Johan Unenges krönika om att läsning är lika viktigt som att idrotta har fått mycket uppmärksamhet, vilket jag tycker är jätteroligt. Självklart har även jag läst och funderat över den.
Jag är ett utav de barn som var tvärtom. Mina föräldrar (och kanske främst mina farföräldrar) uppmanade mig till att läsa. Första gången min mamma upptäckte att jag kunde läsa finns återgivet i min presentationstext.

Däremot idrottade jag inte gärna. Men läste, det gjorde jag. Från det att jag lärde mig läsa själv slukade jag bok efter bok efter bok.

Vid ett tillfälle när jag gick i femte klass ville min pappa ha ett Allvarligt Samtal med mig. Jag blev skräckslagen eftersom jag trodde att jag gjort något dumt. Egentligen gick samtalet bara ut på att han och mamma var lite oroliga över att min rygg skulle bli skadad när jag ständigt gick runt med 12 böcker av modell tegelsten i ryggsäcken.

Min poäng är att genom läsningen har jag fått väldigt mycket gratis. När jag gick i tvåan var jag mycket snabbare på läsning än de andra barnen i klassen. När jag hade läst klart och de hade en hel del kvar kunde jag koncentrera mig på att göra andra saker (tja, när jag gick i sexårs var jag så snabb på att läsa att jag faktiskt fick hoppa upp en klass). Till exempel har jag också alltid haft lätt för matte, tack vare att jag kunnat spendera tid på annat än det jag måste läsa.

Bra läsförståelse sparar alltså tid. Och med mer tid kan man lära sig mer saker. Så såg åtminstone mitt motto ut när jag var åtta år gammal - eftersom jag redan då var en besserwisser och faktanörd.

Jag skulle dessvärre också vilja påpeka att jag hade mått bra av att idrotta och röra på mig lite mer. Jag önskar att mina föräldrar hade sett till att jag var lite mer aktiv när jag var yngre. Jag vill tro att det hade gjort något bättre i det långa loppet. Men läsningen är jag tacksam för. När de uppmanade mig att läsa gav de mig den finaste gåva jag någonsin kunde ha fått.

Om du mot förmodan missat Unenges krönika finns den att läsa här!