I höstas började jag läsa Kärlek är ett blandband, men kom av mig lite. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att jag tvångsmässigt lyssnade på alla blandband (som Spotify-spellistor) som nämns i boken. Berättelsen bygger nämligen rätt mycket på dessa blandband, men ganska snart kom jag på att de inte var oumbärliga för historien.

Rob Sheffield gifte sig vid 25 års ålder med sitt livs kärlek, Renée. Fem år senare dör Renée, helt utan förvarning.

”Senare berättade rättsläkaren att hon dött omedelbart, att lungemboli dödar på mindre än en minut, att läkarna hade varit oförmögna att rädda henne även om det hänt på ett sjukhus.”

Ungefär första halvan av boken handlar om livet med Renée. Jag kan inte minnas någon som lika fantastiskt har beskrivit sin älskade som Sheffield. Det finns ingen tvekan om att hon var ljuset i hans liv, att just hon var den mest fantastiska människa han någonsin mött. Boken är egentligen värd att läsa om det endast vore före dessa vackra beskrivningar av henne.

Den andra halvan av boken beskriver hur det är att leva när ens hjärta gått i bitar. När den han älskar mest i hela världen dött och han inte vet hur han ska kunna gå vidare. Den senare halvan är lika hjärtskärande som den första halvan vill hela mitt hjärta. Beskrivningen om Renée bäddar in mitt hjärta i balsam och och gör tankarna rosa. Beskrivningen om tiden efter hennes död bäddar inte alls in mitt hjärta i balsam, utan snarare saltsyra. Det gör jäkligt (ursäkta språket) ont, och jag kan inte minnas senast jag grät när jag läste en bok. Men den här grät jag till.

Boken är alltså uppbyggd på blandband, skulle man kunna säga. Ett blandband för varje minne. Ett blandband för varje kapitel. Som sagt kände jag i början att jag var tvungen att lyssna på alla hans blandband, men efter ett tag gav jag upp det. Orsaken var att ett blandband var för långt för ett kapitel. Alltså var jag tvungen att göra en paus efter varje kapitel innan jag kunde sätta på nästa spellista, och då tappade jag allt flyt i läsandet.

Överlag en fantastiskt fin bok, som verkligen berör. Varnar dock känsliga personer för att läsa denna på bussar/tåg/andra ställen man inte är pigg på att gråta på. Det här är en snyfthistoria av rang.