För lite mer än ett år sedan läste jag Processen - och såg inte någon poäng med boken över huvud taget. Så här i efterhand känns det nästan lite pinsamt. Det där att jag sågade den så totalt.

"Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna säga att jag tyckte att den här boken var bra. Jag vill väldigt gärna gilla den, men det går inte att komma ifrån att den är en utav de mest långtråkiga böcker jag läst. [...] Jag förstår ju att den är starkt samhälls- och rättskritisk, men det gör den inte bra. Det är en intressant röst i en debatt, men det gör den fortfarande inte bra."

...skrev jag till exempel.

Det konstiga är att nu har jag kommit till den där punkten jag inte visste om jag skulle komma till. Den där punkten där jag kan säga att jag älskar Processen.

En annan sådan bok är Personliga pronomen, en av de första böcker jag skrev om i bloggen. Då tyckte jag att det var den sämsta skit jag någonsin läst, men nu kan jag tänka tillbaka på den som intressant. Jag har till och med funderat ett flertal gånger på om jag kanske inte ska ta och läsa om den.

Har ni några sådana böcker som ni avskydde när ni läste dem, men nu kan tänka tillbaka på som bra?