Framtiden. Där framme ligger den. Skimrande, och precis det jag gör den till. I vår tar jag studenten. I höst kan jag göra vad jag vill. Nåja, jag kan inte bli läkare eller veterinär, eller något sånt, för riktigt så bra betyg har jag inte. Men låt oss säga att jag har så pass bra betyg att jag ändå har rätt stora valmöjligheter.
Ibland är det fantastiskt - det där att ha valmöjligheter - men lika ofta kan det vara en förbannelse. I det här fallet är det nog både och. Den där känslan av att det är nu det gäller, det är nu kan jag börja forma mitt liv och vad jag vill jobba med sedan. Den känslan är så stor att den nästan svämmar över i mig. Samtidigt är valmöjligheterna så många att jag får beslutsångest. Visserligen är jag fullt medveten om att en sak inte utesluter en annan. Om jag väljer att bli något nu behöver inte det betyda att jag inte kan göra något annat senare.

Nu när jag på senaste tiden läst mycket ungdomslitteratur (främst Mitt klimatkatastrofala liv och Pojkarna, recensioner kommer inom kort) så tänker jag att de skulle vara sådana utmärkta diskussionsunderlag i skolan. Och att bli lärare är alltid något som legat och grott långt bak i mitt huvud. Lärare i svenska och historia. Det vore något det. Samtidigt vill jag bli bibliotekarie, författare, journalist, radioproducent, jobba på förlag och tja, resa världen runt.

Att jag vill jobba med, mot, till, i närheten av ungdomar är i alla fall något som är säkert. Få dem att läsa, tänka, prata, diskutera, känna. Det fanns några (lärare och bibliotekarier, mest) som fick mig att göra det när jag var yngre. Jag är fortfarande ungdom, och det finns fortfarande människor som gör det där för mig. När jag blir äldre vill jag bli den som åtminstone försöker.

Tja, framtiden finns där. Och nu börjar det bli dags att forma den, att ta den någonstans. För första gången sen jag började gymnasiet så vet jag inte vad jag ska göra i höst. Det känns skrämmande och fantastiskt på samma gång. Skrämmande för att jag lämnar något som är tryggt, och för att jag är rädd att jag sluta upp med att inte föra någonting. Fantastiskt för att jag kan göra precis vad jag vill. Och jag vill göra allt.