Huvudpersonen i Paris, Lola & jag (tror aldrig att vi får något namn på henne?) åker tillsammans med sin bästa vän till Paris. Där får de uppleva något helt annat än huvudpersonens vanliga vardag. Trots att hon bara är tretton år gammal är både hon och hennes kompis rätt så... exhibitionistiska och blottar sig helt nakna på hotellbalkongen och sånt. Hon märker också att män tittar på henne på ett helt annat sätt än hemma.

Utan att jag hade läst någon som helst beskrivning av den här boken innan jag började läsa (bara sett omslag och titel, och det ger ju ändå någon sorts bild av del hela) och blev nog ändå rätt överraskad när jag öppnade boken. Den är illustrerad med otroligt fina bilder gjorda av Erik Sandberg. Och omslaget är ännu finare irl än på internetbild!

Texten är mindre serverande och mer prosa-aktig än Moa Eriksson Sandbergs tidigare böcker, vilket både är plus och minus. Alltså det är ju snyggt - hur inte allting behöver sägas för att förstås och hur det skapar ögonblicksbilder. Men jag tycker att det är lite svårt att förstå vad som egentligen är poängen med den här boken. Eller alltså, jag fattar ju att det finns någon sorts poäng i att skildra ögonblick istället för skeenden, för annars skulle ju inte så många göra det. Personligen har jag dock svårt för att "acceptera" den typen av berättande. När jag klarar av att acceptera att det är meningen att det ska vara så och ingenting mer kan jag ju gilla det, men tja... Här vill jag faktiskt ha något mer. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att boken också känns väldigt ofärdig. Det känns som ett utkast eller en idé till en bok, vilket väl också hänger ihop med att den är så pass kortfattad och bara beskriver just läget och inte en handling.

Jag får lite intrycket av att Eriksson Sandberg med sexinslaget vill fånga in Sandra Beijer-kretsen, men känner att hon kanske har satsat på en lite för ung läsare. Jag hade definitivt inte gillat det här när jag var 12-13 (eftersom jag inte alls hade kunnat identifiera mig med den här besattheten av sex), och äldre? Nej, då hade jag bara fnyst utan att ha öppnat boken (eftersom huvudpersonen är 13). Språkligt sett känns det som en typisk sådan bok som vuxna vill att ungdomar ska läsa, men som ungdomar inte gillar. Det klaschar lite mot handlingen som är betydligt mer vänd mot en yngre publik. Dessutom får jag lite obehagskänslor av att Lolas mamma går under namnet... hm, är det "förklädet" (har ingen bok att titta i pga läste ett manus på Barnens Bokklubb)?

Men ja, sammanfattningsvis så är det snyggt att det berättas så väldigt mycket med så väldigt få ord. Däremot känner jag att den känns splittrad och ofärdig och förstår inte riktigt vem den här boken egentligen vänder sig till... Utan att vare sig gilla den eller brutalt ogilla den tyckte jag nog mest att den var... väldigt konstig.