Titel: Simon och ekarna
Författare: Marianne Fredriksson
Antal Sidor: 342
Bokförlag: Bonnier pocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Simon växer upp i utkanten av Göteborg i en liten arbetarfamilj. Hans pappa är principfast och stark, medan mamman är trygg och varm. Något som Simon inte förstår är varför de andra barnen skriker "judejävel" efter honom i skolan, men mamma Karin och pappa Erik bär på den tunga hemligheten. Simon är adopterad, hans riktiga pappa är jude.

Jude är också Simons bästa kompis Isak. Under rädslan för nazisterna flyttar Isak ut till Simons familj, där det visar sig att han är precis den händige pojke Erik alltid önskat sig. Simon, däremot, är mer intresserad av sina böcker.

Boken sträcker sig från att Simon är elva år, fram till slutet på 50-talet då Simon är vuxen. Den behandlar en hel del tunga ämnen, och är stundom väldigt filosofisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara vad den här boken betydde för mig utan att bli mer personlig än vad jag vill vara i den här bloggen.

Jag är väldigt kluven till den här boken. Stundvis tycker jag att den är fruktansvärt långtråkig. Ibland är det jääääääättelånga stycken som blir väldigt sega. Till exempel tycker jag att hela berättelsen Simon "ser" i sitt huvud när han lyssnar på musik var ett sånt stycke. Dessa stycken har jag helt sonika hoppat över. Vissa stycken har varit långtråkiga, men jag har läst dem ändå.

Den kan också stundvis vara väldigt rörig. Jag tycker egentligen att man knappt kan kalla Simon för huvudperson, för berättelsen vandrar så mycket mellan de olika karaktärerna. I några kapitel är Isak huvudpersonen, i några kapitel är Karin huvudpersonen. Det är överhuvudtaget inte en helt enkel bok.

Trots att den är halvtråkig har den lett till många insikter om mig själv, och jag är ändå glad att jag läst den. Som sagt vill jag ogärna bli alldeles för personlig, men den kommer ändå alltid ha en speciell plats hos mig. Så trots att jag inte tycker att den är jättebra så är det en bok som jag alltid kommer komma ihåg.