Jag var livrädd inför att läsa den här boken. Självklart tror jag inte att hon ens kan skriva en ny Harry Potter, det är liksom en once in a lifetime-grej. Men jag var ändå rädd för att den inte skulle vara bra.

När boken kom ut var jag först totalt ointresserad. Jag tyckte inte att det lät som en bok i min smak, utan accepterade att Rowling gått vidare och att jag också måste göra det. Harry Potter är ett avslutat kapitel. Under bokrean talade den dock till mig, trots allt, och fick följa med mig hem. Sen dess har den blivit stående, av rädsla för att jag ska behöva plocka bort J.K. Rowling från listan över favoritförfattare.

Barry Fairbrother är en omtyckt man i den lilla staden Pagford. Han har alltid kämpat för de sjuka, svaga och fattiga. När han så dör knall och fall utan förvarning utbryter kaos. Han lämnar nämligen efter sig en stol i kommunnämnden, och kriget som pågått mellan två sidor i nämnden trappas upp.

Så här i efterhand funderar jag lite över varför jag egentligen oroade mig, istället för att lita på att författaren av världens bästa böcker faktiskt skulle göra ett bra jobb. Jag är både förvånad och inte förvånad över att jag gillade den här boken så mycket som jag faktiskt gör. Å ena sidan vet jag inte om det är min typ av bok. Eller det ÄR inte min typ av bok. Jag hittar inga som helst anledningar till varför jag skulle gilla den här boken. Men å andra sidan är det ju ändå J.K. Rowling vi pratar om.

Den tomma stolen är en perfekt semesterbok. Den är inte smockfylld med action, utan handlingen går mer ut på hur relationerna mellan personerna i Pagford utvecklas.

Något som jag tänkte flera gånger under bokens gång är hur otroligt skickligt växlandet mellan karaktärer är gjort, och hur mycket det påminner mig och Under kupolen. Dessvärre har jag inte läst tillräckligt mycket av Stephen King för att veta om det är typiskt för hans berättarteknik. Typiskt eller inte - jag älskar det. Jag älskar det breda spektrat av karaktärer. Rowling visade redan i Harry Potter att hon hade en speciell känsla för det här med karaktärernas eget språk, och här visar hon också prov på samma talang.

Och trots att det inte händer så himla mycket var jag så gott som fast under nästan hela boken, och hade helt klart svårt att lägga den ifrån mig. Att jämföra den här boken med Harry Potter är himla synd, för 1. De är ojämförbara. De spelar helt olika sporter. Det är som att Hammarbys fotbollslag skulle möta HV71. Det fungerar inte. 2. Om en jämför dessa två kommer en helt klart missa en jävligt bra, och fruktansvärt skickligt skriven bok. Rowling visar faktiskt här vilken fruktansvärt bra författare hon är - vilket inte alls kommer till samma rätt (eller är lika utvecklat) i Harry Potter.