Världens kvinnor slutar, av oförklarlig anledning, föda barn. När så barnen börjar komma igen är de annorlunda. Tysta, stillsamma, surrande. De utvecklas i rekordfart. Redan i femårsåldern kan de sättas i arbete. Rakel inser att något är fel med de här barnen. Något fruktansvärt fel, som kan få fasansfulla konsekvenser.

Jag gillar det här konceptet jättemycket. En bok som jag kom att tänka på är Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den nya människan innehåller en hel värld full av barn som är som den lilla tjejen i Lilla stjärna. Även om själva barnet inte är nytt, har jag aldrig läst en berättelse som den här. Den känns otroligt cool, unik och på ett sätt ny. MEN. För det finns ett MEN.

Utförandet känns inte färdigt. Det känns som ett utkast till en idé. En idébeskrivning. Jag tycker att allt går lite för fort, och blir inte alls berörd av detta hemska öde som skulle kunna vänta jorden. Det blir liksom aldrig speciellt spännande.

Jag tänker att den här berättelsen behöver lite mer action, lite mindre melankoli och en lite tydligare röd tråd. Nu ser en ju på årtalen att tiden går, men det KÄNNS inte att tiden går. Tiden liksom försvinner, för att det känns som att det är genomrusat. Samtidigt som jag vill att den ska vara längre och snabbare vill jag också att den ska vara långsammare. Snabbare som i att det händer MER. Långsammare som i lägga lite mer tid på vissa ställen, saker som är viktiga. Nu känns det lite som att jag har läst en trailer för en bok.