Ensam driver Cassie runt i skogarna. Hon har sett sin mamma dö, sin bror bli hämtad, och sin pappa bli brutalt mördad. Nu väntar hon på att femte vågen ska komma och utplåna resten av människorna på jorden. De få som finns kvar.

Det började med mörker. Allt elektricitet försvinner. Efter det kommer vattnet och översvämmar städerna som ligger närmast haven. Tredje vågen består av fåglar som sprider smitta. Alla som inte dör i sjukdomen jagas sedan av utomjordingarna själva. Cassie gör sitt bästa för att överleva, men det är inte lätt när de andra går som vi, pratar som vi, ser ut som vi.

Något som jag är otroligt intresserad av är hur samhällen agerar i krissituationer. Det var det jag tyckte bäst om både i Under kupolen och World War Z, och det är det jag tycker bäst om i Den femte vågen. Det här att liksom vara med på vad som händer, inte bara i paniken, utan hur människorna värjer sig mot det fruktansvärda, hur de organiserar sig, var de tar vägen. Helt enkelt hur de tänker. Jag kan tänka mig att det är resultatet av att ha levt utan att ha utsatts för några terroristattacker, naturkatastrofer eller liknande. Det fascinerar mig, och jag tänker ofta på hur jag själv skulle agera i en liknande situation (trots att det såklart aldrig går att förutse).

Något jag inte gillade med den här boken är att Cassie är en så himla blank person. Jag har otroligt svårt att få grepp om vem hon är som person. I och för sig tycker jag inte att jag får något superbra grepp om någon karaktär.

Nu när jag många månader efter att jag läst boken skriver recensionen av den här boken inser jag hur mycket jag gillade att det var flera olika personer som berättade samtidigt. Jag inser också att jag imorse satt på bussen och tänkte precis samma sak om boken jag läser just nu (Virus av Paul McEuen vid tidpunkten då den här recensionen är skriven. När ni läser den har jag redan läst ut boken för länge sedan), så jag antar att det är något jag över lag uppskattar med böcker med mycket action. Så klart måste det ju vara bra gjort och sådär, men jag tycker att det fungerade väldigt bra i den här boken.