När jag gjorde upp min lista över författare jag ville läsa i år tyckte jag att den innehöll på tok för få kvinnor. ”Skriv upp Donna Tartt då, så får du en till!” sa en bekant till mig.

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om Donna Tartt vid den tidpunkten, men under de två månader som gått sedan dess har hon dykt upp minst två gånger i veckan. Efter att flera tipsat om Den hemliga historien dök den upp på en boklista i skolan. Vi skulle välja en bok från listan, och jag såg det som mitt tecken. Nu var det dags att stryka Donna Tartt från listan av författare jag skulle läsa under året.

Den hemliga historien handlar om Richard Papen som börjar på collage. Hans föräldrar är inte alls glada. De tycker att det är onödigt att plugga, när han lika gärna kan få jobb direkt på pappans bensinmack. När Richard börjar på college ljuger han om att hans föräldrar är rika och blir snart upptagen i den mest intellektuella och finaste kretsen på skolan.

Ganska snart börjar han upptäcka att allt inte är riktigt som det verkar. De andra försvinner då och då utan att tala om var de tar vägen. Snart får han veta att de under någon sorts dionysisk ritual råkat döda en annan man.

Bunny, en annan i vänkretsen, var inte med när det hände, men får även han reda på hur det ligger till. Eftersom Bunny inte går att lita på dödar de även honom, men får det att se ut som en olycka.
När ovanstående har hänt har det gått ca 400 sidor i boken. Med andra ord har man 300 sidor kvar. Resterande 300 sidor går alltså ut på att de försöker dölja att de har mördat någon och att de har ångest och bråkar hela tiden.

När jag väl satt och läste tyckte jag att den var fantastisk. Så fantastiskt urbra att jag inte kunde lägga den ifrån mig nästan. Sen var jag tvungen att lägga den ifrån mig, och tänker genast ”Varför läser jag den här boken egentligen, den är ju skittråkig?”. Så fortfarande så kan jag inte riktigt komma till sans över vad jag tycker om den här boken. Ibland tänker jag att den är jättebra, och ibland tycker jag inte det.

Något som irriterar mig lite är att Richard är så himla intetsägande. Han är verkligen ett vitt ark som inte direkt har några personliga drag, utan bara och endast finns där för att kunna berätta de andras historia. Trots att han känner så känns hans känslor inte alls lika trovärdiga som de andra ungdomarnas.

Trots att språket passar mig ganska bra i svårighetsgrad måste jag ändå säga att det (tillsammans med hela historien) känns elitistiskt. Eftersom de studerar grekiska är grekiskan ett vanligt inslag i språket. Även latin, franska och italienska. Berättelsen är ju även den uppenbart elitistisk, det ser väl vem som helst. Ett gäng ungdomar som tycker att de är för bra för att umgås med någon annan. De anser att antiken är viktigare än det som händer nu och vill mer eller mindre leva efter de stora filosofernas regler.

Någonting som ständigt återkommer i boken är den här önskan att uppnå något högre än självaste livet. Det är det som händer när de råkar döda den första mannen, men jag kan inte låta bli att tycka att det genomsyrar även resten av berättelsen. Det känns hela tiden som en ordlös och icke nämnd jakt. Som att allt de gör är en önskan att få uppleva det igen – men samtidigt förtvivlan inför vad som skulle gå snett den gången.

För att förklara vad jag känner för den här boken måste jag likna den vid någon sorts magisk projektorbok. Utanpå ser den ut som en heeeeeelt vanlig bok, men när du öppnar den öppnas också en hel värld. Lite så känns den här. När den ligger stängd bredvid mig på skrivbordet är det en helt vanlig – ganska tråkig och medioker bok, men när jag öppnar den slutar allting runtomkring att existera. Jag kan se allting framför mig som om jag vore i den. Stämningarna sätter sig i ryggen. Så stänger jag boken igen, och den återgår till att vara grå och trist.