in i. Men väldigt bra berättelser kan dölja sig bakom väldigt mossigt språk, så ge inte upp. Efter ett tag brukar en komma in i jargongen och då blir det lättare.
   

Favorite Classic Books

1. 1984 - George Orwell
   All these years - älskar fortfarande den här boken. Det tog tre försök innan jag ens tog mig igenom den, men det var så värt allt slit.
   
   
2. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
   Den här boken läste jag i maj, och jag bara älskade den. Instantly. Love at first sight. Tror det tog 40 sidor innan jag var fast.
   
   
3. Dödssynden - Harper Lee
   Alltså, det finns inget jag kan kommentera på den här. Alla borde läsa den. ALLA.
   
   
4. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carrol
   Alice, Alice. Alice hade en speciell plats i mitt hjärta redan innan jag läste boken på riktigt, och jag kan ju säga att jag inte älskar berättelsen mindre nu. Snarare mer. Helt fantastisk.
   
   
5. Lord of the Flies - William Golding
   Jag vet inte hur många gånger jag hört andra littvetare säga att de avskydde Flugornas herre, men jag gjorde faktiskt inte det. Trots att jag blev tvingad (nåja, jag fick välja mellan den, Animal farm och To Kill a Mockingbird på engelskan) att läsa den uppskattade jag den väldigt mycket. Och grät och grät till tårarna var slut förstås.

__________________________________________________________________________________

Just nu håller jag på att läsa Bröderna Lejonhjärta. Jag tror alla känner igen citatet "Annars är man ingen människa utan bara en liten lort". När jag läser den här boken känns den mer aktuell än någonsin.

13-åriga Jonatan Lejonhjärta måste lämna tryggheten i Körsbärsdalen för att rädda människor i Törnrosdalen. Törnrosdalen har nämligen blivit övertagen av den onde Tengil. Skorpan undrar varför Jonatan inte bara kan sitta hemma vid elden i Ryttargården och ha det bra. Jonatan svarar honom att det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. "Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", säger han.

Jonatan skulle kunna sitta hemma vid elden i Ryttargården och bara ha det bra. Men han väljer att inte göra det. Han väljer att ta kampen för personer som han aldrig mött.

Rasifiering drabbar inte mig. Jag kan sitta hemma vid tv:n och titta på när Sverigedemokraterna får flera platser än någonsin i riksdagen. Men jag VILL inte göra det. För jag vill inte se på när människor som är precis som jag, blir behandlade annorlunda än jag. Jag vill också ta upp ett citat ur Gudrun Schymans talibantal som jag tycker passar här:

Jag vill inte kunna välja en "bra" skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl.

Och det finns ett värde för mig att veta att alla behandlas lika, oberoende av hudfärg, hemland, kön, sexualitet. Jag har så svårt att förstå de människor som inte kan se att vi alla är precis, precis lika.
__________________________________________________________________________________

Jag har funderat hela veckan på vad jag ska skriva i det här inlägget. När den är dagen började visste jag fortfarande. Och jag vet egentligen inte ens nu vad det här inlägget ska innehålla. Det var meningen att det skulle innehålla boktips. Och visst, jag skulle kunna tipsa om Anne Franks dagbok, To Kill a Mockingbird, Niceville, Boktjuven eller Med förintelsen i bagaget, men det känns rätt klyschigt och tråkigt.

Nu är dagen nästan över, och jag skriver det här för att jag vill visa mitt stöd. För att rasism aldrig kommer vara välkommet i mitt hem, eller på min blogg. Jag kommer gråta inombords varje dag som Sverigedemokraterna finns kvar i riksdagen.

Ut med rasisterna, in med feministerna.

__________________________________________________________________________________

Som ni kanske vet finns det en bok som heter Rubinröd och handlar om tidsresor. Det här är inte den boken. De råkar heta samma sak, men har totalt olika handlingar.

Klockan 10.00 den 2 september 1943 lämnade ett tåg Paris. Lasten bestod av 992 judar och tågets destination var Auschwitz. Ombord på det här tåget fanns Sioma Zubicky – en pojke, blott 17 år gammal. Ombord fanns även hans mamma och hans bror. Hans pappa var redan borta. Vid ankomsten till Auschwitz blev det indelade i olika grupper. Sioma i den ena gruppen, medan hans mamma och han bror fick snällt följa med den andra gruppen till gaskammaren.

Sioma fick ett nummer, 146021, och kläder i helt fel storlekar. Varje dag önskade han sig bort, men det skulle dröja fram till den 1 maj 1945 innan han skulle bli fri.

Den här boken är liten och tunn, men rymmer så otroligt mycket. Boken börjar med att Zubicky berättar om när han som barn bodde på olika cirkusar, och fortsätter sedan till tiden då hans familj bodde i Paris.

Det är en otroligt stark bok – allt annat än lättsmält. Den är så himla hemsk. Som om det inte vore nog med att Zubicky har lyckats trycka in åtminstone tio år på dessa 127 sidor, han har även ett fantastiskt språk. Eller så är det kanske det som krävs för att få plats med så mycket på så lite plats. Språket är otroligt målande och det känns nästan som om jag skulle kunna ta på handlingen. Jag kan se allting framför mig. Samtidigt kan jag inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt det faktiskt måste ha varit.

Till sist vill jag ge ett smakprov på det starka språket:

”Om precis två månader skulle jag fylla 19... Jag var befriad, fanns till, men fanns ändå inte... Kände ingen glädje, inte ens lättnad... Det kändes som om mina tårar för länge sedan hade torkat ut... 

Från den stunden blev Auschwitz min skugga och har förblivit det sen dess."

Titel: Pojken i randig pyjamas
Författare: John Boyne
Längd: ca 5,5 h
Format: Ljudbok (skivor + skiva m mp3-filer)
Uppläsare: Peder Falk
Bokförlag: Damm
Köp den här: Verkar vara slutsåld som ljudbok, men pappersboken finns att köpa på dessa ställen: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Köpt i bokhandel (ej på internet)

Bruno är 9 år gammal. Han har levt sitt korta liv i en väldigt skyddad miljö, tillsammans med mamma, pappa och storasyster Gretel i ett stort hus i Berlin. En dag beordrar furien (Brunos eget ord) hans pappa att stationera sig i Alschwtiz (också hans eget ord), och han tar med sig hela familj för att bo där. Till en början känner sig Bruno hemskt ensam, men under en upptäcksfärd i skogen runt huset träffar han på Schmuel. Problemet är bara att de inte kan leka med varandra, för Schmuel är på andra sidan staketet. Samtidigt som Schmuel börjar berätta sin berättelse - om hur de fick flytta från sitt hem och blev tvingade att bo tillsammans med en annan familj i ett endaste rum, hur de fick trängas på tåget till Auschwitz - börjar Bruno fundera på varför staketet stänger honom borta från alla barnen som finns där inne, och om nu judarna och icke judarna är i konflikt med varandra; varför kan de inte bara prata om det?

Berättelsen bygger mycket på Bruno naivitet. Han berättar att han minsann OCKSÅ blev tvingad att flytta ifrån sitt hem och åka tåg dit. Han undrar varför det inte kom några från det där fullpackade tåget till hans tåg, för där fanns det jättemycket plats.

När jag gick in på boken på Adlibris står det att det här är en bok för barn 9-12 år. Jag vill bara tala om att det här INTE är en barnbok. Herregud, jag skulle aldrig se det här som en barnbok. Jag hade nog blivit helt förstörd om jag hade läst den här boken i den åldern.

Eftersom jag har lyssnat på boken kan jag inte riktigt svara på hur språket är, men jag tycker inte att det är speciellt mycket bildspråk. Jag får massor av bilder i huvudet när jag lyssnar, men det beror nog snarare på att jag sett filmen än att det är ett målande bildspråk. Förresten, på tal om filmen: Det här är en fruktansvärt fin bok (och film), men allt blir förstört om man vet hur den slutar. Eftersom jag såg filmen innan visste jag vad som skulle hända på slutet, och hela berättelsen genomsyrades och förstördes av det. Om jag inte hade vetat hade jag liksom BARA tyckt att den var bra. För det ÄR en bra berättelse. Bara inte om man redan vet hur den slutar.

Om jag ska säga åt er vilket ni ska göra: Läsa boken eller se filmen så säger jag: SE FILMEN. Den bygger upp stämningar på ett helt annat sätt än (ljud)boken, och slutet kommer inte lika pang på i filmen.

Titel: Simon och ekarna
Författare: Marianne Fredriksson
Antal Sidor: 342
Bokförlag: Bonnier pocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Simon växer upp i utkanten av Göteborg i en liten arbetarfamilj. Hans pappa är principfast och stark, medan mamman är trygg och varm. Något som Simon inte förstår är varför de andra barnen skriker "judejävel" efter honom i skolan, men mamma Karin och pappa Erik bär på den tunga hemligheten. Simon är adopterad, hans riktiga pappa är jude.

Jude är också Simons bästa kompis Isak. Under rädslan för nazisterna flyttar Isak ut till Simons familj, där det visar sig att han är precis den händige pojke Erik alltid önskat sig. Simon, däremot, är mer intresserad av sina böcker.

Boken sträcker sig från att Simon är elva år, fram till slutet på 50-talet då Simon är vuxen. Den behandlar en hel del tunga ämnen, och är stundom väldigt filosofisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara vad den här boken betydde för mig utan att bli mer personlig än vad jag vill vara i den här bloggen.

Jag är väldigt kluven till den här boken. Stundvis tycker jag att den är fruktansvärt långtråkig. Ibland är det jääääääättelånga stycken som blir väldigt sega. Till exempel tycker jag att hela berättelsen Simon "ser" i sitt huvud när han lyssnar på musik var ett sånt stycke. Dessa stycken har jag helt sonika hoppat över. Vissa stycken har varit långtråkiga, men jag har läst dem ändå.

Den kan också stundvis vara väldigt rörig. Jag tycker egentligen att man knappt kan kalla Simon för huvudperson, för berättelsen vandrar så mycket mellan de olika karaktärerna. I några kapitel är Isak huvudpersonen, i några kapitel är Karin huvudpersonen. Det är överhuvudtaget inte en helt enkel bok.

Trots att den är halvtråkig har den lett till många insikter om mig själv, och jag är ändå glad att jag läst den. Som sagt vill jag ogärna bli alldeles för personlig, men den kommer ändå alltid ha en speciell plats hos mig. Så trots att jag inte tycker att den är jättebra så är det en bok som jag alltid kommer komma ihåg.

Titel: Dödssynden (To kill a mockingbird)
Författare: Harper Lee
Antal Sidor: 300
Läs också: Niceville

Scout växer upp i den lilla staden Maycomb i den amerikanska södern på 30-talet. När hon är 8 år gammal blir hennes far, advokaten Atticus Finch, tilldelad ett ytterst svårt fall. Tom Robinson, en ung, mörkhyad man, sägs ha våldtagit en vit kvinna, och trots att lögnen är uppenbar finns det en ytterst liten chans att han ska få en rättvis rättegång. Atticus gör allt han kan för att hjälpa honom, vilka många ser som en skam, och både han och hans barn blir kallade för "negerälskare". Scout, som har ett väldigt hett temperament och som inte alls vill bli en dam råkar ständigt i bråk, medan Atticus och fastern Alexandra försöker styra in henne på rätt bana.

I början av den här boken tyckte jag att den var fruktansvärt seg och tråkig (kanske för att jag ofta ger mig på klassiker med den attityden/fördomen: Att klassiker är tråkiga och sega), och eftersom jag när jag läste Undersökningen bestämde mig för att livet är för kort för att läsa dåliga böcker, hann jag tänkte flera gånger att jag kanske skulle strunta i den. Så jäkla viktigt är det inte. Men jag tänkte ändå "lite till, bara lite till", och helt plötsligt hade jag svalt hela betet med hull och allt och var så fast att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Jag vet inte riktigt när i boken detta hände, men ganska tidigt ändå.

Och i efterhand är jag så glad att jag inte gav upp, att jag läste bara lite, lite till. Nu skulle jag nog säga att det här är en utav de bästa böcker jag läst, vilket känns lika klyschigt att säga varje gång det handlar om en klassiker. Faktum är ju i och för sig att nästan alla mina favoritböcker är mer eller mindre klassiker.

När man kommit in i språket är det lätt och flyter på. I början tragglade jag lite, men när jag väl kommit in i handling gjorde språket detsamma. Och lilla Scout! Det är omöjligt att inte älska hennes vredesutbrott, trots att jag inte hade velat vara Atticus och hålla koll på henne.

Förutom att den var seg att komma in i är det enda jag stör mig på titeln. När jag berättade för en vän att jag läser Dödssynden förstod han inte. Jag svarade "To kill a mockingbird", varpå han utbrast "JAHA!". Ingen förstår att det är den om man inte säger den engelska titeln, så jag förstår inte varför den inte bara kan heta "Att döda en härmtrast". Men trots den dåliga svenska titeln (men det kan ju inte direkt Harper Lee hjälpa) och den sega början är den här boken utan tvekan värd en 5:a. Och så måste jag säga att det är ytterst synd att Harper Lee aldrig skrev några fler böcker. YTTERST synd.




(insåg förresten nu att ordet "ytterst" finns med tre stycken gånger i det här inlägget (eller fyra nu då). Tja, det var ju lite lustigt faktiskt. Tror att jag använder det en hel del när jag pratar också, bara för att det är ett så himla bra ord!)

Titel: Niceville
Författare: Kathryn Stockett
Antal Sidor: 479

Skeeter återvänder till den lilla staden Jackson efter sina universitetsstudier, men någonting är annorlunda jämfört med när hon åkte. Nu ser hon orättvisorna som finns mellan svarta och vita. Hennes stora dröm är att bli författare, och hennes debutbok ska bli Niceville - en bok med samlade berättelse utifrån de svartas perspektiv om hur det är att jobba för vita arbetsgivare. I 60-talets södern är rasismen utbredd, och hon och de hembiträden som väljer att hjälpa till måste skriva boken i största hemlighet.

Jag tycker att man tidigt kommer in i boken. Man lär känna karaktärerna väldigt fort, och man förstår efter få sidor vad som är det egentliga problemet, den egentliga berättelsen i boken. Jag har faktiskt valt ut en liten bit i början av boken som smakprov. Innan det här kommer finns det liksom inget konstigt med berättelsen. Aibileen är hembiträde i ett lagom rikt hushåll, och hon tar hand om deras barn. Mamman bryr sig inte så mycket om henne. Aibileens ända son är död och sonens pappa ute ur leken för länge sen. Aibileen skulle kunna vara vem som helst. Sen kommer detta, på sidan 13:

   Miss Hilly är tillbaka på sin stol, alldeles upphetsad över nåt annat nu.
   "Å, Hilly, jag önskar att du hade använt gästtoaletten", säger miss Leefolt och flyttar om sina kort. "Aibileen städar inte baksidan av huset förrän efter lunch."
   Hilly lyfter hakan. Sen ger hon ifrån sig ett av sina "ark-hum". Hon har ett sätt att harkla sig så fint att hon får allas uppmärksamhet utan att dom förstår varför.
   "Men gästtoaletten används ju av hemhjälpen" säger miss Hilly.
   Ingen säger nåt på en stund. Sen nicka miss Walter, som för att förklara allting. "Hon är upprörd för att niggerhjälpen använder toaletten inne i huset, och över att vi ska använda samma toalett."
   Gode Gud, inte det där tjafset igen. Alla ser på mig som plockar in silvret i besticklådan i sideboardet och jag förstår att jag förväntas gå ut härifrån. Innan jag har hunnit lägga ner den sista skeden ger miss Leefolt mig en ilsken blick och säger: "Gå och hämta lite mer te, Aibileen."
   Jag gör som hon säger, fast deras koppar är fyllda upp till bredden.

Här får man för första gången i boken veta att det är en "niggerhjälp", och inte vem som helst. Man får också för första gången syn på Hillys översittarfasoner, som också är en del av berättelsen i boken.

Berättelsen växlar mellan tre personer: Aibileen, Minny, som också är en svart hemhjälp, och Skeeter. Alla tre har sitt eget speciella språk, och sin egna speciella historia. Jag gillar verkligen att det är flera olika personer som berättar samma berättelse, och efter ett tag korsas deras vägar. Det här är en bok jag känner mig inspirerad av, för lika mycket som den säger om 60-talets amerikanska söder, säger den om oss, här och nu. För sånna här grejer hänger fortfarande kvar, trots att vi alla är samma. Jag blev så inspirerad att jag faktiskt gav mig på Dödssynden så fort jag läst sista ordet på sidan 479.