I förra veckan fick jag för första gången bekanta mig med Nanna Johansson i form av hennes nyaste seriealbum "Välkommen till din psykos". Boken är uppdelad i tre delar, överjaget, jaget och detet, definierade a la Freud. Överjaget är en förmaning till henne själv att vara normal, detet är helt skruvat och jaget är kompromissen mellan de båda.

Jag tycker att den största starkheten i hennes serie knappast ligger i humorn, utan i det politiska. Vanvettigt roligt är den inte, även om jag småskrattade högt för mig själv ett par gånger när jag satt vid köksbordet och läste. Som med alla seriealbum fanns det en del grejer jag inte alls förstod, och ibland tvivlade jag på om det ens fanns någonting att förstå. Den tredje delen av boken, Detet, har inte speciellt många poänger alls. Dock vet jag inte riktigt om jag ogillar att det är så pass konstigt och rörigt och jag-vet-inte-vad, eller om jag faktiskt gillar det.

Det jag ändå uppskattade mest var de politiska bitarna. Johansson använder mycket ironi och driver med i princip alla. Hela tonen och stämningen tycker jag påminner mycket om Liv Strömquists "Ja till liv". Feminismen ligger som en fast grund i nästan varenda sida – och jag älskar det. Stundvis tänker jag att det är ett genompolitiskt album, men i nästa stund ändrar jag mig och tänker att ALLT inte behöver vara politiskt. Hennes politiska åsikter ligger ju någonstans och naggar, men alla poänger är inte politiska.

Det här var verkligen ett seriealbum i min smak. Lagom mycket feminism, lagom mycket knäppt och konstigt och alldeles lagom roligt.