För några dagar sedan fick jag hem mitt första paket från Novellix. Paketet innehöll två noveller ur deras klassikerfyra - Ett dockhem av August Strindberg och Ella gör sig fri av Karin Boye.

Eftersom det känns lite dumt att göra en helt recension runt endast en novell så gör jag inte det utan skriver en liten kommentar istället. Än så länge har jag hunnit läsa Ett dockhem, och det är alltså den jag kommer kommentera nu. Ett dockhem är det första jag läser av Strindberg. Tidigare har jag sett Dödsdansen - men att läsa någons verk är ju helt annorlunda än att se ett.

Det allra första jag reagerade på var satsradningen. Jag inte bara hatar särskrivningar. Jag hatar satsradning också. Jag är fullt medveten att även jag råkar göra detta, men Strindberg verkar ju klart ha haft det som ett medvetet stildrag. Ett stildrag gone wrong skulle jag vilja säga. Min svensklärare i högstadiet brukade alltid säga att man måste kunna reglerna för att det ska vara okej att bryta mot dem. Visst, Strindberg visste säkert att man inte ska satsrada, så då är det okej att bryta mot reglerna. Dock gör inte det att det blir mer snyggt. De meningar där han inte använder satsradning börjar han med antingen och eller eller. Jag har lite svårt för meningar som börjas med just och, men eller eller men har jag inga problem med. Däremot kan det bli väääääldigt jobbigt när det blir mening efter mening efter mening efter mening efter mening i all oändlighet. Ja, ni fattar.

Sen kräks jag lite på mansgrisigheten såhär dagen efter kvinnodagen.