Titel: Dödssynden (To kill a mockingbird)
Författare: Harper Lee
Antal Sidor: 300
Läs också: Niceville

Scout växer upp i den lilla staden Maycomb i den amerikanska södern på 30-talet. När hon är 8 år gammal blir hennes far, advokaten Atticus Finch, tilldelad ett ytterst svårt fall. Tom Robinson, en ung, mörkhyad man, sägs ha våldtagit en vit kvinna, och trots att lögnen är uppenbar finns det en ytterst liten chans att han ska få en rättvis rättegång. Atticus gör allt han kan för att hjälpa honom, vilka många ser som en skam, och både han och hans barn blir kallade för "negerälskare". Scout, som har ett väldigt hett temperament och som inte alls vill bli en dam råkar ständigt i bråk, medan Atticus och fastern Alexandra försöker styra in henne på rätt bana.

I början av den här boken tyckte jag att den var fruktansvärt seg och tråkig (kanske för att jag ofta ger mig på klassiker med den attityden/fördomen: Att klassiker är tråkiga och sega), och eftersom jag när jag läste Undersökningen bestämde mig för att livet är för kort för att läsa dåliga böcker, hann jag tänkte flera gånger att jag kanske skulle strunta i den. Så jäkla viktigt är det inte. Men jag tänkte ändå "lite till, bara lite till", och helt plötsligt hade jag svalt hela betet med hull och allt och var så fast att jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Jag vet inte riktigt när i boken detta hände, men ganska tidigt ändå.

Och i efterhand är jag så glad att jag inte gav upp, att jag läste bara lite, lite till. Nu skulle jag nog säga att det här är en utav de bästa böcker jag läst, vilket känns lika klyschigt att säga varje gång det handlar om en klassiker. Faktum är ju i och för sig att nästan alla mina favoritböcker är mer eller mindre klassiker.

När man kommit in i språket är det lätt och flyter på. I början tragglade jag lite, men när jag väl kommit in i handling gjorde språket detsamma. Och lilla Scout! Det är omöjligt att inte älska hennes vredesutbrott, trots att jag inte hade velat vara Atticus och hålla koll på henne.

Förutom att den var seg att komma in i är det enda jag stör mig på titeln. När jag berättade för en vän att jag läser Dödssynden förstod han inte. Jag svarade "To kill a mockingbird", varpå han utbrast "JAHA!". Ingen förstår att det är den om man inte säger den engelska titeln, så jag förstår inte varför den inte bara kan heta "Att döda en härmtrast". Men trots den dåliga svenska titeln (men det kan ju inte direkt Harper Lee hjälpa) och den sega början är den här boken utan tvekan värd en 5:a. Och så måste jag säga att det är ytterst synd att Harper Lee aldrig skrev några fler böcker. YTTERST synd.




(insåg förresten nu att ordet "ytterst" finns med tre stycken gånger i det här inlägget (eller fyra nu då). Tja, det var ju lite lustigt faktiskt. Tror att jag använder det en hel del när jag pratar också, bara för att det är ett så himla bra ord!)