Igår var jag och min lillasyster på bio och såg The Mortal Instruments: City of Bones. I juni läste jag och älskade Stad av skuggor - som boken alltså heter på svenska. Jag var himla spänd, eftersom filmatiseringar inte alltid blir jättebra.

Såatteh. Var börjar jag ens? Självklart var inte alla händelser exakt som de var i boken. Simon blir aldrig råtta, och Jace och Clary är inte själva när de ska rädda honom. Men jag tycker ändå att filmen har samma stämning och ton som boken. Jace skulle ha varit lite kaxigare bara (och jag hade tänkt honom som svarthårig. Står det i boken att han är blond? Minns inte).

Och castingen då? Clary - perfekt (HENNES HÅR. DÖR VAD FINT DET ÄR)! Jace känns helt okej. Som sagt tycker jag att han borde ha varit mer kaxig, otrevlig och självsäker. Alec fick jag aldrig grepp om i boken, och får det inte i filmen heller. Den enda karaktär som jag verkligen kände var FEL, var Valentine. Magnus Bane var också helt off jämfört med vad jag föreställt mig, men det blev liksom rätt ändå. Valentine hade jag föreställt mig mer såhär, och Bane tänkte jag mig mer såhär.

Över lag är jag mycket nöjd.

Jag tog beslutet att inte åka på bokmässan i år, för det passar mig otroligt dåligt just nu. Ändå känns det himla tråkigt att se hur instagram-feeden fylls av mässa. VARFÖR ÄR INTE JAG DÄR?! Men no way att jag ens hade orkat det nu. Men ändå så himla tråk att bara få titta på allt genom bilder med vintagefilter. 

Elias och hans lillasyster Emma måste klara sig själva.De brukade bo hos två personer som inte var deras föräldrar, men de är döda - tagna av varelserna. Varelserna som kommer fram på natten och vill äta Elias och Emma.

De sitter fast på Gotland. Hela ön är infekterad av smittan - smittan som gör människor till monster. Allt Elias vill är att ta sig därifrån och skydda Emma.

Likt Jonny på Swedish Zombie så fastnade jag för det fantastiska omslaget! Och för att den riktar sig till lite yngre än zombieböcker oftast riktar sig till. Jag tyckte helt enkelt att det lät intressant med en zombieberättelse för 9-12-åringar.

Och intressant är den, helt klart. Läsaren kastas rakt in i den verklighet som en zombie-överlevare måste tampas med. Jag blir fångad direkt. Dessutom avtar aldrig den action som boken börjar med, utan finns kvar i hela boken.

Lars Gabel har illustrerat boken med passande och coola bilder. Jag gillar konceptet svart-vitt-rött, vilket också är den färgskala som jag tänker lämpar sig bäst för sådana här berättelser.

Hade jag älskat den om jag varit yngre? Definitivt. Älskar jag den nu? Alltså, ärligt talat, det här med barnböcker + vuxen läsare tycker jag lämnar rätt mycket att önska. Den här boken är inget undantag. Däremot hade jag jättegärna velat provläsa den här med någon i rätt ålder, men råkade inte känna någon sådan person.

Beautiful Creatures - Svåra val, magiska hemligheter är alltså helt naturligt fortsättningen på Beautiful Creatures - Mörka drömmar, livsfarlig kärlek. Det absolut första jag har att säga om den här boken är att jag irriterar mig så oerhört mycket på den svenska titeln. Jag ser ingen som helst anledning till att ha samma titel (men med annorlunda undertitel) som den första boken. Istället för att skapa igenkänning skapar det bara förvirring. Undertitlarna säger dessutom inte tillräckligt mycket om böckerna för att de ska gå att hålla isär. Första bokens undertitel kunde lika gärna ha varit den andra bokens undertitel och vice versa. I den danska utgåvan har det här lösts mycket tydligare, då böckerna heter Beautiful Creatures Stormvind (1), Mørke (2) och Kaos (3). Men jag förstår inte varför böckerna inte bara kan heta samma sak som på engelska, egentligen.

Nåja. I bok nummer två har en kil slagits in mellan Ethan och Lena, och de glider längre och längre ifrån varandra. När Lena plötsligt ger sig iväg för att söka någon sorts besvärjarparadis - där mörka och ljusa besvärjare ska kunna leva sida vid sida - måste Ethan följa efter henne. Det här besvärjarparadis är nämligen inte alls lika paradisaktigt som Lena föreställt sig, utan istället är det platsen där Lenas mamma planerar att framkalla den sjuttonde månen - en tagande måne. Lenas kamp är nämligen inte över, utan måste fortfarande ta ett beslut som oavsett vilket val hon väljer kommer göra så att någon dör.

Jag irriterade mig otroligt mycket i början på att jag knappt förstod någonting. Ingen uppdatering av slutet i första boken görs, ingen förklaring till de speciella krafterna hos Lenas släktingar. I vissa böcker tycker jag att det är oerhört irriterande och repetitivt när det görs, men i den här boken där det verkligen hade behövts görs det inte. Jag förstod liksom ingenting om vem som gjorde vad, och framför allt inte vem som var mormor, kusin, moster och så vidare. Dessutom tar det oerhört lång tid innan det faktiskt börjar hända något i boken. Nej, Ethans och Lenas fram och tillbaka-relation är inte intressant i typ en halv bok. När berättelsen väl kommer igång är den istället oerhört förutsägbar och klyschig.

En intressant iakttagelse som jag fångade upp hos mig själv i slutet av boken kretsar kring Ethans roll i boken. Å ena sidan får han vara den manliga hjälten, som ska ge sig ut för att rädda den sköna damen i nöd. Å andra sidan så är han den trånande parten som faktiskt jagar den han älskar. Han är känslostyrd, istället för förnuftsstyrd. Dessutom är det ju i den här relationen Lena som har superkrafterna, men ändå är den som är hjälplös och behöver räddas. Jag tycker att det gör karaktären Ethan otroligt mycket mer intressant, än om han bara rakt upp och ner hade varit en hjälte. Dock har han helt förstörts för mig efter att jag såg filmen. Jag får bara upp film-Ethan i huvudet hela tiden, och honom gillar jag inte (tydligen gillade jag honom när jag skrev blogginlägget om filmen, men nu gör jag det inte).

Jag blev taggad av Vargnatt att göra den här taggen, så jag kör på!

http://ikroppenmin.blogspot.se/2013/09/vid-vagens-slut_1742.html?m=0

Under ett skolarbete om Hitler kommer Blenda på hur skolans drottning Hedvig ska störtas. Med inspiration av hur Hitler tog sig till makten drar hon och två andra tjejer igång en kampanj, med målet att bli en skola där alla får göra som de vill. Problemet är bara att Blenda någonstans på vägen glömmer bort att tala om för de andra två att hon tänkt att en ny drottning ska krönas - hon själv.

Även om jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken, blev jag ändå positivt överraskad. För även om jag verkligen hoppades på att den skulle vara bra, var den ännu bättre än vad jag trodde.

Det jag gillar mest är att ingen utav karaktärerna är enbart god eller enbart ond. Alla karaktärer är oerhört komplexa, och jag älskar det. I många böcker tycker jag att jag kan se en tydlig linje mellan vilka karaktärer som är elaka, och vilka som är snälla. I och med att vi i den här boken får följa "båda sidor" så att säga, får i alla fall jag en helt annan sorts förståelse för varför karaktärerna är som de är.

Jag önskar verkligen att jag skrivit om den här boken tidigare. Jag tyckte nämligen hemskt mycket om den precis när jag avslutade - och gör visserligen det fortfarande - dock har jag såhär långt efteråt svårt att sätta fingret på exakt vad det var jag gillade så mycket.

Jag tycker i alla fall att den är hemskt läsvärd och tänkvärd. Otroligt bra bok alltså!

Jag har varit frånvarande en vecka sisådär. Jag har helt enkelt varit tvungen att vänja mig vid lite saker som hänt i mitt privatliv, och har inte riktigt haft ork till att blogga. Nu hoppas jag att jag ska orka börja blogga lite igen. Har åtminstone hunnit läsa liiiite, plus att jag ligger efter med recensionerna.

Nu ska jag komma fram till det som rubriken syftar på: Jag råkade utav bara farten börja läsa Elis inlägg om Orson Scott Card igår, trots att jag sällan läser recensioner av böcker/texter om författare innan jag själv skrivit min egen recension. Det var ju himla dumt, för jag vill tycka om den här boken hemskt mycket, men vill inte gärna tycka om saker som är gjorda av sexister (vilket jag säkert gör ändå, men det känns åtminstone bättre om jag inte vet OM att de är sexister).

Jag gillar liksom att försöka låta bli att jämföra mina åsikter med någon annans, eller ställa boken till författarens åsikter innan jag skrivit om boken. Jag har nämligen märkt hur tydligt andras ord och åsikter färgar av sig på mig själv när jag läser någon annans recension och sedan ska recensera själv.

Hur gör ni? Läser ni andra recensioner innan ni recenserar själva?

Det här kan vara det absolut bästa som Maggio gjort. Seriöst. Har gåshud ända upp på kinderna. Och lyssnar igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.

Samtidigt som den sista boken i Delirium-serien, Requiem, kom ut, släpptes även Delirium Stories samlade i en bok (tror att de först släpptes en och en). När så läst klart Requiem var jag ändå inte jättepepp på att sätta igång med Delirium Stories direkt, utan ville hålla lite på det. Suga på karamellen lite till. Men det visade sig att ju längre tiden gick, desto mer KRYMPTE mitt intresse. Så jag närmast tvingade mig själv att läsa den, bara för att den stått så länge på min att läsa-hylla.

Delirium Stories innehåller alltså tre stycken noveller av varierande längd - alla berättade av tre olika personer: Hana, Annabel och Raven. Totalt är boken ungefär 150 sidor lång (de sista 50 sidorna är ett utdrag ur Requiem och en intervju med Lauren Oliver). Alla tre utspelar sig dock under perioder där Lena inte varit speciellt närvarande i de här personernas liv. Hanas berättelse utspelar sig under perioden i första boken när hennes och Lenas relation är lite skakig. Annabels under tiden innan hon blev botad, varvat med tiden då hon satt i fängelse. Ravens innan hon träffade Lena.

När jag började läsa den här kändes det ändå så himla bekant och tryggt att komma tillbaka till en berättelse som jag visste att jag älskade (ni vet varje gång en läser Harry Potter och det känns så himla fint att få återvända till Hogwarts? Inte riktigt samma känsla, men ändå lika). Samtidigt var det också så himla svårt, för att jag liksom glömde bort att "jag" inte var Lena, vilket ledde till stor förvirring på vissa ställen.

Jag älskar med de här berättelserna att vi faktiskt får berättelser som har berättats ur ett annat perspektiv - Lenas. Jag tycker att det är så intressant när jag liksom får läsa om samma händelse, fast ur flera olika synvinklar. Jag känner att jag efter att ha läst den här boken förstår jag mycket mer av hur dessa personer handlat i Requiem - utan att den för den skull krävs för att en ska förstå Requiem.

Om du är sugen på att få ut lite mer av den här berättelsen, och är ledsen över att serien är slut rekommenderar jag verkligen den här boken! Det gäller bara att ni inte glömmer bort vem det egentligen är som berättar.

Tamara har aldrig i hela sitt liv behövt oroa sig för pengar. Hon har köpt vad hon velat utan att bry sig. Hon har varit en snobbig och inte speciellt trevlig människa. När hennes pappa så tar livet av sig, visar det sig att familjen är bankrutt. Inte ett öre har de kvar. De äger inte ens sitt eget hus. Tamara och hennes mamma tvingas att flytta ifrån staden, alla Tamaras kompisar, lyxen och istället spendera tid på landet.

Tamara tror att hon ska dö av tristess, speciellt som det inte verkar finnas speciellt många i hennes egen ålder på det nya stället, och speciellt som hennes mamma mest spenderar dagarna sovandes. Men så hittar hon en bok, som först verkar vara helt tom, men som snart fylls av hennes egna dagboksanteckningar. Problemet är bara att Tamara själv inte kan komma ihåg att hon skrivit dem, och att de är daterade till imorgon.

När jag läste listan över vad Cecilia Ahern tidigare skrivit trodde jag inte alls att det skulle vara en bok i min smak. Omslaget bara skrek "det här är inte en bok för dig". Men som med många andra böcker, var det den lilla övernaturliga detaljen som fångade mig. (Dock har jag inte läst något av Ahern tidigare, men hon har inte skrivit böcker som jag varit intresserad av)

Och läsupplevelsen, tja, den tyckte jag var sådär. Inget himlastormande fantastiskt, men långt ifrån dåligt. Karaktären Tamara gillar jag inte alls. Hon är så himla snobbig och dryg hela tiden. På vissa ställen känns det som att det är meningen att läsaren ska tycka att hon är lite rolig och charmig. På vissa ställen tycker jag att hon är rolig - på vissa - och på vissa ställen tycker jag det inte. Charmig tycker jag däremot aldrig att hon är.

Något som jag däremot uppskattar otroligt mycket är att den är så pass oförutsägbar, men att jag hela tiden trodde att den var förutsägbar. Just som jag tänkte "men åååååh, nu kommer det HÄR hända, shit vad tråkigt att den är så förutsägbar", hände något helt annat. Och så vände den liksom åt olika håll dela tiden. Jag tyckte att det gjorde att den höll sig spännande, och gjorde att jag ville fortsätta läsa.

Egentligen hade jag tänkt göra det här inlägget för flera veckor sedan, men det blev visst inte av... Men här kommer NÅGRA av de böcker jag vill läsa i september:

Först ut är Rabén & Sjögren:

Du & jag. En av mina gamla favoritförfattare Katarina von Bredow släpper ny bok, och nu har jag mycket bättre koll på bokutgivning än vad jag hade 2011, när Flyga högt gavs ut. Jag är himla pepp på att läsa den här boken. Jag scrollade igenom listan med von Bredows böcker på R&S hemsida, och fick gåshud av hur bra böcker hon skrivit. Så pepp. PEPP.

Små mekaniska mirakel. Jag vet inte riktigt VARFÖR jag fastnat för den här boken, men jag vill i alla fall hemskt gärna läsa den.

Gilla Böcker har också (givetvis) en del bra den här månaden:



Finns inte ens något att säga om dessa två böcker. Tror alla peppat dem till döds vid det här laget. Är titeln på Jag är ju så jävla easy going. Med recexen av Vi måste sluta ses på det här sättet får en tygkassar (eller Anna på Gilla Böcker meddelar att hon skickat en bok + tygkasse till mig), och jag hoppas INNERLIGT INNERLIGT att de KANSKE EVENTUELLT trycker upp tygkassar till Jag är ju så jävla easy going också. Fatta så fantastiskt det vore.

Fast det finns ju förstås andra förlag som också ger ut bra böcker i september. Till exempel Semic och X Publishing:


Beautiful Creatures nr 2 och Låt vargarna komma.

Och sen, det typ bästa som händer på hela månaden:

Bonnier Pockets nya klassikerfyra. Inga kommentarer. Jag tänker bara anta att alla dessa böcker är fantastiska och vill hemskt hemskt hemskt gärna läsa dem.

Tja, det här är det som jag är mest pepp på att läsa under september. Nu när jag börjar skolan igen kommer det dock bli lite mindre tid för nöjesläsning, så jag kanske inte hinner med alla dessa...

Om ni tittar till höger och scrollar ner lite, så kan ni numer se det senaste från min instagram. Om ni nu inte råkar följa den redan. Jag brukar ta kort på böcker jag läser, böcker jag fått hem i brevlådan, min katt med boknamnet Katniss och... mig själv (som helt uppenbart är bokbloggare, och därmed mycket bokig). Ibland får ni även hänga med på releasefester och pressfrukostar och sådant.

Om ni hellre vill följa mig direkt på instagram heter jag svartlava!

Ursäkta språket, men augusti gick så jäkla fort. Jag hann ju knappt någonting ens. Först jobbade jag lite, och sen hade jag lite semester och sen var det slut. Jahapp.

Men jag har faktiskt läst himla BRA böcker den här månaden, även om det inte blev supermånga. Följande böcker hann jag läsa:

73. Varelserna: Elias bok - Magnus Nordin
72. Spegeln - en skräckhistoria, Kelly Barnhill *
71. Den tomma stolen, J.K. Rowling
70. Den nya människan, Boel Bermann *
69. Att älska som en porrstjärna, Jenna Jameson & Neil Strauss *
68. Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, Joyce Carol Oates
67. Fjärde riket, Maria Nygren *
66. Delirium Stories, Lauren Oliver
65. Dagboken från imorgon, Cecelia Ahern *

Totalt: 9 stycken.
Känner mig rätt så nöjd ändå. Hann med hela två tegelstenar. Att älska som en porrstjärna är över 600 sidor (visserligen mycket bilder, men ändå!) och Den tomma stolen är lite drygt 500 sidor.

Så, vad var bäst då? Svårt att bestämma. Fjärde riket gillade jag supermycket (recension kommer snartsnartsnart!), men Den tomma stolen har också potential att vara månadens bästa. Kanske också Två eller tre saker jag glömde berätta för dig.
Månadens stora besvikelse är utan tvekan Den nya människan. Hade hoppats så mycket på den boken, men den var inte alls lika bra som jag väntade mig.

Och självklart är Katniss med på exakt ALLT (okej, inte saker som innefattar bad/dusch) som händer i det här hemmet, så hon fick också vara med på ett hörn.

Kodnamn Verity är recex från Gilla Böcker. Den hade jag med mig på min semester, men det blev inte av att jag läste den. Var jättepepp innan jag åkte. Nu har peppen svalnat lite av oförklarlig anledning... Men tänkte ta itu med den snart.

Across the Universe - som jag dreglat över den här boken alltså. Inte nog med att den har snott namnet från en fantastisk Beatles-låt, omslaget är också dödligt snyggt. Och någon gång ska jag ju bli en sån där person som läser böcker på engelska. Kommer hända vilken dag som helst.


Är du sugen på att läsa någon av böckerna?