Kim, Momo och Bella är bästa vänner. På dagarna böjer de sig för killarnas svidande kommentarer som tjejer, men på nätterna blir de pojkar.

De upplever friheten i att inte vara underlägsen, och snart blir det en drog. Kim vet inte längre vem hon är. Hon blandar ihop sina båda jag, och det ena, det förtrollade jaget blir mer riktigt än det verkliga. Hon känner sig otillräcklig i sin vanliga kropp.

Något utav det första jag tänkte när jag läste den här boken var: "Var det såhär? Var det såhär att vara 14-årig tjej?". Jag tror inte att jag hade det så som tjejerna i boken. Jag gick i musikklass och vi hade bara som mest 3 killar i vår klass från fjärde klass till nionde. Därför klarade jag mig undan sånt här.
Så den tanken som följer efter: Har dem det såhär? Tjejer som går i skolan idag? Är det så här det går till i klasserna? Tanken upprör mig. Det gör ont. Jag vill kräkas, för det är så fruktansvärt. Det är 2012 och vi har fortfarande inte fått slut på könsstyrd mobbing? Och vad är det för jäkla lärare som inte gör någonting åt det?

Den här boken får mig att känna. Jag blir upprörd, ledsen och får ont i magen. Jag blir illa berörd.
Den är magnifikt skriven. Lite svävande, svår att fånga. Men det är exakt det som gör den bra. Antalet miljöbeskrivningar och personbeskrivningar är i princip noll. Det är skönt att kasta sig in i en berättelse där allt sådant är irrelevant. Poängen är lite att det här liksom skulle kunna vara var som helst eller vem som helst.

Jag inser helt klart varför den här och inte Cirkeln fick Augustpriset. Att jämföra den här med Cirkeln går liksom inte riktigt. Cirkeln är en fantastiskt bra bok, som jag nog uppskattade mer som berättelse, MEN den har inte ett underliggande budskap på samma sätt som den här har. Jag skulle vilja säga att den här boken är större.

Som jag skrev tidigare i veckan skulle den också vara hemskt bra diskussionsunderlag i skolan (petar på alla lärare).