Titel: Niceville
Författare: Kathryn Stockett
Antal Sidor: 479

Skeeter återvänder till den lilla staden Jackson efter sina universitetsstudier, men någonting är annorlunda jämfört med när hon åkte. Nu ser hon orättvisorna som finns mellan svarta och vita. Hennes stora dröm är att bli författare, och hennes debutbok ska bli Niceville - en bok med samlade berättelse utifrån de svartas perspektiv om hur det är att jobba för vita arbetsgivare. I 60-talets södern är rasismen utbredd, och hon och de hembiträden som väljer att hjälpa till måste skriva boken i största hemlighet.

Jag tycker att man tidigt kommer in i boken. Man lär känna karaktärerna väldigt fort, och man förstår efter få sidor vad som är det egentliga problemet, den egentliga berättelsen i boken. Jag har faktiskt valt ut en liten bit i början av boken som smakprov. Innan det här kommer finns det liksom inget konstigt med berättelsen. Aibileen är hembiträde i ett lagom rikt hushåll, och hon tar hand om deras barn. Mamman bryr sig inte så mycket om henne. Aibileens ända son är död och sonens pappa ute ur leken för länge sen. Aibileen skulle kunna vara vem som helst. Sen kommer detta, på sidan 13:

   Miss Hilly är tillbaka på sin stol, alldeles upphetsad över nåt annat nu.
   "Å, Hilly, jag önskar att du hade använt gästtoaletten", säger miss Leefolt och flyttar om sina kort. "Aibileen städar inte baksidan av huset förrän efter lunch."
   Hilly lyfter hakan. Sen ger hon ifrån sig ett av sina "ark-hum". Hon har ett sätt att harkla sig så fint att hon får allas uppmärksamhet utan att dom förstår varför.
   "Men gästtoaletten används ju av hemhjälpen" säger miss Hilly.
   Ingen säger nåt på en stund. Sen nicka miss Walter, som för att förklara allting. "Hon är upprörd för att niggerhjälpen använder toaletten inne i huset, och över att vi ska använda samma toalett."
   Gode Gud, inte det där tjafset igen. Alla ser på mig som plockar in silvret i besticklådan i sideboardet och jag förstår att jag förväntas gå ut härifrån. Innan jag har hunnit lägga ner den sista skeden ger miss Leefolt mig en ilsken blick och säger: "Gå och hämta lite mer te, Aibileen."
   Jag gör som hon säger, fast deras koppar är fyllda upp till bredden.

Här får man för första gången i boken veta att det är en "niggerhjälp", och inte vem som helst. Man får också för första gången syn på Hillys översittarfasoner, som också är en del av berättelsen i boken.

Berättelsen växlar mellan tre personer: Aibileen, Minny, som också är en svart hemhjälp, och Skeeter. Alla tre har sitt eget speciella språk, och sin egna speciella historia. Jag gillar verkligen att det är flera olika personer som berättar samma berättelse, och efter ett tag korsas deras vägar. Det här är en bok jag känner mig inspirerad av, för lika mycket som den säger om 60-talets amerikanska söder, säger den om oss, här och nu. För sånna här grejer hänger fortfarande kvar, trots att vi alla är samma. Jag blev så inspirerad att jag faktiskt gav mig på Dödssynden så fort jag läst sista ordet på sidan 479.