Jag vill börja det här inlägget med en triggervarning. Om du har problem med självskadebeteende, sluta läsa nu.

Det är sportlov. Jag är tretton år och min bästa kompis A åker skidor i fjällen. I mitt bröst är allt så svart att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. A svarar inte på sms, och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Dessutom tror jag att A börjat tröttna på mig, men i efterhand var det nog min egen felaktiga slutledning.

Några år tidigare gick jag med mamma och pappa i terapi hos kuratorn Yrsa. Jag hade panikångestattacker och var allmänt ledsen och nedstämd. Vi slutade när jag ljög och sa att jag mådde bra igen. Några dagar innan sportlovsdagen står jag i badrummet hemma hos min pappa. Flera gånger har jag vägt ett rakblad i handen. Den här gången stoppar jag försiktigt två stycken i fickan på munkjackan, skyndar mig ned till mitt rum och gömmer dem bland en massa småbråte i lådan på mitt nattygsbord.

Första gången, den här sportlovsdagen, rispar jag bara lätt mot huden. Ett smalt streck som fylls av blod och fyller mig med omedelbar panik. Vadfan håller jag på med? Samtidigt: Ett adrenalinpåslag som inte är av denna världen. Känslan av att våga göra något förbjudet. Svedan i handleden som gör att jag tillfälligt glömmer svärtan i bröstet. Jag gör om det. Varje dag resten av lovet. Och det tar flera år för mig att sluta.

Det här är ett minne som jag kom att tänka på när jag läste Tova Gerges och Maria Margarets Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i Ätstört. Det var det här citatet jag fastnade vid: "För många fungerar inte anorexiaromanerna som ställföreträdande, utan som manualer, säger hon." Och jag tänker att det ju självklart är en risk med böcker om psykisk ohälsa. Min manual var Vingklippt ängel av Berny Pålsson. Dels handlade det väl om "tips" på hur en ska hantera allt det där inom en, men också ett exempel på "såhär är en om en är sjuk, och om jag är riktigt sjuk kanske någon märker mig". Jag tänker också på det här när jag läser Sofies (mycket bra) inlägg om böcker om psykisk ohälsa. För mig var nog ett stort problem att det liksom inte fanns några alternativ till Berny. Det behövs fler böcker på temat, och framför allt fler böcker som lyfter fram att det finns mer än ett sätt att vara sjuk på. Och kanske att en faktiskt inte måste vara så värst sjuk för att behöva hjälp.

Min mamma upptäckte det hela några veckor senare. Jag var rasande, men slutade inte. Jag blev bara bättre på att dölja det. Och märkte att det är lättare att skylla bort ett blåmärke efter att ha bitit mig än ett skärsår efter att ha skurit mig. Idag har de flesta av mina ärr bleknat bort, och jag är tacksam för det. Jag har några smala streck kvar på handleden, ett tjockare precis vid armvecket. En bredare rand mitt på armen. Några prickar från en dag på Gröna Lund. Jag tror knappast någon upptäcker dem om de inte tittar efter dem. Jag är i alla fall glad att folk inte längre frågar, för det är jobbigt att stå rakryggad och säga "Jo, jag skar mig" (för jag skulle aldrig kunna ljuga om det). Det är många år sedan jag slutade nu. Jag hade ett mindre återfall för ett par år sedan, ett krokigt ärr efter ett rivsår på höger handrygg.

Det jag vill komma till är nog att jag är tacksam över att ungdomsboksutgivningen ser så mycket bättre ut idag än när jag var ung. Förhoppningsvis är det inte lika många ungdomar vars första kontakt med psykisk ohälsa är Berny Pålsson. Om du behöver ett tips till en ungdom i din närhet tycker jag att du ska ta och kolla in min lista med böcker!