Jag hittade Leonard Peacock i Goodreads-recensionerna av Som stjärnor i natten. Citat: "I am going to strongly recommend that you consider reading Forgive Me, Leonard Peacock instead of this book. Because the theme is the same, only I believe it to be so so much better." Nu råkade jag ju gilla Som stjärnor i natten, men självklart blev jag ju ändå nyfiken.

Så Leonard Peacock har bestämt sig för att han på sin födelsedag ska ta sin farfars gamla nazi-relik till pistol, och skjuta sig själv och sin före detta bästa vän. Först måste han bara dela ut lite presenter. Genom Leonards presentutdelning berättas också historien om honom - varför just dessa personer betyder mycket för honom, varför ingen annan gör det.

Alltså till att börja med: Det här upplägget är så otroligt otroligt snyggt. Leonards livshistoria berättas uteslutande i tillbakablickar. Vi hålls hela tiden vid hans födelsedag - dagen då han och hans fd bästa vän ska dö - men vandrar tillbaka i analepser. Det handlar om tjejen han ville kyssa så mycket att han gick med i hennes kyrka. Om hur hans bästa vän gick från att vara just hans bästa vän till hans före detta bästa vän. Om kvinnan han följde efter som tog hans studentlegitimation och berättade en påhittad historia om en döende mamma. Om hans jakt på mening i tillvaron. Vissa berättelser - både kortare och längre - berättas i fotnoter, vilket ibland kan bli lite irriterande, men är för det mesta väldigt snyggt. Resultatet blir en quirky och snygg berättelse - inte bara sett till innehåll utan också rent språkligt och narrativt sett.

På flera sätt liknar den här boken Nybörjarguide till livet eller kaosteori - inte minst på grund av att Leonard också stundvis är ett riktigt asshole precis som Will. Skillnaden är väl - eftersom jag inte gillade Nybörjarguide, men gillade den här - att det känns som att det finns mer djup och mer nyanser i den här karaktären. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns som att Leonard har mer personlighet och är inte bara liksom deppig.

Jag gillar också att det samtidigt är insmuget en del utbildande kommentarer i den här boken. Samtidigt som vi får chansen att förstå varför en person väljer att ta livet av sig fälls det också in kommentarer om hur en kan upptäcka att någon tänker ta livet av sig.

Jag har tidigare inte läst något av Matthew Quick, men han verkar ju ha skrivit en del om psykisk ohälsa. Det här tycker jag att han gjorde riktigt bra - både stilistiskt snyggt, verklighetsförankrat och trovärdigt - och det är faktiskt ett under att inget svenskt förlag plockat upp den här boken. Den är i och för sig inte riktigt lika attack-inriktad på känslor som till exempel Som stjärnor i natten - det är inget gråtmoment, ingen period av "DET HÄR ÄR DET BÄSTA JAG LÄST I MITT LIV!!!!" - utan snarare en bok som växer med tiden. Läs den!