Northanger Abbey handlar om Catherine som är 17 år gammal och har förläst sig på gotiska romaner. Som yngre var hon en riktig pojkflicka - tyckte varken om att sy eller jobba i trädgården, och definitivt inte att läsa historia. Till tiden då boken utspelar sig har hon dock hunnit bli en söt och charmerande ung dam.
Av några vänner till familjen blir hon erbjuden att följa med till Bath för att kolla in nöjeslivet (och givetvis även eventuellt träffa på en lämplig make), vilket hon snabbt tackar ja till. Där möter hon Henry Tilney som hon genast blir förälskad i. Dock möter de många hinder på sin väg, bland annat en annan ung man som blir svartsjuk och sprider elaka rykten.

Det överraskade mig faktiskt hur mycket jag uppskattade den här boken. Jag har ju aldrig läst en Jane Austen-bok som inte blivit strösslad med zombier, och jag vill minnas att den kanske var lite långsam. Förvisso tycker jag att den här är lite långsam också. Dock tror jag att jag har funnit en annan sorts ro i mitt läsande än jag hade tidigare. Det känns som att jag på senaste tiden lyckats ta mig igenom flera böcker som jag ändå upplevt som lite långsamma.
Eller så är det helt enkelt att den är himla bra, för även om den är långsam är den också väldigt rolig. På slutet tröttnade jag dock lite och hoppade över ett par sidor.

Det jag gillade mest med den här boken är att den är självreflekterande (oh, självreflekterande böcker, how I love you. Så meta att jag blir varm i hela kroppen). På flera ställen i boken skriver Austen in sina åsikter om romaner vs mer bildande litteratur. Hela boken skulle kanske i och för sig kunna ses som en hyllning till romaner. Personer som antas ogilla romaner (dvs män) gör det, och jag skulle nog säga att romaner har en ganska hög ställning i boken (vilket inte var fallet på riktigt alltså. Bara kvinnor läste sådant tjafs). Vilket väl kan ses som oerhört feministiskt om man ser till tiden då den är skriven (1798-99, dock inte utgiven förrän 1817).

Huvudkaraktären Catherine är verkligen så älskvärd som baksidan av min bok talar om ("Läsaren besegrar hon redan i första kapitlet"), men jag kan irritera mig på att hon ibland är så urbota dum. Hon förstår inte saker som inte sägs rakt ut åt henne. Det fungerar inte att de andra karaktärerna bara hintar lite, hon har ingen som helst förmåga att läsa mellan raderna. Men jag gillar henne väldigt mycket, och känns ibland verkligen inte som min bild av den typiska 1800-talskvinnan.

Tänker även bjuda på ett litet citat! Det kommer alltså efter att det nämnts att Catherine och hennes bästa vän Isabella brukar läsa romaner för varandra:

"Ja, romaner, för jag tänker inte vara lika småaktig och oförståndig som många romanförfattare är när de föraktfullt dömer ut de litterära alster vars växande antal de själva bidrar till och förenar sig med romanens största fiender genom att verken de hätskaste epitet man kan tänka sig och nästan aldrig låter hjältinnorna att läsa sådan strunt, om de inte möjligen låter dem bläddra i boken av misstag och vända de intetsägande sidorna med motvilja. Ack, om hjältinnan i en roman inte beskyddar hjältinnan i en annan, vem skall hon då kunna vänta sig beskydd och medkänsla ifrån? Jag måste ogilla en sådan föraktfull inställning. (...) Vi romanförfattare får inte överge varandra."