Joyce Carol Oates är en sån författare som jag har en tendens att glömma att jag gillar. I stunden är hennes böcker fantastiskt påträngande och ärliga, men i minnet torra och tråkiga. Det är alltså anledningen till varför jag har haft Två eller tre saker jag glömde berätta för dig liggande sedan i juni? Juli? Något åt det hållet.

När Tink börjar på Quaker Heights Day School tar hon alla med storm. Hennes frispråkighet och jag-gör-som-jag-vill-attityd är en frisk fläkt på den annars stela privatskolan. Men hon försvinner lika fort som hon kommer. När hon tar livet av sig lämnar hon kvar ett gäng vilsna tjejer som hade behövt henne lite till.

Jag tyckte att den här boken var oerhört svår att läsa. Oates är så rakt på sak och detaljerad i beskrivningen av självskador att jag ibland måste lägga ifrån mig boken för att inte kräkas (det här är ingen överdrift). Dessutom hade jag velat ha en triggervarningen på den här boken. Jag själv som lagt självskadebeteendet bakom mig för många år sedan minns mest med avsmak och sorg de där stulna åren av mitt liv, men jag vet att jag som 13-åring hade blivit oerhört triggad istället för avskräckt.

Så samtidigt som jag gillar att Oates inte använder några omskrivningar - utan skriver rakt på sak om det där duktig flicka-fenomenet på ett sätt som får mig att känna igen mig - så blir det riktigt obehagligt ärligt. Men jag vill också tänka att det kanske på ett sätt också är bra. Jag utmanar mig att tänka att obehagligt är bra, för att det får mig att tänka och reflektera och inte bli för bekväm. Jag tänker också här på den feministiska aspekten. Duktig flicka-fenomenet är ett faktum. Att belysa det på det här sättet är en början till att börja tänka över hur vi ska undvika den här typen av situationer. Jag tycker att den här boken är fantastisk och bra på så himla många sätt. Och jag känner så himla väl igen mig själv i både Merissa och Nadia, som vi får följa i boken, och vill bara ta hand om dem. Framför allt känner jag igen mig i behovet av att vara bäst i allt (för annars är man ju ingenting. Jag är så glad över att jag börjat komma över det där).

Till er som är totalt självskadesäkra vill jag säga: Läs den! Oavsett om du själv har/haft problem med självkänslan eller inte så är den så himla läsvärd.
Till er som inte är totalt självskadesäkra vill jag istället säga: Det finns en till när det här kan bli er bok, men inte just nu. Ta hand om er, så lovar jag att den tiden kommer, även om ni tror att det aldrig kommer gå.