Sååå, jag föll för den fantastiskt fina Percy Jackson-boxen vi hade på jobbet - och lite personalrabatt på det så vips låg den i en grön påse på väg hem till mig. Alltså, det är ju annars liiiite risky att köpa boxar när en inte riktigt vet om en kommer gilla eller inte. Den här gången blev det definitivt en hit!

Percy har alltså levt hela sitt tolvåriga liv med att flytta runt på olika skolor. Stämplad som bråkstake, samtidigt som han har dyslexi och ADHD har han inte klarat sig ett helt år på en enda skola. När han så får veta att alla grekiska gudar finns på riktigt, att en av dem är hans pappa och att hans livsmission är att döda monster och vara en hjälte makes everything sense. Liiiite problem blir det förstås när Zeus tror att Percy snott hans blixt och Percy måste ge sig ut och leta reda på den riktiga tjuven.

Okej, så jag gillade faktiskt den här boken mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade förväntat mig bra, men jag hade nog inte förväntat mig att den skulle bli en fyra. Nu har jag hunnit läsa klart The Sea of Monsters också, vilket gör det lite svårt att skilja på de olika intrycken. Dessutom gillade jag den här väldigt mycket, men har lite svårt för att sätta fingret på vad jag gillade förutom det uppenbara SPÄNNANDE, och reflekterade nog inte så mycket över det när jag läste heller (reflekterade desto mer under andra boken). Jag var sjukt lustbetonad i mitt läsande av denna - jag hade svårt för att sluta läsa och tänkte inte så mycket på att analysera vad, hur, varför och så vidare. Vilket väl i sig är ett väldigt bra betyg, för det är sällan jag klarar av att släppa på det sättet. Det var superskönt att för en gångs skull bara kunna slappna av och inte tänka så mycket. Så stort plus för det! Dessutom började jag faktiskt genast, samma kväll, läsa The Sea of Monsters, vilket jag bara tidigare gjort med typ Hunger Games och Harry Potter tidigare (läst två delar direkt efter varandra alltså).

Berättelsen börjar med någon sorts meta-reflektion likt Syskonen Baudelaire-böckerna gör - med andra ord fälls en liten kommentar utav Percy själv angående hela berättelsen för att göra det mer "på riktigt". Den droppas dock rätt snart och återkommer varken i första eller andra boken, vilket jag både uppskattar och tycker är lite tråkigt. Risken är väl förstås att det hade blivit en barnsligare berättelse om meta-kommentarerna hade fortsatt, och som det är nu är jag väldigt nöjd med berättarnivån på texten.

Något som känns väldigt befriande med att läsa för den här åldersgruppen (klassad som 9-12) är att slippa blanda in en massa kärlekstrams i det hela. Missförstå mig rätt - jag älskar romantik. Faktiskt. Herregud, för mycket (mvh romantisk drömmare som aldrig kommer ha huvudet någonstans nedanför molnen). Men IBLAND kan det faktiskt vara litelite tröttsamt att inte en enda ungdoms-/YA-berättelse kan berättas utan att det ska blandas in ett kärleksmoment (som dessutom väldigt ofta inte för berättelsen framåt, utan bara finns med som ett sidospår FÖR ATT. Alternativt för att författaren inte tror på att huvudberättelsen kan stå för sig själv. Tröttsamt I tell ya). Det finns väl vissa antydningar i den här att det i framtiden skulle kanske kunna bli någonting, men åtminstone händer inget i just den här boken. Och visst dyker det upp kärleksmoment för den här något yngre målgruppen också, och då är det nästan ännu mindre behövligt och ännu mer tröttsamt. Men det behöver vi ju inte gå in på nu, eftersom det inte är ett problem här.

Såååå, tydligen har jag "inte så mycket att säga" om den här boken? Äsch, jag tänkte avsluta med att säga att det enda som var synd var att jag sett filmen, eftersom det ju helt klart förstör alla överraskningsmoment. Nu har jag ju dock klarat mig igenom filmböckerna och kan ge mig på helt okänd mark! Pepp!