Den här veckan har jag läst nästan fyra hela serievolymer (Avengers Arena x 3, Deadpool x 1, eller åtminstone snart), tittat på hembygdsgården där vi ska gifta oss (finare än jag kom ihåg det, med möjlighet att ha vigsel ute på en grön innergård och dubbeldörrar att öppna ut mot gården under kvällen! Kommer bli fint det här) och skällt på min sambo för att han kallade en jalapeño för habanero (????). Hela helgen jobbar jag i bokhandeln, vilket ändå känns ganska pepp.

Men vi har ju en jerka-fråga att svara på:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den? Vilken i så fall?

Jag krisade som fan när Percy Jackson tog slut, och allt kändes så jävla tomt. Den röda pyramiden fyllde inte alls det hålet, utan skapade mest förvirring med alla jäkla gudar och namn och jag kom aldrig ihåg vem sjutton som var vem. Med Den försvunne hjälten får en ju återgå till Camp Half-blood och allt det där, vilket ju känns rätt fint.

Till och med legendaren Percy Jackson är närvarande. Eller okej, kanske snarare frånvarande. Eftersom han är försvunnen. Samtidigt som han försvann dök det upp tre nya halvblod, som mirakulöst nog lyckats överleva utanför lägret i typ 16 år. Det är Jason (som pratar flytande latin, benämner alla gudar vid deras romerska namn och inte minns något om vem han är eller var han kommer ifrån), Piper (som kan få sin vilja fram i alla lägen (nåja, nästan) och är helt inställd på att hon ska förråda dem allihopa) och Leo (som är ett tekniskt geni + klassens clown). Alla tre är delar av en ny profetia, och nu måste de ge sig ut för att rädda Hera som blivit tillfångatagen. Men hur i hela himlen ska de kunna slåss mot någonting som inte ens en gudinna kan övervinna?

Den försvunne hjälten tar pretty much vid där The Last Olympian slutade (alltså sorry språkbytet i titlarna, men jag har läst denna på svenska och PJ på engelska, oki?), både i berättelse och i målgrupp. Alltså, jag tänker att PJ-serien är en serie att växa med, precis som Harry Potter är. Du börjar när du är typ... 12 är Percy i första boken va? och sen växer upp tillsammans med honom. Med tanke på att karaktärerna i den här är ungefär lika gamla som Percy var där The Last Olympian slutade är det ju en utmärkt fortsättning. Alltså herregud, varför svamlar jag så mycket om något som bara är halvt relevant?!

Tyvärr får jag lite samma vibbar av Den försvunne hjälten som av Den röda pyramiden - det vill säga: Liiiite för mycket text på för lite action. Alltså den här är ju tjockare än någon av Percy-böckerna, utan att det egentligen händer mer. Den sköna befrielsen från kärleksstrul kvarstår ju inte heller, utan genast när det blir äldre huvudkaraktärer ska det in med lite känslotjafs för att spä på handlingen. Grejen är att det liksom egentligen inte behövs. Eller okej, jo, det behövs för att fylla ut 624 sidor. Men plocka bort kärleksgrejen och banta den lite så hade jag varit hemma. Att följa tre personer istället för en gör ju också berättelsen mer splittrad, även om det är rätt nice med fler perspektiv - och speciellt att få följa halvgudar med olika gudaföräldrar!

Sen är det ju en hel del som är BRA också. Jag menar - jag har ju tillräckligt bra koll på grekisk mytologi för att hålla koll på hur väl Riordan förhåller sig till gamla myter, och här skulle jag dessutom säga att min kunskap ökade bra mycket mer än under Percy. Det är nästan det roligaste med att läsa - att se vad han ska dra upp nu och hur han ska använda och utöka hela den här världen.

Så den som önskar sig en ny eller en fortsättning på Percy Jackson... Alltså tja, en skulle väl kunna säga att det här är det, men en ganska blek sådan. Det är ju same same, men ändå inte riktigt. Inte riktigt lika intensiv, inte riktigt lika bra karaktärer, inte riktigt lika spännande. Men fortfarande roligt och lärorikt och - eftersom Riordan ändå är Riordan - himla bra.

Jag har tänkt på en sak som är jävligt tråkig faktiskt. Det är inte bara det här att ungdomsböcker alltid måste innehålla en kärlekshistoria. Utan också: Så fort en kille och en tjej är kompisar i en ungdomsbok blir det alltid något himla kärleksstrul (eller att det åtminstone ANTYDS en kärlekshistoria). Antingen blir de kära i varandra, eller så blir den ena kär och sårad.

Det tredje alternativet - att alla andra tycker att det skulle vara ett problem - är inte lika vanligt i böcker, men desto vanligare irl enligt min erfarenhet. Herregud, kan en bara få vara kompis med en kille utan att någon kommer med olämpliga antydningar om att vi skulle vilja ligga med varandra?! Jag tror att mer än hälften av mina nära vänner varit män, och jag har aldrig kunnat ha en sådan relation utan att någon antytt att det skulle vara något mer än vänskap (frågor som "Är han snygg?" och "Vill du hångla med honom?" är INTE ovanliga. Blev frågad det av en kompis så sent som i höstas. Alltså, en blir ju dessutom lite ställd av folks fräckhet i och med att både jag och vännen i fråga är upptagna på andra håll). Väldigt spännande, med tanke på att jag inte bara tänder på män ens. I höstas skickade Alex en så himla bra krönika om det här till mig. Finns här.

Det hände en grej som gjort att jag inte mått så himla bra de två senaste dagarna. Därav uteblivet inlägg igår och omplanering i schemat för idag. Istället får ni det här inlägget som jag haft liggande och skräpat i några veckor och som verkade passa rätt bra in just nu.

För några veckor sedan reflekterade jag alltså över följande faktum: Varje gång jag känner mig deppig, är sjuk eller ångestig söker jag mig till mellanåldersfantasy. Jag tröstläser sådant jag känner mig trygg i, på samma sätt som jag tröstlyssnar på musik som gör mig trygg (just nu: Fleetwood Mac och Red Hot Chili Peppers). I februari hade jag en riktigt dålig period med en konstant ångestklump i magen och sträckläste Percy Jackson. För några veckor sedan när jag saknade min sambo (vi har distansförhållande - jag i Stockholm, han i Malmö) var PAX det enda jag orkade öppna. Nu när jag tänker efter var det den här typen av böcker jag läste för några år sedan när min farfar dog också (jag skrev det här då, och han dog bara några dagar senare/samma dag, minns inte exakta datumet).

Jag antar att det handlar om att det är så pass lättillgängligt - både enkelt språk och handling som egentligen inte kräver speciellt mycket av läsaren. Och snälla okomplicerade karaktärer. Lägg dessutom på hela fantasy-grejen och det fungerar perfekt som verklighetsflykt.

Så i måndags när jag återigen rasade ihop visste jag vad jag skulle göra: raida bokhyllan efter all oläst mellanåldersfantasy i bokhyllan, lägga den på hög och börja jobba. Idag är det bättre, trots att jag faktiskt inte lyckats ta mig till slutet på en enda bok sen i måndags (det tog mig åtta timmar att läsa 70 sidor i Monstrumologen igår, så min koncentrationsförmåga verkar ju inte vara på topp).

Har ni något speciellt som ni "tröstläser"? Söker ni er till någon viss typ av böcker? Berätta!

Okej, jag sätter ju inte betyg här på bloggen längre. Dels för att det är fullständigt o-fucking-möjligt att gradera böcker i förhållande till varandra, dels för att... tja, jag tycker inte att det bidrar till något vettigt. Dock gör jag det på Goodreads oftare än jag låter bli.

Men alltså, det blir mindfuck i mitt huvud. Jag skulle skriva en recension av Fangirl av Rainbow Rowell - en bok som jag satte en fyra på på Goodreads och som gick direkt in på min hjärtlista här på bloggen. Några andra böcker som jag också givit fyror rakt igenom är Percy Jackson-böckerna. Där återfinns inte någon av böckerna på listan.

Någon sa till mig att en inte får ändra sitt betyg efteråt, men jag har tänkt på det där. Alltså, läsupplevelsen slutar ju egentligen inte när en slutar läsa boken. Nu är det ju nästan två veckor sedan jag läste klart Fangirl och jag tycker fortfarande att den definitivt är värd en fyra. Meeeeen jag kan känna att det kanske var lite generöst att sätta upp en på listan över bäst på hela året. Percy Jackson däremot - herregud jag har fortfarande separationsångest. Jag tänker att jag nästan kanske var snål och böckerna borde definitivt ligga på listan över årets bästa.

Visst bleknar ju minnet av hur boken är skriven, hur berättelsen är uppbyggd och sånt och det blir ju svårt att göra en bedömning baserad på hur bra boken egentligen är. Men vad ÄR det jag bedömer när jag sätter en fyra? Måste jag inte ta min känslomässiga koppling i beräkning ändå? Medan Fangirl redan är så pass borta att det känns ansträngt att skriva en recension om den, djupnar ju den här relationen till PJ. Och den relationen måste ju få ta tid.

Okej, det jag vill komma fram till är nog det här: Det är så svårt att sätta betyg, när en måste betygsätta hela alltet på en gång. Vad jag tycker om en bok går inte att avgöra i ögonblick, utan är ju snarare en process som börjar redan innan bok är läst. Sen fortsätter det ju ett tag efteråt. Och sen finns det ju en miljard andra saker som skulle kunna påverka i efterhand vad jag tycker om boken.

Okej, det kanske blev lite rörigt, men vad tänker ni?

Men hallå, var har du gjort av Top Ten Tuesday? Jag svarade på ungefär det för ett tag sedan, så kände inte för att svara idag. Dessutom tror jag inte ens att jag lagt till något på min TBR-lista sen dess - förutom den mentala då. Och TBR-hyllan har fått sig några tillskott i och för sig... Istället blir det någon deltidsuppdatering av vad jag tycker om Rick Riordans Den röda pyramiden. Det blir också - vilket rubriken avslöjar - lite prat om Harry Potter och Percy Jackson också.

Så, hur går det då med Den röda pyramiden? Ärligt talat? Uruselt. Vilket väl dels är en kombination av att jag varit på praktikplatsen i en vecka, det har varit en miljon nya intryck, jag har haft saker att göra nästan varje kväll, har läst nästan hela tiden på jobbet och därmed inte orkat plocka upp boken på vägen hem. Jag började liksom läsa den 22 mars och är nu lite mer än halvvägs. En och en halv vecka senare.

Men, jag måste också säga det här: Kära Den röda pyramiden, it's not (only) me. It's you. Vi har ett problem. Ingen av oss presterar bra i den här relationen.

Något som gjorde Percy Jackson så himla lätt att älska är den här underdog-huvudkaraktären. Han är sympatisk, går igång på att offra sig själv och är liksom så himla snäll. En typisk Harry Potter-karaktär som egentligen är så himla mycket som en helt vanlig unge (förutom att båda har superkrafter och är utvalda och ska rädda världen och grejer förstås). Varken Sadie eller Carter Kane kan anklagas för att vara varken sympatiska, snälla eller vanliga.

Okej, men kan inte berättelsen stå för sig själv då? Måste en gilla karaktärerna sådär mycket för att boken ska gå att läsa? Alltså, nej, klart en inte måste. Men i den här berättelsen hade det verkligen underlättat, för den är så himla långsam. Där igenkänning av grekisk mytologi fungerade som en extra krydda i Percy Jackson, fungerar hela grejen med egyptiska gudar mer på ett sätt som gör att berättelsen blir väldigt rörig. Dessutom tycker jag att Riordan går på alldeles för många genusfällor, som inte är riktigt lika uppenbara i Percy Jackson.

Mycket går ju liksom att känna igen - sagoberättandet och skapandet av nya myter och sådant som jag gillade väldigt mycket från Percy Jackson. Jag kommer definitivt läsa klart boken - förmodligen resterande böcker i serien också, och jag kommer definitivt skriva en ordentlig recension när jag läst klart den. Men, som ni redan förstått: Jag är verkligen inte såld på den här boken. Funderar även på om jag kanske borde gå över till att läsa på engelska. Gillar Riordans språk på engelska mycket mer än vad jag gillar översättningen.

Ni som är utleda på Percy Jackson-recensioner kan nu andas ut. Det här är den femte och sista boken, så efter det här behöver ni inte läsa flera!

The Last Olympian skiljer sig ganska mycket från tidigare böcker i serien - dels för att den inte bygger på riktigt samma form, dels för att den är betydligt mer våldsam och mörk än tidigare delar. De fyra första böckerna i serien alla innehåller någon form av quest, där vårt gäng huvudpersoner givit sig av från Camp Half-Blood, drivit runt från plats till plats för att lösa olika problem för att lösa uppdraget och på så sätt även sätta käppar i hjulet för Kronos. Visst finns det även drag av den formen här också - men jag skulle säga att mer än halva boken är lite som sista Harry Potter-filmen. Det vill säga: bara krig.

Som jag skrev om den fjärde boken började det kännas lite förutsägbart, vilket gjorde att det ändå blir lite roligare. Dock tycker jag nog att den här boken - trots sjukt. mycket. action. hela. tiden - blir lite mer långrandig än tidigare. Ändå, ungefär precis när jag hinner börja tänka "men guuuud, hur många rundor går det att slåss egentligen" händer det något nytt som gör mig mer alert igen. Fast jag tycker nog ändå att det blir lite VÄL repetitivt. Faktiskt.

Som sagt är det seriens mörkaste bok, vilket väl kan förklaras utav två saker - den oundvikliga sista sammandrabbningen är här och att både Percy Jackson och förmodligen även hans läsare blivit rätt mycket äldre (från 12 när serien börjar till 16 när den slutar). Att handlingen är så mörk vägs dock upp av att den är betydligt mer humoristisk och rolig än vad tidigare böcker är. Inte så pass att allvaret skämtas bort - snarare tvärtom. Humorn används för att understryka allvaret, men gör ändå att berättelsen får en balans som gör att det inte blir att för tungläst.

I slutet av The Battle of the Labyrinth börjar det hintas om en eventuellt kärlekstriangel också, vilken får mer plats i den här boken. Jag hatälskar trianglar, mest för att jag vet att kärlekstrianglar aldrig kommer sluta bra (åh, jag vill skriva en ungdomsbok med en kärlekstriangel som slutar lyckligt för alla! Dvs polyamoröst). Jag tycker att Riordan löst det bra ändå (och alltså, jag tror vi alla vet hela tiden vilka som kommer få varandra. Men som sagt, något måste ju göras av den tredje personen. Egentligen, en annan intressant triangel vore ju en där någon faktiskt blir dissad. Känns som att det alltid måste finnas en ANLEDNING till varför en person blir utesluten. Kan de inte bara välja lite och typ krossa någons hjärta lite? Herregud, jag skulle verkligen ta ut alla mina dåliga sidor på mina karaktärer om jag var författare), utefter förutsättningarna.

Och justja! Vem som är min favoritgud? Athena. Givetvis. Mvh Ravenclaw:are/Erudite osv.

Ja, det blir Percy Jackson idag också. Och då har vi även en femte (och sista) bok att ta tag i (dyker upp i nästa vecka!). Sen är det slut! ( :( :( :( :( )

I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.

Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.

Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).

Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.

Eftersom jag ligger extremt mycket efter med recenseringen av den här serien och både har glömt och blandar ihop med övriga delar i serien blir det här en dubbelrecension. Böckerna som behandlas är alltså del två och del tre i Percy Jackson-serien (fyra och fem kommer dock få helt egna recensioner, så det kan ni ju hålla utkik efter!).

I Sea of Monsters har trädet som skyddar Camp Half-Blood blivit förgiftat. Det enda som kan rädda trädet är ett gyllene fårskinn som vaktas av en cyklop på en ö i ett hav fyllt med monster (även kallat Bermuda-triangeln!). I The Titan's Curse ger sig Percy än en gång av från lägret. Den här gången för att rädda gudinnan Artemis (fast mest för att leta efter Annabeth som är försvunnen). Samtidigt i båda böckerna finns det övergripande problemet Kronos och hans eventuella återuppståndelse.

Det som jag nog är mest imponerad över med dessa böcker är dels att de är så sjukt påhittiga och händelserika. De är brutalt actionspäckade, utan att för den delen bli tröttsamma att läsa. Men det händer verkligen saker hela tiden, och jag hinner liksom inte ens tänka att jag kanske eventuellt skulle kunna bli uttråkad om det fortsätter såhär ett par rader till. Alltså, ni vet när en läser böcker så är ju koncentrationen kanske inte på topp och 100% i boken hela tiden. För mig är det i alla fall få böcker som får mig att hålla koncentrationen utan att tänka på NÅGOT annat. Jag tror inte att jag en enda gång under hela serien har börjat tänka på något annat samtidigt som jag läst.

Den andra stora kvalitén med böckerna tycker jag är uppbyggnaden av berättelsen. Den är uppbyggd på samma sätt som till exempel Harry Potter - där "mindre" quests genomförs i varje bok, men de tjänar ändå ett högre syfte i slutet. I början förstår en inte riktigt hur det hänger ihop, utan allt knyts ihop i slutet.

Trots att jag verkligen verkligen gillar dessa böcker enormt mycket är det ändå här någonstans jag börjar störa mig på vissa saker. I början tyckte jag att Percy var rätt gullig, men i tredje boken börjar det bli lite tröttsamt att han jämt ska offra sig för sina vänner och sånt. Alltså, kan ungen ALDRIG värdesätta sig själv eller?

Den andra grejen som jag verkligen reagerade över medan jag läste var att Riordan uttryckligen skriver att USA inte bara är mest som det typ av samhälle de olympiska gudarna vill följa - utan att det också är det bästa samhället. I första boken nämns kort att de olympiska gudar följer det västerländska samhället - alltså det samhället vi känner till och lever i - och att centrum för det just nu finns i USA. Men här går det alltså från det till att det skulle vara den bästa typen av samhälle - vilket definitivt går att ifrågasätta. Detta gör också Percy Jackson i en replik - men visar ändå genom handlingar att han relativt okritiskt (med relativt menar jag att det ändå mest är mindre saker han ifrågasätter och kämpar ändå emot att det samhälle han lever i ska förändras) stöttar det. Ändå måste jag ju säga att jag inte förväntar mig något annat av Riordan som är en extremt privilegierad vit, medelålders man uppvuxen i USA - och sådana har ju en tendens att se rätt okritiskt på samhället.

- Om ni som jag är sådana där personer som aldrig tittar på tv så kanske ni missade gårdagens Kobra? Om ni - liksom jag - är skräckälskare bör ni plocka fram SVT Play och titta! Det pratas väldigt lite (eh, ingenting. Förutom filmen The Babadook som handlar om en bok. Som jag vill ha. So badly) om just böcker, men Jack Werner är ju med i alla fall. Så då måste det ju ändå räknas som bokrelaterat. Klick!

- Lauren Olivers Vanishing Girls är äntligen släppt och Book Depository har meddelat att min order "should be dispatched soon". <3

- VARFÖR går Ransom Riggs Library of Lost Souls bara att pre-order i paperback från Book Depository? Mina andra är inbundna... Och ja, jag vet att det är 195 days to go innan den släpps. Men en tjej kan väl få vara pepp eller?!?!?!?! (såg att den fanns på Amazon, men gillar inte Amazoooooon, ok?)

- För typ lite mer än ett år sedan kunde jag aldrig tänka mig att majoriteten av böckerna jag läste skulle vara på engelska. Det kändes mest ansträngande och inte alls lika skönt som att läsa på svenska. I år har jag läst fler böcker på engelska än på svenska. Det känns rätt fint faktiskt. Då gjorde den där engelska-kursen jag läste i höstas någon nytta ändå.

- Okej, nu när jag är tillbaka hemma tas 90% av min hjärnkapacitet upp av att tänka på grekisk mytologi. Damn you Percy Jackson. Borde inte ha läst alla böcker på en gång (är på femte boken nu) för det är för sjutton det enda jag tänker på. Och raidar internet efter den bästa boken om grekisk mytologi jag kan hitta. Vill att den ska liksom täcka ALLT. Blir typ trött i hjärnan av att tänka på hur sjukt himla totalt jag vill nörda ner mig i det här. (Bring me your tips in the kommentarsfält)

 Så, varsågoda, jättelångt inlägg fyllt med nonsens. Puss!

1. Blogga. 

Okej, februari har faktiskt varit en riktig skitmånad. Är så glad att jag fått lämna den bakom mig. Har varit KONSTANT sjuk (är förstås fortfarande sjuk), vilket har påverkat typ ALLT i mitt liv. Jag som avskyr att göra saker halvdana har knappt orkat anstränga mig vad gäller skola, blogg eller någonting. Ändring på det den här månaden hoppas jag!

Saker som händer den här veckan: Jag åker till Berlin på torsdag och därför kommer jerkan (och därmed fredagsinlägg) utebli. Förhoppningsvis kommer jag ha hunnit schemalägga något till på torsdag, men det hänger på att jag hinner läsa ut den bok jag läser just nu (vilket jag tror jag kommer göra).

Nåja, februari skulle det här inlägget handla om! Det här läste jag:
20. Silverhäxan, Ewa Christina Johansson (omläsning)
19. The Girl with All the Gifts, M. R. Carey *
18. Rat Queens, vol 1: Sass & Sorcery, Kurtis J. Wiebe & Roc Upchurch *
17. The Titan's Curse, Rick Riordan
16. Saga vol 4, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
15. Saga vol 3, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
14. Saga vol 2, Brian K. Vaughan & Fiona Staples
13. Saga vol 1, Brian K. Vaughan & Fiona Staples *
12. The Sea of Monsters, Rick Riordan
11. The Lightning Thief, Rick Riordan *
10. A Game of Thrones vol 1 (serieadaption), Geroge R. R. Martin, Daniel Abraham & Tommy Patterson *
9. Sherlock Holmes: En studie i rött (serieadpation), Arthur Conan Doyle, Ian Edginton & I. N. J. Culbard *
8. Asylum, Madeleine Roux *
7. Jag är den som är den, Elin Lucassi *
6. Systrars öde, Jessica Spotswood

Sååå, jag föll för den fantastiskt fina Percy Jackson-boxen vi hade på jobbet - och lite personalrabatt på det så vips låg den i en grön påse på väg hem till mig. Alltså, det är ju annars liiiite risky att köpa boxar när en inte riktigt vet om en kommer gilla eller inte. Den här gången blev det definitivt en hit!

Percy har alltså levt hela sitt tolvåriga liv med att flytta runt på olika skolor. Stämplad som bråkstake, samtidigt som han har dyslexi och ADHD har han inte klarat sig ett helt år på en enda skola. När han så får veta att alla grekiska gudar finns på riktigt, att en av dem är hans pappa och att hans livsmission är att döda monster och vara en hjälte makes everything sense. Liiiite problem blir det förstås när Zeus tror att Percy snott hans blixt och Percy måste ge sig ut och leta reda på den riktiga tjuven.

Okej, så jag gillade faktiskt den här boken mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade förväntat mig bra, men jag hade nog inte förväntat mig att den skulle bli en fyra. Nu har jag hunnit läsa klart The Sea of Monsters också, vilket gör det lite svårt att skilja på de olika intrycken. Dessutom gillade jag den här väldigt mycket, men har lite svårt för att sätta fingret på vad jag gillade förutom det uppenbara SPÄNNANDE, och reflekterade nog inte så mycket över det när jag läste heller (reflekterade desto mer under andra boken). Jag var sjukt lustbetonad i mitt läsande av denna - jag hade svårt för att sluta läsa och tänkte inte så mycket på att analysera vad, hur, varför och så vidare. Vilket väl i sig är ett väldigt bra betyg, för det är sällan jag klarar av att släppa på det sättet. Det var superskönt att för en gångs skull bara kunna slappna av och inte tänka så mycket. Så stort plus för det! Dessutom började jag faktiskt genast, samma kväll, läsa The Sea of Monsters, vilket jag bara tidigare gjort med typ Hunger Games och Harry Potter tidigare (läst två delar direkt efter varandra alltså).

Berättelsen börjar med någon sorts meta-reflektion likt Syskonen Baudelaire-böckerna gör - med andra ord fälls en liten kommentar utav Percy själv angående hela berättelsen för att göra det mer "på riktigt". Den droppas dock rätt snart och återkommer varken i första eller andra boken, vilket jag både uppskattar och tycker är lite tråkigt. Risken är väl förstås att det hade blivit en barnsligare berättelse om meta-kommentarerna hade fortsatt, och som det är nu är jag väldigt nöjd med berättarnivån på texten.

Något som känns väldigt befriande med att läsa för den här åldersgruppen (klassad som 9-12) är att slippa blanda in en massa kärlekstrams i det hela. Missförstå mig rätt - jag älskar romantik. Faktiskt. Herregud, för mycket (mvh romantisk drömmare som aldrig kommer ha huvudet någonstans nedanför molnen). Men IBLAND kan det faktiskt vara litelite tröttsamt att inte en enda ungdoms-/YA-berättelse kan berättas utan att det ska blandas in ett kärleksmoment (som dessutom väldigt ofta inte för berättelsen framåt, utan bara finns med som ett sidospår FÖR ATT. Alternativt för att författaren inte tror på att huvudberättelsen kan stå för sig själv. Tröttsamt I tell ya). Det finns väl vissa antydningar i den här att det i framtiden skulle kanske kunna bli någonting, men åtminstone händer inget i just den här boken. Och visst dyker det upp kärleksmoment för den här något yngre målgruppen också, och då är det nästan ännu mindre behövligt och ännu mer tröttsamt. Men det behöver vi ju inte gå in på nu, eftersom det inte är ett problem här.

Såååå, tydligen har jag "inte så mycket att säga" om den här boken? Äsch, jag tänkte avsluta med att säga att det enda som var synd var att jag sett filmen, eftersom det ju helt klart förstör alla överraskningsmoment. Nu har jag ju dock klarat mig igenom filmböckerna och kan ge mig på helt okänd mark! Pepp!

Hallå - känslan när det gått lite drygt en tredjedel av årets kortaste månad och en redan har läst fler böcker än en gjorde på hela förra långa månaden. Den känslan. Precis den känslan. Visserligen tre stycken seriealbum, men ändå. ÄR NÖJD!

Avslutade tidigare ikväll The Lightning Thief och ska sätta igång med något nytt nu. I högen har jag The Sea of Monsters (kan inte bestämma mig för om jag är tillfälligt trött på Percy Jackson eller om jag vill ha mer på en gång, det lutar faktiskt kanske åt det senare!), Blod och Stjärnstoft och The Girl With All the Gifts som jag är sugen på. Hm... Eller åh! Jag har ju The Scorch Trials att välja på också. Nu blev det svårt. Är nog bäst att fundera över det på en kopp te.

Vilka är era rekommendationer?

1. Läs en bok med ett djur på omslaget.
   Den här har jag prickat av med hjälp av Himlen börjar här, Jandy Nelson. Även Nelsons Jag ger dig solen har ett litet djur. Andra förslag: Mördarens apa, Jakob Wegelius, Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund och åtminstone min utgåva av Godnatt mister Tom av Michelle Magorian.
2. Läs en bok vari det inte finns någon telefon.
   The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan eller De vassa tändernas skog, som den heter på svenska är telefonfri. Likaså Under stjärnor av glas av Barbara Ewing och Farlig förmåga av Jessica Spotswood.
3. Läs en bok som utspelar sig under vintern.
   Förutom att det givetvis var (och fortfarande är) vinter när jag skrev listan tänkte jag på den helt klart uppenbara Dash & Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. En annan som är väldigt vintrig - och lite mindre julig om en vill skippa julen såhär när det faktiskt redan hunnit bli januari - är Röd som blod av Salla Simukka.
4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
   Den här kan nog bli min svåraste, men det kanske blir en anledning för mig att ta tag i att läsa Eragon av Christopher Paolini. Är ju i vanliga fall inte riktigt min typ av fantasy, men min lillasyster har ju älskat hela serien.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M.
   Melina Marchetta, Michelle Magorian och Mårten Melin till exempel.
6. Läs en bok om gudar.
   Nu har ju jag bara sett filmerna, men om böckerna är som filmerna tycker jag definitivt att Percy Jackson-böckerna är godkända, och det var dessa jag hade i åtanke när jag skrev själva punkten. Amerikanska gudar av Neil Gaiman är ju älskad av många, även om just jag inte var frälst av den. 
7. Läs en bok som inte utspelar sig i Europa eller USA. Grymhet av Birgitta Lindqvist är en novellsamling jag är innerligt ledsen att jag aldrig recenserat. Vill minnas den som fantastisk nämligen. Ormar och piercingar av Hitomi Kanehara utspelar sig i... Japan(?) om jag inte minns fel. Beijing Doll av Chun Sue! Min utmaning här blir väl kanske att ta mig utanför Haruki Murakami. Om en ändå vill läsa Murakami rekommenderar jag Kafka på stranden och Efter mörkrets inbrott. Jag har läst Norwegian Wood också, men den är jag inte riktigt lika såld på.
8. Läs en bok med en huvudperson som bloggar.
   Lex Bok av Sara Kadefors är jag själv sugen på att läsa för att beta av den här. En som jag har läst är Anne Cassidys Tid att dö.
9. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.
   Den här har jag också lyckats beta av. Jag ger dig solen av Jandy Nelson har dock inte blivit recenserad än, men jag rekommenderar starkt. STARKT. Annars är ju Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (det kanske dock inte börjar hända grejer förrän i Eld? Känner att det flyter ihop lite), Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan, Tillbaka till henne av Sara Lövestam eller Sofia Nordins Det händer nu riktigt bra alternativ! Ni får jättegärna tipsa MIG om böcker med trans/intergender-personer!
10. Läs en bok som kom ut 2011.
    Hm, jag läste Rivers of London av Ben Aaronovich, men vill ju inte gärna rekommendera den... Istället skulle jag säga Rum 213 av Ingelin Angerborn (väldigt snabbläst!), Världskrig Z av Max Brooks (den svenska, inbundna utgåvan) eller Barnflickan av Hanna von Corswant.
11. Läs en bok på ett annat språk än svenska. 
    Okej, här tänker jag tipsa om böcker jag läst på engelska som inte kommit på svenska alternativt är mycket bättre på engelska (eftersom jag bara hjälpligt tar mig fram och kan beställa glass och öl och kaffe och sånt på spanska och franska). Marie Lus Legendtrilogi är MYCKET BÄTTRE på engelska, till exempel. Hennes The Young Elites kommer ju visserligen på svenska nu snart, men Den unga eliten är faktiskt en väldigt töntig titel. Lauren Olivers Panic är ett rent jäkla mästerverk. Läs den!
12. Läs en bok vars titel innehåller fler än sju ord. 
    Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates är en av mina bästa böcker någonsin. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson är ju bra också. Likaså Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Och Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo får vi ju inte heller glömma! Edit: Jag glömde helt bort Två eller tre saker jag glömde berätta för dig också av Joyce Carol Oates!

Kan någon snälla ge mig en smäll på käften och säga åt mig att läsa mer böcker istället för att spendera så mycket tid med instagram och mobilspel?! Läste ä-n-t-l-i-g-e-n just ut Jag ger dig solen som jag - trots att den är sjukt bra - har tragglat med i en hel vecka. Och det är liksom bara min fjärde bok i år. Nåja, det löser sig nog snart.

Nu kan jag välja på antingen Systrars öde, Som om jag vore fantastisk, The Labyrinth Wall, Blod & Stjärnstoft och The Scorch Trials. Eller det är de som känns mest aktuella (givetvis har jag med ca 150 olästa böcker i bokhyllan fler än så att välja på. Speciellt som jag kanske råkade köpa en Percy Jackson-box i måndags). Är sugen på allihopa, så vi får väl se vilken jag väljer! Vilken skulle ni ha valt?

Dessutom, viktigast av allt! Ni har väl inte glömt tävlingen? Den pågår visserligen en vecka till, men glöm inte bort att delta om ni inte redan gjort det.

Trevlig söndgskväll på er!