Jag krisade som fan när Percy Jackson tog slut, och allt kändes så jävla tomt. Den röda pyramiden fyllde inte alls det hålet, utan skapade mest förvirring med alla jäkla gudar och namn och jag kom aldrig ihåg vem sjutton som var vem. Med Den försvunne hjälten får en ju återgå till Camp Half-blood och allt det där, vilket ju känns rätt fint.

Till och med legendaren Percy Jackson är närvarande. Eller okej, kanske snarare frånvarande. Eftersom han är försvunnen. Samtidigt som han försvann dök det upp tre nya halvblod, som mirakulöst nog lyckats överleva utanför lägret i typ 16 år. Det är Jason (som pratar flytande latin, benämner alla gudar vid deras romerska namn och inte minns något om vem han är eller var han kommer ifrån), Piper (som kan få sin vilja fram i alla lägen (nåja, nästan) och är helt inställd på att hon ska förråda dem allihopa) och Leo (som är ett tekniskt geni + klassens clown). Alla tre är delar av en ny profetia, och nu måste de ge sig ut för att rädda Hera som blivit tillfångatagen. Men hur i hela himlen ska de kunna slåss mot någonting som inte ens en gudinna kan övervinna?

Den försvunne hjälten tar pretty much vid där The Last Olympian slutade (alltså sorry språkbytet i titlarna, men jag har läst denna på svenska och PJ på engelska, oki?), både i berättelse och i målgrupp. Alltså, jag tänker att PJ-serien är en serie att växa med, precis som Harry Potter är. Du börjar när du är typ... 12 är Percy i första boken va? och sen växer upp tillsammans med honom. Med tanke på att karaktärerna i den här är ungefär lika gamla som Percy var där The Last Olympian slutade är det ju en utmärkt fortsättning. Alltså herregud, varför svamlar jag så mycket om något som bara är halvt relevant?!

Tyvärr får jag lite samma vibbar av Den försvunne hjälten som av Den röda pyramiden - det vill säga: Liiiite för mycket text på för lite action. Alltså den här är ju tjockare än någon av Percy-böckerna, utan att det egentligen händer mer. Den sköna befrielsen från kärleksstrul kvarstår ju inte heller, utan genast när det blir äldre huvudkaraktärer ska det in med lite känslotjafs för att spä på handlingen. Grejen är att det liksom egentligen inte behövs. Eller okej, jo, det behövs för att fylla ut 624 sidor. Men plocka bort kärleksgrejen och banta den lite så hade jag varit hemma. Att följa tre personer istället för en gör ju också berättelsen mer splittrad, även om det är rätt nice med fler perspektiv - och speciellt att få följa halvgudar med olika gudaföräldrar!

Sen är det ju en hel del som är BRA också. Jag menar - jag har ju tillräckligt bra koll på grekisk mytologi för att hålla koll på hur väl Riordan förhåller sig till gamla myter, och här skulle jag dessutom säga att min kunskap ökade bra mycket mer än under Percy. Det är nästan det roligaste med att läsa - att se vad han ska dra upp nu och hur han ska använda och utöka hela den här världen.

Så den som önskar sig en ny eller en fortsättning på Percy Jackson... Alltså tja, en skulle väl kunna säga att det här är det, men en ganska blek sådan. Det är ju same same, men ändå inte riktigt. Inte riktigt lika intensiv, inte riktigt lika bra karaktärer, inte riktigt lika spännande. Men fortfarande roligt och lärorikt och - eftersom Riordan ändå är Riordan - himla bra.