Titel: Pojken i randig pyjamas
Författare: John Boyne
Längd: ca 5,5 h
Format: Ljudbok (skivor + skiva m mp3-filer)
Uppläsare: Peder Falk
Bokförlag: Damm
Köp den här: Verkar vara slutsåld som ljudbok, men pappersboken finns att köpa på dessa ställen: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Köpt i bokhandel (ej på internet)

Bruno är 9 år gammal. Han har levt sitt korta liv i en väldigt skyddad miljö, tillsammans med mamma, pappa och storasyster Gretel i ett stort hus i Berlin. En dag beordrar furien (Brunos eget ord) hans pappa att stationera sig i Alschwtiz (också hans eget ord), och han tar med sig hela familj för att bo där. Till en början känner sig Bruno hemskt ensam, men under en upptäcksfärd i skogen runt huset träffar han på Schmuel. Problemet är bara att de inte kan leka med varandra, för Schmuel är på andra sidan staketet. Samtidigt som Schmuel börjar berätta sin berättelse - om hur de fick flytta från sitt hem och blev tvingade att bo tillsammans med en annan familj i ett endaste rum, hur de fick trängas på tåget till Auschwitz - börjar Bruno fundera på varför staketet stänger honom borta från alla barnen som finns där inne, och om nu judarna och icke judarna är i konflikt med varandra; varför kan de inte bara prata om det?

Berättelsen bygger mycket på Bruno naivitet. Han berättar att han minsann OCKSÅ blev tvingad att flytta ifrån sitt hem och åka tåg dit. Han undrar varför det inte kom några från det där fullpackade tåget till hans tåg, för där fanns det jättemycket plats.

När jag gick in på boken på Adlibris står det att det här är en bok för barn 9-12 år. Jag vill bara tala om att det här INTE är en barnbok. Herregud, jag skulle aldrig se det här som en barnbok. Jag hade nog blivit helt förstörd om jag hade läst den här boken i den åldern.

Eftersom jag har lyssnat på boken kan jag inte riktigt svara på hur språket är, men jag tycker inte att det är speciellt mycket bildspråk. Jag får massor av bilder i huvudet när jag lyssnar, men det beror nog snarare på att jag sett filmen än att det är ett målande bildspråk. Förresten, på tal om filmen: Det här är en fruktansvärt fin bok (och film), men allt blir förstört om man vet hur den slutar. Eftersom jag såg filmen innan visste jag vad som skulle hända på slutet, och hela berättelsen genomsyrades och förstördes av det. Om jag inte hade vetat hade jag liksom BARA tyckt att den var bra. För det ÄR en bra berättelse. Bara inte om man redan vet hur den slutar.

Om jag ska säga åt er vilket ni ska göra: Läsa boken eller se filmen så säger jag: SE FILMEN. Den bygger upp stämningar på ett helt annat sätt än (ljud)boken, och slutet kommer inte lika pang på i filmen.