Världspoesidagen. Det där med poesi alltså. Inte min grej. Inte alls. Varenda gång jag läser poesi så slås jag av hur ointressant jag tycker att det är. Jag ögnar igenom texten lite snabbt, fattar ingenting, blir stressad och får en klump i halsen för att jag inte orkar förstå. För som litteraturälskare måste man ju gilla även poesi, annars är man inte äkta.

Det är tyvärr en uppfattning jag haft i många år - att om man inte gillar poesi är gillar man inte litteratur tillräckligt mycket, och då kan man inte kalla sig för bokälskare. Så småningom har jag så klart insett att det inte alls måste vara så. Och tillsammans med bristen på press har poesi faktiskt blivit mer och mer begripligt.

Det här inlägget är också ett hyllningstal - inte till poesi - utan till min svensklärare. Hon är nog den person som fått mig mest intresserad av lyrik. Eller åtminstone lyrikhistoria. Om inte hon hade fått mig att få upp ögonen för det, så är jag tveksam till om jag hade ens tittat åt det.

Så vad det gäller poesi skulle jag inte vilja säga att jag är ett hopplöst fall. En perfekt kombination av ord kan få även mig att falla som en fura.